Läs om delfinalen låt för låt

Då hade redan Marie Serneholt, Shirley Clamp och Jonathan Fagerlund fått lämna tävlingen efter den första omgången. Besvikelsen lyste i ögonen på Marie Serneholt som med en korg med smutstvätt i famnen följde publikens domslut. (Hon fick den av Petra Mede).

Men först vidare blev alltså Alcazar - och det var ingen högoddsare. Kanske inte heller att melodifesten skulle sjunka några pinnhål efter förra årets Luuk-effekt. Och vi är nog många som saknade Kristian Luuks kontrollerade flams. Nu blev det mest bara flams.

Redan klockan 21 stod det klart att Alcazar, Emilia, Scotts, Nina Söderquist och Caroline af Ugglas gått vidare till nästa omgång. Men efter två dueller fanns bara två vinnare kvar: Alcazar och Emilia.

Caroline af Ugglas och Scotts går till Andra chansen i Norrköping och kan alltså även de ta sig till Globen.

För att ytterligare krångla till årets omröstning fanns även en internationell jury vars val föll på Caroline af Ugglas. Hon får därmed ännu en möjlighet att ta sig till finalen. Varför? Ingen aning. Ingen brydde sig nämligen om att förklara reglerna för oss tittare.

Här är DN.se:s kommentarer låt för låt:

Nina Söderquist
Tick Tock
Låten: Nina, som vann dokusåpan West End Star i februari förra året, och som belönades med huvudrollen i musikalen Spamalot i London, kan utan tvekan sjunga - bra. Här är det hårdrock light med mullrande trummor som får låten att dunka fram likt ett ångande lokomotiv men där vattnet så sakteliga håller på att ta slut. Det väntade crescendot fick vi vänta på. Och trots den vågade läderklädseln (ink svans) blir vi inte särskilt rädda, bara lite förvirrade samtidigt som vi hela tiden oroligt undrade om Nina skulle kunna röra sig över huvud taget innan tåget hunnit fram till stationen. Det kunde hon. Lite.
Kläderna: Wagners våta dröm.
Scennärvaron: Hon var där.

Jonathan Fagerlund
Welcome to my life
Låten: Välkommen till ett trummaskinslikt tempo utan profil som trots en fångande refräng ramlar ur trallminnet lite väl snabbt. Hinner de som röstar komma ihåg den? "Hallo, here I am", sjunger Jonathan, men kanske inte så länge till i detta smältande Bregottpaket som lämnas alldeles för länge ute i solen. Inget liv som lockar.
Kläderna: Har haft liknande jeans när jag var 17.
Scennärvaron: Ormögonen kunde inte dölja att skorna satt limmade i golvet. Fridas nästa utvik.

Shirley Clamp
Med hjärtat fyllt av ljus
Låten: En lugn, balladlik, historia som ibland tar lite fart men som aldrig får vingar och där hjärtat ritar ett allt rakar EKG ju längre låten går. Trots att Carolas vindmaskin jobbar för högtryck i slutet blir det bara en stilla bris som dör innan den nått sista bänkraden i Scandinavium. Vi kan dock räkna med en hel del röster från Shirley Clamps många fans så nog kommer denna populära artist att gå raka vägen till Globen. Förkyld heller inte så har hon redan börjat sjunga på nästa vers. (Här hade jag fel så in i bomben).
Kläderna: Blå sak som för tankarna till Tältprojektet.
Scennärvaron: Trodde hon var förkyld men med tanke på rörelseschemat måste det ha rört sig om ryggskott.

Scotts
Jag tror på oss
Låten: Pompedipompompedipompompedipompompedipompompedipompompedipom… Lite upphottad dansbandspop om att våga tro på ett begynnande förhållande som känns lite löst redan från start. Men löst förblir det och Scotts kan bara räddas av det svenska folkets närmast arketypiska kärlek till dansbandsmusik. Om kärleken kan övervinna allt, då kan Scotts gå vidare.
Kläderna: Brett och uppknäppt hos tjejmagneten plus obligatoriska glänsande kostymer för resten. Way to go!
Scennärvaron: Här finns en del att jobba på. Som att jämföra en Mac Scott med en Laphroaig.

Emilia
You're my world
Låten: Rivigt och poppigt, snabbt och ... och ... ja, katten vet vad. Låten rinner på som om någon glömt kranen på i badrummet men Emilia fick i alla fall publiken att klappa med. Och mitt det oförargliga flödet ryker pyrotekniken som en befarad lägenhetsbrand som aldrig vill ta sig. Vi får nöja oss med en enkel bagatell som inte alls verkar så allvarligt menad.
Kläderna: Glitterkombo med svarta ben.
Scennärvaron: Här har vi alla fall en som försökte.

Alcazar
Stay the night
Låten: Lovar en guide till paradiset i denna typiskt melodifestivaldänga som discodunkande tuggar på och upprepar sig i ett slags möbiusremsa där allt slår knut med sig självt och kommer igen och igen. Och igen. Det koreografiska vimsandet, viftandet och spasmodiska vickandet dränkte nästan musiken. Kommer Alcazar att komma igen? Utan tvekan. Här har vi ett ämne direkt för Globen om katten själv får välja.
Kläderna: Pastell så det smällde om det vilket var helt rätt.
Scennärvaron: De har stått där förr och visade att de tänker stå där igen.

Caroline af Ugglas
Snälla snälla
Låten: Att Caroline skulle sticka ut i kväll var det väl ingen som tvekade om. Det räcker ju att hon ställer sig på scenen för att alla ska fatta att hon inte tänker göra en vanlig "omoralisk schlagerfestival". Trots att hon är en av tre som sjunger på svenska låter hon som sin obligatoriska Janis Joplin-kopia. Antingen gillar man det eller också hatar man det. Själv gillar jag Janis - och Sillstryparn.
Kläderna: Men snälla, snälla Caroline...
Scennärvaron: Hon vet att hon är där - men vet hon att publiken sitter där ute?

Marie Serneholt
Disconnect me
Låten: Lite smygande och trevande utan att någon trycker på gaspedalen och med en refräng som har slitit ut många av schlagerskolans kalkerpapper. Men refrängen kan bli det sista man tänker på när helheten lämnar lika många avtryck som en ökenvandrares irrande i Sahara. Trummorna mullrade inte så illa. Koppla bort mig.
Kläderna: Blåste fint i fjädrarna.
Scennärvaron: Tinade upp och verkade ha kul efter en stund.

För alla som vill ha ett alternativ till kvällens underhållning erbjuder DN.se en länk till Nationalteaterns klassiker "Doin the Omoralisk Schlagerfestival".

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut