"Lasermannen - en berättelse om Sverige" är veterligen det enda försök som gjorts att sätta in lasermannen John Ausonius i ett samhälleligt sammanhang. Att betrakta Ausonius som en ensam galning, frikopplad från den tid han levde i, håller inte, anser Gellert Tamas.
- Själv såg John Ausonius det som om han fått carte blanche av ny demokrati för att gå ut och skjuta invandrare, säger Gellert Tamas när vi ses i hans hem på Södermalm i Stockholm, strax intill moskén vid Björns trädgård.
Menar du verkligen att ny demokrati kan anklagas för att enskilda personer begår sådana här vansinnesdåd?
- Nej, inte direkt för att enskilda människor skjuts, men de var medansvariga till att skapa det klimat där enskilda förövare ansåg sig ha rätt att attackera invandrare.
Hösten 2000 trädde Ausonius fram och erkände de brott han redan dömts för, bland annat ett mord och nio mordförsök -varav ett mot en polisman. Han avtjänar ett livstidsstraff på Kumla och där har Tamas intervjuat honom vid ett flertal tillfällen. Ausonius har berättat hur han tyckte att ny demokrati gav honom rätten att döda.
Enligt Gellert Tamas tror vi ofta att främlingsfientligheten kommer nerifrån, från folket. Men så som Tamas ser på saken verkar den viktigaste kraften snarare uppifrån och ner.
- Se på Milosevic i Jugoslavien, Le Pen i Frankrike, Pia Kjærsgaard i Danmark och Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i Sverige.
Att Ausonius är en störd människa råder det inget tvivel om, enligt Tamas. Ausonius hade bland annat misshandlat åtskilliga människor utan något synbart motiv innan han började skjuta invandrare. Men den övergången hänger inte bara ihop med Ausonius personlighet, anser författaren.
- Han är en del av det moderna, nya Sverige, själv ett barn till tyska invandrare. Han blev retad för sitt kolsvarta hår som barn och försöker färga håret blont i samma veva som han utför attentaten. På den här tiden förekom också annan invandrarfientlig brottslighet, inte minst mängder av attentat mot flyktingförläggningar runt om i Sverige.
Bland de etablerade partierna i Sverige fanns en flathet inför våldet. På ett omskrivet möte i februari 1992 i Rinkeby Folkets hus, där dåvarande statsministern Carl Bildt och invandrarministern Birgit Friggebo närvarade, skulle attentatsvågen mot invandrare diskuteras. Inför mötesdeltagarnas massiva oro och frågor reagerade Friggebo med att föreslå allsång i form av "We shall overcome".
Men det fanns ingen avgörande skillnad mellan de borgerliga och vänstern, anser Tamas.
- Den ende etablerade politiker som reagerade var Bengt Westerberg. Annars upprepades det nästan som ett mantra av politiker och polis: "Detta är inte rasism, detta är inte rasism."
- På något vis sammanfattade Friggebo läget med sitt agerande. Hon reagerade som svenska politiker reagerat i 40 års tid. Det fanns en omedveten tanke att vi i Sverige var bättre än andra folk, att Sverige var färdigbyggt.
Gellert Tamas är också kritisk mot hur pressen och övriga medier beskrev vad som hände. Det mest kända exemplet är Expressens artikelserie med löpsedelsrubriken "Kör ut dem" som publicerades i september 1993. Vid den tidpunkten var det självklart vilka som var "dem".
Fanns det inte andra faktorer än politiker och medier som gjorde att de här rasistiska dåden begicks?
- Det fanns en allmän osäkerhet under den här tiden med hög arbetslöshet, Berlinmurens fall och ett stort antal flyktingar från krigets Jugoslavien. Denna oro spelade vissa partier medvetet på medan medierna omedvetet förstärkte den. Sedan dess har klimatet i det svenska samhället blivit något bättre.