För 471 år sedan, 1532, inträffade en av de mest genomgripande omvälvningarna i historien. Fransisco Pizarro besegrar inkan Atahualpa i staden Cajamarca. Columbus resa över Atlanten och Cortéz seger över aztekerna lägger för visso grunden för Pizarro, men det är inkarikets fall som avgör Latinamerikas öde.
Fram till européernas ankomst var Latinamerika en kontinent med avancerade samhällen - som inkariket - och enkla bysamfälligheter. En del goda, andra mindre goda. Utan att lägga någon politisk värdering i mötet mellan Europa och Amerika är i alla fall en sak säker: hade inte spanjorer och portugiser besegrat azteker, inkafolk med flera, skulle Latinamerika ha sett annorlunda ut idag, vilket leder till den första slutsatsen: nord har ett ansvar för det som hänt och händer i syd.
Med stigande förvåning läser jag Emil Uddhammars inlägg (4/6) och framförallt det som rör Latinamerika. För vad är det som är leninistiskt i att söka förklaringsfaktorer i det förflutna (få torde hävda att läget i dagens Baltikum inte har med Sovjetunionens utrikespolitik att göra)? Korruption och bristande teknisk kompetens som Ulrika Kärnborg (28/5) hänvisar till uppstår inte ur tomma intet. Att påstå det är att, som det lilla barnet, hävda att "det började med att han slog tillbaka".
En del av det Uddhammar skriver är rena felaktigheter. "Ju mer de fattiga länderna integreras i världshandeln, desto mer stiger folkens levnadsnivå. Flertalet länder i Sydamerika har ökat sitt välstånd med mellan två och tre gånger de senaste femtio åren."
Dubbelfel kallas det i tennis - i de latinamerikanska staterna har det tvärtom varit så att ju mer man satsar på råvaruexport (som varit den vanligaste möjligheten att delta), desto mindre mark och arbetskraft har blivit över till produktion för den inhemska marknaden. Följden har blivit att länder som Ecuador tvingas importera livsmedel som de själva med lätthet skulle kunna producera. Och ju fler länder som satsat på att öka exporten av samma råvara, desto lägre priser på världsmarknaden. Alltså, för att korrigera Uddhammar, är det så att levnadsnivån kan stiga om "de fattiga länderna integreras i världshandeln", men det behöver inte vara så. Och var sedan Uddhammar, Chile undantaget, hittar ett ökande välstånd bland tilltagande fattigdom och sjunkande BNP per capita begriper jag inte.
Latinamerikas arv från kolonialtiden är rollen som råvaruleverantör. Problemet är att man hela tiden levererar åt andra än sig själva och att kolonialmakternas drivkraft är så mycket råvaror det bara går till billigaste möjliga pris. Därmed samverkar också råvaruintresset med rasismen, då ursprungsbefolkningen enbart har ett värde som billig arbetskraft. Något som blir moraliskt enklare om man ser på indianerna som andra klassens människor.
En annan hake är EU:s jordbrukspolitik. För några år sedan träffade jag en förtvivlad Hugo Casulo på hans ägor i centrala Uruguay. Han hade gjort allt! Inga subventioner. Inga otillåtna tillsatser. Han hade effektiviserat sin boskapsskötsel, men ändå räckte det inte.
Anledningen är att köttproduktionen inom EU subventioneras till den grad att det uppstår en överproduktion som måste ha en marknad. Därför säljs detta subventionerade överskott med förlust till konsumenter som kanske annars skulle ha valt Casulos kött. Ett nytt dubbelfel, där nord nu måste tillåta syd att konkurrera på lika villkor. I Uruguays fall är det extremt tydligt hur flera faktorer samverkar: arvet som råvaruleverantör, inkompetenta inhemska politiker som underlåter att utveckla ekonomin och en världsmarknad där nord bestämmer spelreglerna.
Betydligt sämre har det gått för Guatemala. En bananrepublik där företag från USA fått styra och ställa som de velat. Mellan 1944 och 1954 tändes dock en strimma hopp när presidenterna Arevalo och Arbenz reformerade landet och försökte bygga upp en demokrati. När det började talas om att nationalisera nordamerikanska fruktbolag var dock måttet rågat för ägarna som sökte stöd på hemmaplan. Resultatet blev en USA-stödd kupp som förde Castillo Armas till makten. Ett inbördeskrig följde som inte tog slut förrän 1996. Då hade uppemot 200.000 guatemalaner, de flesta civila, mist livet.
Så vad är nords ansvar här? Att USA förvandlade landet till sin egen lilla fruktträdgård kan de knappast komma undan. För några år sedan bad också den förre presidenten, Bill Clinton, det guatemalanska folket om ursäkt för följderna av den kupp som genomfördes 1954 i ekonomins och inte i demokratins tecken.
Så kan man gå vidare, land för land. Överallt finns sambandet mellan situationen i dag och den roll man spelade under kolonialtiden. Det är ingen tillfällighet att det går bäst för Chile som spelade en undanskymd roll i det spanska Amerika.
Samtidigt är det så att så länge länderna regeras av inkompetenta politiker, så länge rättsväsendet inte fungerar, så länge korruptionen genomsyrar statsapparaten hjälper det inte vilka reformer som genomförs på världsmarknaden. Bolivia kommer att förbli fattigt så länge man är kontinentens mest korrumperade land.
Sammanfattningsvis är det latinamerikanska arvet från kolonialtiden en roll i världen som råvaruproducent och en rasism som fortfarande präglar vardagen trots framsteg. Nords ansvar i dag är att skapa en rättvis världsmarknad där vi vågar låta oss konkurreras ut på de områden där vi är sämre. Då först kan de fattiga ländernas integration på världsmarknaden bli något positivt. Vårt ansvar är också att ge stöd till utbildning av barn och vuxna. Först då får vi ansvarsfulla politiker valda av ett medvetet folk, med minskade förutsättningar för korruption.
Det är när debattörer som Emil Uddhammar försöker polarisera diskussionen som förutsättningarna för en global välfärd minskar. Förklaringarna finns både i det förflutna och i nuet, likaväl som de finns både inom länderna och i omvärlden. Vi måste vara medvetna om det om människorna i syd ska gå en bättre framtid till mötes.
Tänk också på att sedan 500 år tillbaka är det vi i nord som bestämmer vad som är utveckling.