Det mesta talar för att den borgerliga alliansens kulturpolitik slutar i en kalldusch för teatrarnas del. Ideologin ligger ju fastlagd - staten ska göra så litet som möjligt.
Jag tror att det kan visa sig vara ett misstag. Många av alliansens väljare var vänstermänniskor med kulturkonservativa böjelser. De röstade på en politik som skulle återupprätta kunskaper, bland annat i den av Göran Persson raserade skolan, och slå vakt om vissa grundläggande behov på kulturområdet.
Denna väljargrupp är kanske marginell, men den är inte obetydlig - den har den där karaktären av trendmätare och lever nära de ideologiska strömkantringar som alltid överraskar experterna på valnatten.
Mitt huvudtips är att alliansen förlorar nästa val på en fråga som verkar ofarlig. Det fullkomligt obegripliga tillbakadragandet av de statliga museernas gratisentréer vittnar om en viss korkad okänslighet. Vissa delar av kulturen tål naturligtvis att marknadsanpassas, men inte kunskapssökandet och det tidskrävande utvecklingsarbetet.
Det blir en kalldusch i retur.
Faktum är att de större teatrarna redan har anpassat sin repertoar och sitt tänkande till marknaden. Det är inte så mycket kulturpolitiken som verkligheten som styr i den riktningen. Men de samverkar.
Jag frågar mig vad det betyder att så många begåvade skådespelare i dag slutar att stå på scenen eller väljer att göra det med långa pauser. Det fanns en tid - och den är kanske förbi - då skådespelarens yrke var ett hantverk man steg för steg kunde växa in i, från småroller till Den Okände och Damen i "Till Damaskus", från Tredje ädlingen i "Othello" till Othello själv.
Det var så vi fick en Inga Tidblad, en Märta Ekström, en Lars Hansson och en Ulf Palme; som när årsring läggs till årsring i ett eget konstnärskap.
Undantag finns ju fortfarande - passa på att se Stina Ekblad och Örjan Ramberg i John Cairds uppsättning av "Dödsdansen" på Dramaten.
Skådespelarkonsten har alltid levt i symbios med kändisskapets, inget nytt där. Nytt är däremot att underhållningsindustrin har blivit en växande sektor i den allmänna ekonomin. Vilket förklarar den dragningskraft som strömlinjeformade filmer och teveserier har på skådespelare som upptäcker att det är lättare att skaffa sig ett varumärke som Gunvald Larsson på bio och dvd än som Kung Oidipus på Dramatens stora scen.
Mikael Persbrandt är ett intressant exempel eftersom han är så ovanligt bra, en Jean som inte gjorde någon besviken - men var det så mycket mer än det vi redan sett och förstår att han kan?
Teatern ställer inte längre våra största löften inför det slags utmaningar som för dem över gränsen. Michael Nyqvist kan väl inte fortsätta att spela ledsen hund hela livet.
Om skådespelarna hukar sig, eller om det är regissörerna och cheferna som inte ser dem, är svårt att avgöra. Tidsandan tränger in i varje vrå. Jag undrar hur framtidens Ingvar Hirdwall ska få chansen att utveckla sig till den överraskningarnas mästare denne finlirare är i dag. En gång tänkte jag att Hirdwall skulle bli kvar i sin charmiga pojkaktighet. Men han tog språnget.
Det finns en överdriven föreställning om att skådespelare på film och teater är utbytbara. Helen Mirren är lysande i "The queen" och var parodisk som Alice i "Dödsdansen" på Broadway. Vi ska vara tacksamma att vi slapp se James Stewart på scenen. Dirk Bogardes sensibilitet hörde nog heller inte hemma där.
Deras genialitet var, som Ingmar Bergman brukar säga om Harriet Andersson, "cinematografisk".
I dag skaffar man sig snabbt ett ansikte och behåller det. Fortsätter det på samma sätt kommer skådespelarkonstens mest subtila och svårdefinierade samband att gå förlorade. Det är en kulturpolitisk fråga och borde bli en valfråga.