Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Lena Andersson får DN:s kritikerpris Lagercrantzen

Efter ett halvårs paus är Lena Andersson tillbaka i spalterna. Nu får hon DN:s kritikerpris Lagercrantzen 2016 – för att hon avslöjar de nedhållande tankesättens tyranni.

I tamburen hemma i Tensta ligger en hög med Lena Anderssons debutroman ”Var det bra så?” – i lättläst bearbetning. Böckerna ska skänkas till kvinnokollektivet Livstycket i närheten, ett kunskapscentrum för lågutbildade invandrade kvinnor som genom att kombinera studier i svenska med hantverksarbete stärker sin självkänsla. Motorvägen som skiljer miljonprogrammet från det vidsträckta naturområdet Järvafältet utgör susande bakgrund; i lägenheten samsas farmors symaskinsbord med en ultramodern träningscykel, två generösa läsfåtöljer flankeras av bågnande bokhyllor i obehandlad furu.

– Det är inte många som känner igen mig här ute, säger Lena Andersson.

Sambon Björn Linnell som gör sig redo för skogspromenad i ståndsmässiga skinnknickers intygar att det i centrala Stockholm har blivit svårt att röra sig ute med Lena Andersson. Hon blir stoppad ”var tionde meter”. Här ute är det ”bara frukthandlaren” som reagerar.

I Lena Anderssons arbetsrum hänger tidigare hedersbetygelser i form av diplom: Publicistklubbens Guldpennan, Expressens Björn Nilsson-pris – och så förstås Auguststatyetten, som hon fick 2013 för den första romanen om den nu riksbekanta Ester Nilsson, ”Egenmäktigt förfarande”. Nu utökas trofésamlingen med DN:s kritikerpris Lagercrantzen, uppkallat efter DN:s tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz.

Lena Andersson har plockat fram några av hans böcker. Hon framhåller särskilt ”Om konsten att läsa och skriva”, införskaffad i början av 90-talet.

– Jag minns dagen när jag köpte den – och att jag älskade stilen. Åh!

Lena Andersson gör ett njutningsfyllt ljud.

– Det var en klarhet. Och en rad nya insikter.

Klarhet och strävan efter nya insikter karaktäriserar även Anderssons egen kritiska verksamhet. Hennes kolumner på DN:s ledarsida har blivit ett begrepp i sig – svårt saknade av många under det senaste halvårets paus. Men den kritiska banan inleddes som litteratur- och tv-kritiker i Svenska Dagbladet.

– Jag var ju tidigt kritiker, rent nominellt, men jag är det inte mindre nu. Det är ju ett slags kritisk verksamhet att recensera politik och tillvaron.

Lena Anderssons särart skulle kunna beskrivas som ett slags intellektuellt renhållningsarbete. Hon är intresserad av att bena ut saker och ting – ”förstå sig på’t” som hennes farmor sade. Hon menar att förnuft och tankemässig redbarhet har alltför låg status i den svenska kulturella offentligheten.

– Jag är väldigt oförtjust i benägenheten att hylla det oförklarliga – och stanna där. ”Det här är oförklarligt – åh vad underbart!”

Men Lena Andersson är för den skull ingen intellektuell hålkortsläsare. Hennes stil är omisskännlig – en effekt av den laddning som uppstår mellan de stundtals svindlande abstraktionerna och den sugande precisionen i hennes ordval.

– Kanske kan man kalla det jag försöker uppnå för ett slags förhöjd stilisering – det tycker jag i så fall väldigt mycket om.

På DN:s stora 150-årsfest i Stadshuset 2014 var det Lena Andersson som fått det hedersamma uppdraget att hålla tacktalet efter middagen. Hon talade om tidningen som sitt eget universitet och som ”läsarnas kollektiva hågkomst”: ”När man inte längre minns enskildheterna men förnimmer tidningen som oumbärlig.” Orden kunde nästan ha varit hämtade från Olof Lagercrantz tanke om tidningen som ett slags ”minnescentral”: ”En farfar i hörnet som kommer ihåg de döda och berättar de gamla anekdoterna än en gång.”

Möjligen är det inte en mediestrategi som skulle godkännas av moderna konsultbyråer – men kanske ändå värd att hålla i minnet. Det är också lätt att uppfatta det som att Andersson förvaltar ett lite gammaldags kultur- och bildningsarv i svensk offentlighet.

– Det tror jag stämmer. När jag var 25 år och vikarierade på DN-sporten sade sportchefen Göran Löwgren till mig: ”Vi har ju tagit in dig här som ett ungt alibi, men du är ju egentligen född på 40-talet.”

För mig är litteratur aldrig flykt. Det är ett sätt att få syn på verkligheten. Man får veta hur andra har sett på och upplevt världen och kan jämka det med sitt eget pespektiv.

Förankringen bakåt är viktig för Lena Andersson – det starka intresset för hur folkhemsmoderniteten förändrade Sverige har hon med sig både från sin farmor och sin pappa, möbelsnickare till professionen. Det var också i den miljön den föddes, viljan att veta och viljan att förstå.

– När jag som barn läste Kalle Anka och andra serier var det ju så: man läser någonting och så får man syn på verkligheten. Som ett snabbspår till livet: Aha, det så där det är!

I tv-programmet ”Stjärnorna på slottet” vittnade Olof Lagercrantz dotter Marika om att just Kalle Anka var det fulaste man kunde ägna sig åt i hennes av modernistisk poesi och radikala politiska tankar impregnerade hem.

– Det var ju dumt av Lagercrantz! utbrister Lena Anderssson. För det första är ju Kalle Anka rent objektivt mycket bra – man behöver inte vara genrerelativist för att anse att det. Jag har lärt mig massor av serietidningar – så mycket man fick syn på i denna enormt stiliserade värld…

Foto: Thomas Karlsson

Livet i Ankeborg hade en betydande del i Lena Anderssons bildningsgång, tillsammans med serietidningen Buster, som hon läste ”framlänges och baklänges” tillsammans med sin bror. Det är sällan man ser en svensk författare skratta så mycket som när Andersson berättar om sina minnen av den skotske fotbollsjätten Super-Mac på salladsdiet och andra egensinniga särlingar som hittade sin plats i världen. ”Att läsa är inte en flykt bort, utan ett närmande till verkligheten”, skrev seriehataren Olof Lagercrantz någon gång.

– Japp, det där håller jag med om. För mig är litteratur aldrig flykt. Det är ett sätt att få syn på verkligheten. Man får veta hur andra har sett på och upplevt världen och kan jämka det med sitt eget pespektiv.

Är det därför det är viktigt att läsa?

– Ja, och för att man får ett bättre språk och då kan hantera sina tankar, vidga sig i huvudet och systematisera saker och ting. Läsning är ju ett slags snabbspolning av att leva. Det är som att man har varit med om mer. Jag tror att man förstår mer om vad Sverige är om man har lyssnat på Evert Taube!

Bildning är en ständigt pågående, livslång process. Det är att ha läst så pass mycket och bearbetat det så att man kan bygga upp egna tankesystem och självständigt kunna placera in det man läser i sammanhang och göra rimlighetsbedömningar utifrån det.

Det finns de som fortfarande kan få för sig att Lena Andersson är en cerebral figur. Då ska man höra henne tala om Evert Taube. Anderssons passion för nationalskalden är äkta, hennes ögon glittrar när hon talar om ”Rosa på bal” – berättelsen om en kulturman som sveper in över dansgolvet på ett sätt som får Anderssons romanfigurer Hugo Rask och Olof Sten att framstå som genusmedvetna jämställdhetsivrare: ”Enastående bra!”

– Jag älskar Taube. Han skildrar så fruktansvärt bra hur han såg på världen! Det handlar inte om hur verkligheten borde vara, utan om hur den kan vara.

Evert Taubes visor blev ännu en milstolpe på den unga Anderssons breda bildningsbana. Så småningom skulle den ta av också åt andra håll.

Vad har du för förhållande till bildning?

– Starkt och komplicerat! Jag bestämde mig en dag, efter gymnasiet, för att jag skulle bli bildad, jag använde verkligen det ordet för mig själv. Jag tänkte: nu måste jag göra något åt det här, jag måste ta mig ur mig själv, vidga horisonterna. Så jag började läsa systematiskt, Nobelpristagare till att börja med, tre verk av varje.

Vad är bildning?

– Bildning är en ständigt pågående, livslång process. Det är att ha läst så pass mycket och bearbetat det så att man kan bygga upp egna tankesystem och självständigt kunna placera in det man läser i sammanhang och göra rimlighetsbedömningar utifrån det. Att kunna förflytta insikter mellan sammanhang, urskilja mönster, skillnader, likheter och hur tingen hänger ihop – förhoppningsvis på ett sätt som inte är dunkelt och konstigt och bygger på auktoritetstro.

Min egen kanske starkaste minnesbild av Lena Andersson kommer från en manifestation mot EU:s flyktingpolitik på Mynttorget i Gamla stan för halvannat år sedan, långt innan den breda opinionen blivit besatt av frågan. Den gången var det 25 personer i publiken, snålblåst och duggregn i luften. Lena Andersson, i hårt neddragen toppluva, höll ett briljant tal om hur oförenliga dagens hårt bevakade nationsgränser är med liberalismens grundidé om människans rätt att röra sig.

Under den gångna hösten har hon från åskådarplats följt den svenska opinionens branta humörsvängningar – från högljutt uppskruvade solidaritetsförklaringar till dagens konsensus kring stängda gränser.

– Jag tycker att den här frågan borde behandlas på ett mer principiellt sätt. Om det är känslorna som ska avgöra i stället för rättigheter och klara principer, då blir det för svajigt och godtyckligt för dem det gäller.

När hon nu är tillbaka i spalterna är hon laddad med principiella argument.

– Min analys är att vi står inför ett delvis nytt fenomen. Vi betraktar det som att vi äger Sverige. Men nationsgränser är problematiska. Jag tror att vi måste tänka att de inte kommer att vara aktuella sedan.

Lena Andersson drar upp de stora linjerna:

– Jag tror att den växande fundamentalismen och nationalismen bara är en bieffekt av en större utveckling. Huvudfåran går i stället mot ökad frihet: människor i hela världen ser friheten och det går inte att hålla undan den. Nätets och digitaliseringens gränslöshet kommer att sätta sig i våra huvuden. Det kommer att bli absurt med de här gränserna. Men allt har ett pris. Det är därför man får försöka hålla sig principiell i frågor av principiell natur.

Invändningen att den extrema nationalismen i dag är på stark frammarsch på flera håll i världen bemöter hon direkt.

– Jo, men du vet. Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö.

Det låter ändå som en ganska ljus inriktning mot framtiden?

– Ja, jag tror att det går åt rätt håll, det tror jag faktiskt.

Motivering. Därför får Lena Andersson ­Lagercrantzen

Årets pristagare är en rationell röst i en irrationell tid. Hennes pregnanta kritik diskuterar livet, politiken och samhället – följer frihetens linjer och avslöjar de nedhållande tankesättens tyranni. Lena Andersson verkar i en universell upplysningstradition, med en starkt pulserande litterär ådra. Därför får hon Lagercrantzen 2016.

Lena Andersson väljer fem favoriter.
  1. ”Briggen Bluebird av Hull” av Evert Taube, sjungen av Sven-Bertil Taube. Historien om ”Karl Stranne från Smögen som blev surrad till rors på Bluebird som var dömd att bli vrak” får blodet att isas och väcker frågan varför annan epik är så lång när den kan koncentreras på detta vis.
  2. ”Lascia ch’io pianga” av Georg Friedrich Händel, sjungen av Lesley Garrett. Det måste ha varit den här musiken Platon avsåg med Skönhetens idé, den som aldrig kan dö.
  3. ”Spetsknypplerskan” (La dentellière). ”De är väldigt intelligenta dina vänner”, säger Isabelle Hupperts hårfrisörska ödsligt efter att ha lyssnat till deras utläggningar om marxismens nuvarande ståndpunkt rörande förtrycket av arbetarklassen. Hennes älskade frustreras och skäms över hennes undergivenhet, att hon saknar vilja att förändras fast hon får chansen. Subtil och märkvärdig film.
  4. ”Bandvalsaren”, dikt av Stig Sjödin. Något av det mest obevekliga och knappa som skrivits om rörlighetens existentiella villkor och klassresans inbyggda sorg och ensamhet. ”Med sparsamhet och övertid /drog han fram tre pojkar till studenten. / Han andades och levde genom dem, / de blev trappor mot solen.” Men i den stund projektet lyckas blir de främlingar för honom.
  5. Elvisböckerna, av Maria Gripe. Har någonsin ett barns själsliv skildrats så lojalt och med sådan komplexitet? Kanske i Myrdals Barndomstrilogi som är släkt med Elvis Karlsson men annars söker det sin like i litteraturen. Maria Gripes ton, stil och blick är en studie i precision.
Sjätte Lagercrantzen.

Kritikerpriset Lagercrantzen instiftades 2011 av DN till minne av tidningens chefredaktör och kulturchef Olof Lagercrantz (1911–2002).

Det delas ut en gång om året till en kritiker ”med intellektuell bredd och stilistisk spets”. Tidigare har Aase Berg, Per Svensson, Katrine Marçal, Sara Danius och Eric Schüldt fått priset.

Juryn består av DN:s kulturchef Björn Wiman, DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman, litteraturvetaren Stina Otterberg och Arne Ruth, tidigare chefredaktör på DN. Prissumman är 20 000 kronor och pristagaren får även ett diplom.