Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Leonidas Aretakis: En ödmjuk kardinal som bara gläntar på klosterdörren

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Anders Arborelius pratar i sitt ”Sommar i P1” om vägen från ung konvertit till samtalet från Rom. 

När Sverige i år fick sin första kardinal firade många i två steg. Först jubel, sedan en googling efter vad en sådan sysslar med. (De är rådgivare och lagstiftare, samt utser påvens efterföljare.)

Precis som Franciscus är den skånske karmelitmunken Anders Arborelius inte förtjust i ”bjäfs”, som den röda kardinalsdräkten med trettiotre knappar, och flög med Ryanair till Rom för att ta emot guldring och sidenhatt i slutet av juni. Och i Stockholm, där han sedan 1998 är biskop, skymtas han ofta på tunnelbanan.

I sitt sommarprat pratar han om vägen från ung konvertit till det oväntade samtalet från Rom.

Och man blir förstås nyfiken på vad som fick en tjugoåring i det sekulära Sverige att söka sig till ett fattigt klosterliv av lydnad och kyskhet. Hos de oskodda karmeliterna är fokus kontemplation och bön, och de unga munkarna pratade bara med varandra vid diskhon – ”men då kunde det gå livligt till”.

Denna andaktsfulla inställning präglar sommarpratet och fjärran är den tröttsamma dramaturgin om individuell triumf. Arborelius fokuserar i stället på intressanta idéer, som den om varför nysvenskar kan vara både mer religiösa och nationalistiska. Han väjer inte för frågan om pedofili inom kyrkan, och menar att granskande media ”fått agera som Guds röst”, en synpunkt som numera inte hörs alltför ofta.

Kanske är det en katolsk ovilja mot det sinnliga som gör att centrala händelser och känslor sällan konkretiseras. Hans år i Latinamerika, där jag på annat håll får läsa mig till att han inspirerades av befrielseteologins intresse för de fattigas villkor, sammanfattas som ”spännande möten med människor”.

Att avskärma sig från samhället är enligt Arborelius ett sätt att komma närmare de utsatta. Jag fascineras av denna kontraintuitiva poäng, central för att förstå klosterlivet, och hade gärna hört honom utveckla den.

Jag tror att vagheten delvis kan förklaras med en ödmjuk ovilja att fästa vikt vid den egna personen. Hans motto är trots allt ”In laudem gloriae”, ”Gud till pris och ära”. Jag hade gärna följt med in i klostret om jag blivit räckt handen. Kanske är tanken att jag måste hitta dit själv.