Dörrarna öppnas för dödshjälp.
.
"Plötsligt händer det", står det i spelbutikens lottreklam. Inunder ligger en uppslagen DN där man kan läsa om en läkare vars liv omvandlats sedan hon blivit påkörd. Personlighetsförändringar, förtidspension och skilsmässa, ett raserat liv. Allra värst är den fysiska smärtan som gör varje dag till en plåga. Om hon inte haft turen att finna hjälp utomlands hade självmordets lockelse blivit för stor. I dag finner hon tröst i rollen som mor.
Andra finner ingen lindring. Många har undrat varför vi inte kan få det som i Oregon och i Holland, där läkare tillåts ta en mer aktiv del i dödsprocessen.
Nu kan en ändring vara på gång. Statens medicinsk-etiska råd har nyligen till regeringen överlämnat en promemoria om patientens inflytande över den egna döden. Bland annat nämns möjligheten att läkare förskriver läkemedel "vid ett självvalt livsslut".
Det är en försiktig påstötning som undviker flera av de frågor som tagits upp i en förberedande intern promemoria, exempelvis så kallade "livstestamenten". Men det är ändå ett välkommet initiativ i ett land där man länge låtit den självvalda döden grassera fritt utanför sjukhusmurarna medan dödsskräcken dominerat därinnanför.
Förslaget är inte enhälligt. En minoritet invänder att patienters viljeyttringar under dessa extrema omständigheter kan vara svåra att bedöma. Men skärps kraven på patientens beslutsförhet riskerar de att bli för hårda. Just de omständigheter som gör att patienten vill överge livet kan anföras som skäl att neka henne den rätten. Är patienten exempelvis djupt deprimerad, vilket är rimligt i den här situationen, kan det ju - av den dödsförskräckta läkaren - antas störa den rationalitet som förutsätts för att beslutet ska vara fritt (underförstått utifrån principen att det alltid är rationellt att vilja leva). Majoritetskravet att önskan om dödshjälp ska kunna uttryckas skriftligt innebär dessutom att förlamade patienter utesluts bland dem som kan komma i fråga.
Sådana problem kan man förhoppningsvis lösa, åtminstone om man vågar se att inflytandet över döden är något som många räknar in i ett gott liv. Det är ju inte bara döden som kan komma som en tjuv om natten, det gäller också smärtsamma handikapp som i svåra fall gör livet till en plåga. Oron över att inte få den bästa tänkbara vården i livets slutskede är antagligen fullt ut jämförbar med rädslan att förlora kontrollen i en okuvligt livsförlängande vårdapparat.