Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Likgiltigheten möjliggjorde Förintelsen

– Den norska motståndsrörelsen hade kunnat varna Norges judar om de bara hade brytt sig tillräckligt, säger Marte Michelet. Vissa riskerade verkligen livet för att hjälpa till men majoriteten av befolkningen var närmast likgiltig.
– Den norska motståndsrörelsen hade kunnat varna Norges judar om de bara hade brytt sig tillräckligt, säger Marte Michelet. Vissa riskerade verkligen livet för att hjälpa till men majoriteten av befolkningen var närmast likgiltig. Foto: Lisa Mattisson

Massmördaren Anders Behring Breivik ville skära halsen av henne men hon klarade sig. I stället skrev hon en skakande bok om nazisterna som gjorde Norge ”judefritt” under andra världskriget. Boklördag möter den norska författaren Marte Michelet.

Trots att det tar emot går det inte att låta bli – vi måste börja på Utøya. Anders Behring Breivik hade tänkt döda henne. Han hade tänkt skära halsen av henne och filma medan han gjorde det, och sedan lägga ut klippet på Youtube. Men Marte Michelet hade lämnat ön när han kom dit. I stället fick hon ett telefonsamtal från sin dåvarande make, politikern Ali Esbati – hon var höggravid med deras barn – som berättade om skotten, om paniken, dödandet.

Det var när allt var över som det kom fram hur intensivt Breivik hade hatat just henne.

– Jag hade svikit rasen, den nordiska rasen, genom att få barn med en invandrare, säger hon drygt fyra år senare, i ett snötäckt Stockholm. Det var därför han så gärna ville döda mig. Jag hade tagit det kulturmarxistiska landsförräderiet till en helt egen nivå, tyckte han.

Då, strax efteråt, kände Marte Michelet ett tryck på sig att som journalist ge sig in i debatten. Men hon ville inte; hon orkade inte. Efter en tid kom i stället en fråga från en förläggare. Borde inte hon skriva en bok om hur det gick till under andra världskriget då Norges judar förintades, då landet gjordes ”judefritt”.

– Först sa jag nej. Jag är ju inte historiker. Men sedan kunde jag inte släppa tanken. Jag insåg att den där boken faktiskt saknades; en helhetlig och uppdaterad bild av allt som hände. Då kände jag – okej, någon måste göra det här.

Dessutom, säger Marte Michelet, är det ju egentligen samma ämne. Från Breivik och hans hatiska fantasier går en direkt linje tillbaka till 1920- och 30-talets högerextremism. Samma längtan efter att skapa en ren värld, där inget främmande hotar gemenskapen. Byter man bara ut ordet ”muslimer” i Breiviks manifest och sätter dit ”judar” är det mesta sig likt. Då var det judarna som var opålitliga, som skulle översvämma landet, det var deras ohejdbara sexualitet som hotade de ariska kvinnorna.

En period av intensiv research följde, och därefter en lika intensiv skrivprocess. Resultatet är boken ”Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen”, som hyllades när den kom ut i Norge hösten 2014, och dessutom blev en oväntad storsäljare.

Nu när boken ges ut på svenska är det inte svårt att förstå varför. Vi har hört den hemska berättelsen om hur judar samlas in och skickas till Auschwitz för att dö så många gånger att den nästan förlorat sin kraft. Men Marte Michelets skildring är så levande, så gripande och dramatisk att den känns bländande och hjärtskärande ny.

Boken följer två huvudsakliga spår. I det ena skildras offren, genom den judiska familjen Braude, från den stund då föräldrarna Benzel och Sara i början av 1900-talet flyr till Oslo från Litauen för att undkomma förföljelser och förtryck. Sedan föds fyra barn – Harry, Helene, Charles och Isak.

– Jag ville skriva om en typisk familj, med typiska yrken. Sedan blir det ju så att ju mer man tar reda på, desto mer hittar man det unika. Som att Harry, som drömde om att bli skådespelare, spelade fånge i en långfilm strax före kriget. I den blev han fråntagen allt, slagen, utsatt för hårt tvångsarbete… Och sedan – jag får fortfarande gåshud bara jag tänker på det! – bara några år efteråt händer det på riktigt, i Auschwitz.

För det är där det slutar. För Benzel och Sara, som gasas ihjäl så fort tåget släpper av dem vid mardrömmens portar. Och för deras söner, Harry och Isak, som klarar sig ytterligare en tid – men inte länge.

Även familjen Braudes död är med andra ord typisk. Hösten 1942 samlades alla de judar som då fanns i Norge ihop – alla som inte hann fly – och skickades i väg för att utplånas. Sammanlagt 772 judar deporterades under kriget; bara 34 överlevde.

De män som gjorde detta massmord möjligt utgör bokens andra huvudspår: gärningsmännnen.

– Man sa länge att Förintelsen bara var tyskarnas sak. Man sa att de norska kollaboratörerna aldrig förstod vad som skulle hända med judarna som de skickade i väg. Men det är fel. Den man jag följer – Stian Bech junior – hade varit vid östfronten, i en av de värsta SS-brigaderna, innan han kom hem till Oslo igen. Han visste mycket väl att det pågick storskaliga massmord på judarna, och han var inte den enda.

På så vis bidrar Michelet till att sprida den nya forskning som motsäger den etablerade bild som skapades på 1960-talet, då filosofen Hannah Arendt lanserade begreppet ”den banala ondskan” – tanken om att Förintelsen framför allt genomfördes av byråkrater, män som blint lydde order.

– Så var det inte, det vet vi i dag. Förintelsen var ett fanatiskt och passionerat projekt, utfört av människor som verkligen trodde på vad de gjorde.

Samtidigt visar hennes bok också att en aktiv, hatisk antisemitism inte var särskilt vanlig i Norge. Norska nazister kunde klaga över att folket inte ”förstod judeproblemet”. I stället är det största intrycket de vanliga människornas likgiltighet. Inte minst hade den norska motståndsrörelsen kunnat varna Norges judar, menar Michelet, om de bara hade brytt sig tillräckligt.

– Judar hade aldrig varit särskilt välkomna i Norge. Och när deportationerna började fanns det en känsla hos folk att vad som händer med dem, det har inte med oss att göra.

Samtidigt fanns förstås undantagen. Männen och kvinnorna som riskerade sina liv för att hjälpa judar att fly över gränsen till Sverige. Särskilt en av dem träder fram i Michelets bok: Rolf Syversen, som räddade närmare fyra hundra judar – män, kvinnor och barn – innan han själv greps och avrättades. Men sådana som han fanns det få av.

– Man hoppas ju, säger Marte Michelet, när man håller på med historia, att man ska kunna se att människor har lärt sig något av det som hänt. Men på den punkten är jag ganska nedslagen. När man ser hur flyktingar jagas i Europa i dag, och en polis i Prag bestämmer sig för att det enklaste sättet att hålla ordning på dem är att skriva ett nummer på deras arm…

Hon ogillar i och för sig att jämföra det som hände under nazitiden med vad som sker just nu.

– Men vi ska inte inbilla oss att det aldrig kan hända något liknande igen. Impulsen som SS-männen hade då, och som Breivik har nu, är att bara vi rensar bort de främmande så blir allt bra. Den impulsen är stark hos människan och kan utnyttjas politiskt. Och just nu utnyttjas den starkare än på länge.

Läs mer: Recension av ”Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen”

Marte Michelet.

Norsk journalist och författare, född 1975, bor numera i Stockholm.

Aktuell med boken ”Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen” (Albert Bonniers förlag).

Hyllad bok som gavs ut i Norge hösten 2014 och tilldelades Bragepriset i kategorin sakprosa.

Ulrika Knutson skrev om originalet i Expressen att Michelet skriver in sig bland de stora norska journalisterna. ”Hennes bok är lysande populärhistoria, pedagogisk, välresearchad och spännande som en thriller.” (22/11 2014)

Bakgrund: Utbildade sig först till kock men tröttnade på machokulturen i restaurangbranschen. Började på den feministiska närradiokanalen Radi Orakel innan hon övergick till NRK, 2006–2014 var hon på tidningen Dagbladet.

Dotter till författaren Jon Michelet. Har ett barn med Ali Esbati, riksdagsman för Vänsterpartiet.