Dansken i dag står mitt i ett mentalt ruinlandskap, och det hör man direkt om man ger sig till att tala med honom. Han visar sig oförmögen att redogöra för några som helst visioner för sitt land. I stället uttrycker han i skiftande tonarter, som kastar sig mellan vrede och fruktan, ömsom en allmän känsla av vanmakt, ömsom en stupid och ogrundad känsla av att vara förmer. Han känner sig isolerad och drömmer om en ny gemenskapskänsla, men hans problem är att det alltid finns någon som står i vägen: de andra. Hans identitet som dansk ger honom ingen ro. Tvärtom, den kan bara se existensen av en värld utanför hans egen som en provokation. Hans återuppväckta, i denna tid så militant proklamerade danskhet, har bara tillkomsthistorien gemensamt med en pärla. Utan sandkornet som trängt sig in skulle den över huvud taget inte finnas; utan invandrare ingen återuppstånden danskhet, ingen strid om värdena, inget systemskifte, ingen ny regering.
År 2004 visade en undersökning bland 40 000 personer i 33 länder att danskarna var lyckligast i Europa. Vi kan alltså inte nöja oss med att bara förklara oss nöjda. Vi måste, som den som befinner sig i någon sorts självhypnos, övertrumfa med det oidentifierbara och djupt privata ordet lycka. Undersökningen visade också något annat: att vi är de mest förnöjsamma när det gäller våra förväntningar på livet. Det är inte så självmotsägande som det låter: det är inte bara när de handlar mat och kläder som danskarna föredrar lågprisalternativet, det gäller även lyckan. Och som med allt annat som man köper till lågpris vissnar också lyckan snart eller visar sig bräcklig.
Vi är fortfarande vad Nobelpristagaren Johannes V Jensen kallade oss 1906: "Lyckans land med måtta." Det är här vi har vår ödesgemenskap som danskar. Liksom alla som överlever genom små förväntningar är vi extremt toleranta gentemot varandra men inte gentemot dem som har träffat andra val. Eftersom vår egen föreställning om lyckan är så nedtonad och våra förväntningar så färglösa, tål vi inte att leva inpå en livshållning som inte bekräftar för oss att vi är bäst. Vi är ett aggressivt, självutnämnt paradis. Det är därför, när vi gick med i kriget i Irak, som vi kallade den första utposten för vår demokrati i Iraks ökensand för Camp Eden, "Paradislägret".
Men om det slutar i Camp Eden, var börjar det då? Det börjar med Dybbøl.
Den danska demokratin föds inte när grundlagen undertecknas den 5 juni 1849. Den föds först femton år senare, tidigt på morgonen den 18 april 1864, när preussiska kanonbatterier förvandlar Dybbøls skans till en grusgrop. Det är inte grundlagsfädren från 1849 utan tyska stormtrupper som hjälper den danska demokratin till världen.
Före 1864 var Danmark inte någon nationalstat. Vi var en så kallad helstat, det vill säga en stat med flera delar som inte riktigt hängde ihop. Av de 2,6 miljonerna medborgare i monarkin Danmark var den ena miljonen tysktalande, och om demokratin hade räckt dem ett lillfinger hade de tagit hela armen och slitit loss den från riket. De skulle ha röstat sig ut ur ett fattigt, inåtvänt och självupptaget Danmark och anslutit sig till en framgångsrikt och självmedvetet Tyskland. Skulle vi få någon demokrati i Danmark måste vi först bli av med dem. Det hjälpte oss de tyska stormtrupperna med. Nu var vi för första gången i historien befriade från alla som inte var som vi. Vi hade arbetat länge på att nå detta mål, och nu hade det lyckats till sist.
Under 1600-talet räknades Danmark ännu till stormakterna i Europa. Vi utgjorde ett nordeuropeiskt imperium som omfattade Island, Norge och Sydsverige samt stora delar av Nordtyskland. I en rad tursamt förlorade krig lyckades vi bli av med först Skåne, Halland och Blekinge, så Norge och till sist, som kulmen på en målmedveten strävan som pågått i århundraden, Slesvig, Holstein och Lauenburg. Dybbøl var en höjdpunkt. Helstatens multietniska röra var över, nu kunde vi lättade andas ut och koncentrera oss på att vara danskar.
Nu fanns det vissa naturliga begränsningar för den danska nationalismen. Den kunde inte utan att bli oavsiktligt komisk vara vare sig militärisk eller hysa imperialistiska ambitioner, bortsett från Grönland. Men koloniseringen av eskimåerna krävde åtminstone inga militära erövringståg, som vi vår vana trogna ändå skulle ha förlorat. Vår demokrati hade den viktiga men icke uttalade förutsättningen att det onda var odanskt. I våra lyckligt förlorade krig hade vi blivit av med alla de etniska minoriteter som kunde ifrågasätta dogmen om danskarnas godhet och som sedan kunde ha bildat explosiva upprorshärdar, som på Nordirland eller i Baskien. Den danska nationalitetskänslan blev i sort sett identisk med de värden man normalt identifierar som demokratiska: jämlikhetssträvan och utjämning av klasskillnader, plats för alla, en inbjudande hållning i stället för en avvisande.
Men det var en demokrati som aldrig kom att prövas eftersom dess icke uttalade förutsättning var befolkningens etniska homogenitet. Den danska demokratin blev aldrig komprometterad av lukten av krutstänk. Den fortsatte att lukta mjölk och barnkammare. När danskarna inte längre kunde odla bilden av sig själva som en av de stora på världskartan gjorde vi i stället en dygd av landets litenhet. I nationernas familj presenterade vi oss som det oskyldiga barnet. Litet var fint.
Redan 1820 hade diktarprästen N F S Grundtvig, en av den danska nationalismens kyrkofäder, med sången "Langt højere Bjerge" skrivit manifestet för den danska demokratin, på en gång löfte och förbannelse. Här omfamnar vi, redan 44 år före det militära nederlag som skall bli fundamentet för oss som folk, oss själva såsom dömda till nederlag: på andra håll i världen finns det högre berg, skönare landskap, större dåd, klokare människor, ädlare och själfullare språk, större rikedom. Men summan av alla dessa minus är ett stort plus: den kutryggiga medelmåttans moraliska överlägsenhet.
Man kan konstatera särskilda beteendemönster för nationer som lidit ett avgörande nederlag. Det finns inga besegrade nationer som inte samtidigt har uppfattat nederlaget som en källa till intellektuella framsteg. De slagna tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, medan segerherrarnas militära styrka ses som ännu ett bevis på att makt alltid är rå och barbarisk.
De följande hundra åren skulle åter bekräfta denna uppfattning för danskarna: vid Dybbøl skildes för alltid Tysklands och Danmarks vägar. Det var de blivande arkitekterna bakom Auschwitz som besegrade oss 1864, och mindre än åttio år efter att de på dansk jord hade inlett sin marsch mot barbariet var domen fälld. Tyskland förvandlades till en ruinhög medan vi, oberörda av världshistoriens mest ödeläggande krig, kunde återuppta vår baconexport till England och inta vår rättmätiga plats som världens bästa land på den internationella skalan.
För Tyskland blev segern vid Dybbøl en förbannelse. För oss blev nederlaget en moralisk rening. Vi lämnade skansarna och drog oss tillbaka till Fyn som oskyldiga. Marschen mot Camp Eden hade inletts.
Vem skulle väl vara bättre ägnad att vara moralisk fanbärare för hela världen än den som har känt nederlaget på sin bara kropp och blivit förädlad därav? Varje gång ett nytt världskrig bröt ut bekräftades bara vår förträfflighet. Vad var det vi sa! Vi var de första som hade stirrat det tyska monstret i ögonen, vi hade sett det komma alltsedan 1864, så skulle inte vi veta besked!
Inte ens vår neutralitet i första världskriget, där en helt ny samhällsklass gjorde sig rik på att sälja otjänliga livsmedel till de krigförande parterna, och inte heller vår samarbetspolitik under andra världskriget, där vi bland tyska soldater belönades med den hånfulla benämningen "gräddfronten", kunde rubba vår syn på oss själva. Just vår passivitet var ju beviset på vår moraliska ledarposition. Vi lät oss inte dras ner på barbarernas nivå. Mitt i nederlaget segrade vi med vår oförlikneliga humor, som var så sofistikerad att tyskarna inte ens anade att det var dem vi skrattade åt. Vi var på en gång ödmjuka och självsäkra, så som bara den kan vara som vet att han alltid har rätten på sin sida.
Vi drabbades av den politiska kortslutningen att detta att vara liten var detsamma som att vara mer demokratisk än andra. Om det funnes en världskarta som i stället för kvadratkilometer utgick från moraliska kvaliteter skulle Danmark i sina medborgares medvetande ta lika stor plats som det nu försvunna Sovjetunionen. I Danmark antog nationalismen moralismens gestalt i en dyrkan av det lilla som identiskt med det goda.
På en punkt skiljer sig dock Danmark från det normala mönstret för nationer som försöker vända ett nederlag på slagfältet till en inre seger. Vår nationella depression avlöses inte plötsligt av den paradoxala sinnesstämning som den tyske historikern Wolfgang Schivelbusch i sin bok "Kultur des Niederlage" beskriver som "en enastående form av eufori". Orsaken till ett sådant abrupt stämningsskifte är att det militära nederlaget följs av en inre omvälvning: det sittande styret utpekas som ansvarigt för nederlaget och störtas. Efter nederlaget vid Sedan i det fransk-tyska kriget faller Napoleon III och republik utropas på Paris gator. Tysklands kapitulation i november 1918 leder till kejsar Wilhelms brådstörtade flykt till Holland.
Men i Danmark händer ingenting. Den oduglige Kristian VIII, som var med om att kasta ut Danmark i ett oplanerat krig och som med sin obeslutsamhet saboterade fredsförhandlingarna i London, där tyskarna var beredda till stora eftergifter, han förblir sittande som regent. Grundlagen revideras 1866, men inte i demokratisk riktning. Först 1901 blir det systemskifte. Vad som i Tyskland och Frankrike tar ett par dagar tar i Danmark 37 år.
Vad denna ändlösa försening vittnar om är först och främst en fullkomlig brist på vilja till självrannsakan. Inte ens lyxen att utse en syndabock inom landets gränser kan danskarna tillåta sig. Identiteten som martyrfolk slår rot. Det är i offerrollen som självgodheten har sitt ursprung, inte i en katarsisk förlösning från nederlaget utan i ett frossande i det, inte i handling men i förbittring.
Om människan, som sker inom nationalismen, betraktas som ett rotfast historiskt väsen och inte ett socialt är hon fångad i sin nation och dess historia. Etniciteten sätter en absolut och oöverskridlig gräns. Liksom träd inte kan hoppa över trädgårdsmuren kan vi heller inte hoppa över den etniska Berlinmuren och möta de andra i en värld där nationer bryts ner, uppstår och förändrar sig på de mest oförutsebara sätt och där människor från vitt skilda kulturer hela tiden oväntat stöter på varandra. Så är integrationen av invandrare redan på förhand dömd att misslyckas, eller också kan den genomföras bara i form av förödmjukande underkastelse eller dramatisk omvändelse. En gång var den danska nationalismen förespråkare för moderation. Men i mötet med globaliseringen blir den fundamentalistisk.
Tyskland har hela tiden funnits där som ett bevis på den danska nationalismens tes att människan är ett historiskt väsen lika oförenligt som vatten med olja när det skall blandas med medlemmar av andra kulturkretsar. Allt som tyskarna är, det är danskarna inte, och omvänt. Medan tyskarna är auktoritära skrattar vi respektlöst åt överheten. Där tyskarna är kollektivistiska flockvarelser är vi idel individualister, som det bara av ren tillfällighet inte går att särskilja. Medan tyskarna är lagda för abstrakt tänkande är danskarna bara hjärta. Medan de förföljer oliktänkande nöjer vi oss med att göra narr av sådana. Först sedan tyskarna genom ett halvt sekel av botövningar har visat sitt demokratiska sinnelag börjar vi åter att betrakta dem som någon sorts människor. Men traumat från 1864 upphör inte för den skull. Nu överflyttar vi tyskskräcken till andra hemska busar.
Invandrarna kommer. Rädslan för de främmande är den danska nationalismens giftigaste blomma, en nattskatta som har vuxit i skämd jord, tragedin från Dybbøls skans uppförd igen som fars. Tonen är gällare och mer extatisk än någonsin, för nu skall offrets klagan inte bara överrösta förnuftets stämma utan också erfarenhetens. Skulle verkligen 180.000 muslimer utgöra ett hot av samma tyngd som de miljoner tyskar som en gång stod beredda att krama livet ur oss som nation? Frågan är lätt att besvara, men vi vill inte höra svaret, för det kräver att vi ger upp vår älsklingsneuros: den kroniska oskulden.
Danmark är förmodligen det enda landet i världen där vi alltjämt tror på den amerikanske historikern Francis Fukuyamas besynnerliga tes om historiens slut, framförd i slutet av 1980-talet. Enligt Fukuyama hade historien med den parlamentariska demokratin och marknadsekonomins utbredning nått sitt högsta stadium i utvecklingen. Världen kunde inte bli bättre och framför allt inte annorlunda. Den tesen sköts visserligen raskt i sank av historien själv, men i Danmark överlevde den i en lokal, nationalistisk version: historien hade nått sin högsta punkt på det platta Jylland med omgivande öar, och det är därför vi aldrig behöver tala om framtiden. Vi är framtiden.
När danskarna vänder hem från världens alla brännpunkter och i en taxi beger sig från Kastrup in till Köpenhamn så vet de att de nu har nått ett land som människor i andra härjade och ödelagda nationer bara kan drömma om att bo i. De ber föraren att ta in lokalradion och lyssnar till efterlysningar av försvunna kattungar och nyheter om någon allergifri barncirkus. Så sjunker de lugnade tillbaka på sätet. De är i ett land så tråkigt att det är exotiskt. Men tråkigheten är faktiskt en demokratisk garanti, för redan de gamla kineserna visste att önskningen "Må du leva i en intressant tid" var en förbannelse.
Danskarna är inte utopister utan idylliker och därtill skamlösa tillbedjare av den egna medelmåttan. Men med utopisterna har vi ändå ett drag gemensamt: vi är melankoliska perfektionister. För det finns alltid något som förstör idyllen, ett störande element som inte borde vara där men inte vill försvinna om man inte tar till drastiska metoder. Med utopisten har vi danska idylliker ett annat gemensamt drag som är direkt avlett av det första: en kolossal inre aggressionsberedskap. Det finns ingen som är så illa rustad att möta utmaningar utifrån som vi. Och det är den tragiska sanningen om den danska idyllen: livet i den moderna världen är inte idel lokalradio.
Det finns alltid en röst utifrån som läser upp de dåliga nyheterna: ett passagerarplan brakar in i ett höghus, en bomb sprängs, en aktiekurs faller på någon fjärran börs, en fjäril fladdrar med vingarna i Peking och det blir storm i Danmark.
En provinstidning trycker karikatyrer av profeten Muhammed och det blir orkan i Mellanöstern.