Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Litteraturen innanför fängelsemurarna

Foto: Lisa Mattisson

I Sverige sitter närmare 4400 människor i fängelse. Vilken betydelse har litteraturen när man är frihetsberövad? Och hur ser läsandet innanför murarna ut? DN:s Kristofer Ahlström besöker två anstalter och pratar med författarna, med bibliotekarierna – och med de intagna.

Dörren till besöksrummet slår igen bakom mig. Vakternas fotsteg dör bort i korridoren utanför. Och så landar insikten: Här sitter jag, bara någon meter från en person som är livstidsdömd för trippelmord. Det enda som skiljer oss åt är ett färgflagat bord, ärrat av inristade namn. På väggen sitter en liten ringklocka som är min enda kommunikationskanal med vakterna.

Automatiskt, och samtidigt skamset, söker min blick efter allt i det sex kvadratmeter stora rummet som kan användas som tillhygge: bordsfläkten, vattenkokaren, tvålflaskan.

Ändå känner jag mig inte särskilt otrygg.

– Om jag har suttit i fjorton och ett halvt år i fängelse utan att missköta mig vore det väl konstigt om jag skulle göra det nu, säger han på andra sidan bordet. Som heter Ricard Nilsson.
Han har glasögon, kammad sidbena, symmetriskt hakskägg och var den yngste i Sverige att någonsin dömas till livstids fängelse. På fötterna bär han grå strumpor i sandaler. Än i dag har han inte fått sitt straff tidsbestämt.

För två månader sedan flyttades Nilsson från Tidaholm till Kirsebergsanstalten i norra Malmö som del av hans så småningom-utslussning i samhället.

Kirseberg är en stadsdel i bekväm klädsel: när vi svänger in på gatan där fängelset ligger möts vi av skyltar med texten "Sakta i backarna" och bilder på lekande barn. Och så, mitt i det vårsolsbelysta kvarteret, reser sig fängelsemurarna och taggtrådsrullarna.

Här, den andra världen: metalldetektorer, inlämnande av plånbok, mobil, jacka, väska. Varnande skyltar om stickprov med knarkhundar. Tunga nyckelknippor som rasselstudsar mot lår i marschtakt. Att vandra genom ett fängelse är som att passera ett alternativt periodiskt system med avdelningsnamn: OBS, PA, BA, SÄK, HH.

I en så kärv och torftig verklighet kan eskapismen bli ett överlevnadsredskap, och böcker bli vägkartor till andra världar.

– Särskilt i häkten och på isoleringen och är jag helt övertygad om att antalet självmord minskar om där finns bra litteratur. Att sitta inlåst på ditt rum 23 timmar om dygnet i ovisshet, medan du inte får titta på tv, ringa någon eller läsa tidningar – då har du inte mycket kvar att göra, säger Ricard.

Jag frågar honom om han tror att man även kan förbättras som människa, rent allmänt, av att läsa.

– Kunskap är alltid positivt. I stället för att sitta och älta för sig själv vad man har gjort kan man få nya vinklingar. När du läser börjar du tänka annorlunda: rent neuropsykologiskt bildas nya banor i hjärnan när du tänker och läser. Du utvecklar dig själv. Och hjärnan behöver samma träning som kroppen.

Just nu, berättar han, läser han Margaret Atwoods dystopiska sci fi-trilogi "Oryx och Crake", är halvvägs in i första boken. Han har nyss avslutat Seanan McGuires postapokalyptiska "Newsflesh"-trilogi. Han prenumererar även på branschtidningen Svensk Bokhandel. När vår- och sommarkatalogerna med nya böcker kommer beskriver han känslan som "Yes!" Då ägnar han ett par dagar åt att följa varenda liten notis och annons med pennan, sammanställer en önske­lista, den brukar bli två datorskrivna A4-sidor lång.

Enligt presentationen på Paragrafs hemsida (ett kriminal- och rättsmagasin grundat av Dick Sundevall) där Ricard är krönikör, är han i dag "kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad". Han har skrivit två deckare, ger i dagarna ut första delen av fem i en serie dagböcker och har åtta olika examina som han tagit innanför murarna. Jag frågar om han är medveten att det kan sticka i allmänhetens ögon att han får den möjligheten. Det är han.

– Å andra sidan känner jag att det är bättre att jag tar tillfället i akt att studera. Alla ska ju friges en dag, och då vill jag kunna bli en del av samhället, säger han och fortsätter:

– Alltför ofta möter man attityden att det klemas med svenska fångar, men då vet oftast inte folk hur det fungerar. Du är inlåst på ditt rum tolv timmar om dygnet, och tiden ute är också begränsad. Även den lilla fritid som finns är ganska tråkig.

Så vad händer med en människa som suttit inlåst på sitt nu femtonde år? Hur gör man för att inte bara rent skyddsmekaniskt bli helt själlös?

Det är individuellt, säger Ricard, som har sett människor gå ner sig helt i depressioner under fängelsetiden. Men även de som har tagit sig i kragen och gjort något bra av tiden.

– På Kumla för ett antal år sedan var det en kille som var helt nerkörd och bara ville göra vad som helst för att komma ifrån tillvaron. Han började läsa upp betygen litegrann, och i dag har han tagit magisterexamen. Det är den förändring jag är mest imponerad av. Det gäller bara att hitta motivationen.

Så motivationen föds ur desperation?

– Delvis. När man väl har nått botten finns bara ett sätt att gå, uppåt.

När jag lämnar rummet myllrar det i huvudet. Jag sätter mig att lyssna igenom diktafonens upptagning och hör ett samtal som låter väldigt gemytligt. Många skratt. Jag tänker på de anhöriga till offren, om de kommer att läsa det här. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till brottet och människan – om de är ett och samma, eller bör hållas åtskilda. Kan man ens relativisera mord?

Kanske kan jag finna ett resonemang i litteraturen. Jag går och köper Gregory David Roberts självbiografiska fängelseroman "Shantaram", som Ricard talat varmt om. Bläddrar i den och hoppas på insikter.

Fastnar särskilt för en rad.

"När vi är unga tror vi att lidande uppstår ur vad som görs mot oss. När vi blir äldre – när ståldörren slår igen, på ett sätt eller annat – vet vi att lidande mäts i vad som tas ifrån oss."
Jag vet inte hur jag hade läst den raden om jag aldrig hade sett insidan av ett fängelse. Kanske hade den för mig då handlat om att åldras. Men nu läser jag en annan sanning.

I fängelset berövas man inte bara sin frihet utan även sin identitet. Man kläs i kriminalvårdens kläder. Man lever i flock efter ett schema som man själv har väldigt svårt att påverka. Att läsa blir då att få en roll. Genom att läsa blir man någon.

För fyra år sedan publicerade TT en artikel om de mest utlånade böckerna på Kumlafängelset. Majoriteten av titlarna var svenska kriminal­romaner, Jens Lapidus hade tre romaner på topp tio.

– Jag pratar ofta böcker med mina klienter i egenskap av mitt yrke som advokat. Det kan vara alltifrån Hunter S Thompson till "Svensk maffia". En bok jag kan rekommendera om livet i fängelse är Edward Bunkers 'Animal factory', säger Jens Lapidus.

För några år sedan såg han en intervju med ­Carin Götbladh när hon ännu var länspolismästare i Stockholm och just hade läst "Snabba cash"-böckerna.

– Hon sa då att utifrån vad som stod beskrivet i boken hade man intensifierat arbetet med NOVA, specialenheten med mål att arbeta mot grov organiserad brottslighet. Det kändes lite skrattretande att polisen läser skönlitteratur för att få insikt i frågan, och man undrar vad de egentligen pysslade med innan. Men det kändes samtidigt som en klapp på axeln, att det jag skriver läses av såväl interner som polisen.

Men det är inte bara kriminalromaner som efterfrågas av de intagna. Filosofi, psykologi, religion och självhjälpslitteratur står också på önskelistan, enligt Mirjam Hansson Zachau som är bibliotekarie på Kirseberg:

– Många här inne vill lära sig så mycket som möjligt. Det finns en nyfikenhet.

Hon berättar om projektet "Godnattsagor inifrån" som startades 2008 i Malmö och pågår än i dag. Föräldrar som sitter i fängelse får möjlighet att tala in godnattsagor på cd till sina barn och lär sig samtidigt om berättandets kraft.

Många av fångarna på anstalten har barn och familjer, och en längtan till vad de ska göra när de kommer ut. Friheten kan därför bli barbarisk när den inte går att ta för given. För de som inte får uppleva den längre blir den en ständig påminnelse om livet som pågår på utsidan, födelsedagar som kommer och går. Ett brutalt presens i kontrast till livet som det var förut.

Björn Ranelids "Kniven i hjärtat" från 2010 är en roman som handlar om just det. En 17-åring som återupptar kontakten med sin morddömde pappa, en man som i fängelset växer genom läsning. Björn Ranelid berättar att är boken baserad på verkliga händelser. Skönlitteraturen, menar han, är unik såtillvida att den gör vad natur­vetenskapen och teknologin inte klarar av.

– Litteraturen är världens bästa låssmed. Biblio­tekarien på ett fängelse kan spela en oerhört stor roll genom att slussa in litteratur i fångars liv, för att ta dem utanför den inskränkta värld de lätt kan hamna i om de bara läser kriminallitteratur.

Han berättar om de brev han fått från interner, och att han 2004 höll en föreläsning på Halls fängelsebibliotek som fick en livstidsdömd man att börja gråta och krama om honom eftersom "ingen tidigare talat så vackert om barn".

Högriskfängelset Hall har ett av Sveriges största fängelsebibliotek. Vi åker dit en vårlik vinterdag. Avloppsbrunnarna på parkeringsplatsen gurglar sig med smältvatten från den töande snön. Jag vänder mig från bilen och tittar upp mot anstalten. Byggnaden har en brutalt vinkelrät silhuett med krusiga lockar av taggtråd rullade på toppen.

Vad man kan säga om Hall: allt är kvadratiskt. Namnet låter lika fyrkantigt och rätlinjigt som huvudbyggnaden ser ut. Här finns rutnäten av stängselinhägnader. Rastgården. Grindarna. Portarna. Cellerna. Schackrutegolvet i entrén. Liven inrutade i scheman.

Vi följer kriminalvårdsinspektören mot fängelsets bibliotek genom kulvertar långt under marken. Inga nycklar används, alla dörrar öppnas elektroniskt och från en central enhet någonstans inne i byggnaden.

Vidsträckta, rått belysta gångar. Betong över, under och jämte oss. "Världen är en bra lärare men kräver hög betalning" har någon skrivit på väggen. Det är en surrealistisk promenad, en regnbåge som klyver genom det kärva – vi passerar målningar av en skyggt leende smurf som håller i en blomma, ett landskap på italienska landsbygden, Marilyn Monroe. Alla porträtterade av fångarna själva.

Eller som de heter på kriminalvårdssvenska: "klienter". Det ligger fel i munnen, en tillfluffad uppföljning av uttrycket "fängelsekunder". Beskrivningen av strafftiden som en frivillig affärstransaktion.

I varje rumshörn och trapphus stirrar ett kupol­format kameraöga på oss. Tankarna går till filosofen Michel Foucaults idéer om panoptikon och hur man beter sig i övervakningssamhället, känslan av ett osynligt allvetande – om man tror att man hela tiden är övervakad, oavsett om man är det eller inte, så beter man sig disciplinerat därefter: alla här rör sig och talar försiktigt.

"Grå gestalter kryper längs väggarna", skriver Susanna Alakoski om sitt besök i Kumlafängelset i boken "Oktober i fattigsverige", och det är träffande.

Bibliotekarien är den största bibliotekarie jag har sett. Han heter Thomas Öhnell och är drygt två meter lång och har kvadratisk käke. Klädd från topp till tå i kriminalvårdens marinblå uniform basar han över de 12 800 titlar som trängs här.

Biblioteket är en ombonad oas i jämförelse med den i övrigt bistra miljön. Fem Bruno Mathson-stolar står i cirkel runt ett lågt bord. Utanför fönstret snirklar sig organisk gjutjärnsgallerkonst designad av Sigvard Bernadotte. Filtklädda golv. Man kan till och med öppna fönstret här.

Thomas tar fram och visar oss fängelsets äldsta bok: ett ex av Strindbergs "En blå bok", andra upplagan, tryckt 1907. Någon har skrivit "Wasaligan" och ringat in med ett stort hjärta på försättsbladet.

Thomas berättar att man även planerar kulturdagar framöver: tanken är att det ska arrangeras författarkvällar, bokcirkel, men även besök från teatergrupper och trubadurer.

Kritiken mot fängelse som straffmetod menar ofta att det leder till en förråande mentalitet där fångar lär sig ännu mer om brott, syltas in allt djupare i kriminalitet. Jag frågar mig om litteraturen i fängelset kan ha samma effekt, om det nu är så att brottslingar gärna läser om brott.

Thomas tror inte på den risken.

– Böckerna vi har är inte så informativa på det sättet. Ur ett sådant perspektiv kan allt ses som undervisande litteratur; vi har ju auktionstidningar här också, där man i så fall kan ta reda på vad som är mest värt att stjäla.

Finns det då några böcker han aktivt inte tar in?

– Riktlinjen är att ha samma utbud här som på utsidan. Det finns böcker om hur man blir bättre på knivslagsmål, jag tror det var israeliska armén som gav ut dem. Sådana tar vi inte in, men det har hänt kanske en gång att de har efterfrågats.

Andelen människor med läs- och skrivsvårigheter är högre innanför murarna än på utsidan. Att introducera interner för läsning kan alltså vara en vansklig uppgift. Thomas Öhnell har märkt att fantasy är en genre som fungerar ovanligt bra innanför murarna.

– Mest handlar det om att det ska vara roligt att läsa, då är kanske inte Strindberg det lättaste. Fantasyböcker brukar vara populära. De är lätta att komma in i, en populär serie är "Sagan om drakens återkomst" av Robert Jordan. Börjar man läsa den så har man att göra ett tag, den består av 22 delar.

Fantasyintresset som biblioterapi är ett mönster jag stöter på flera gånger. I utlåningsstatistiken för Guantanamo Bay-fängelset rankar Harry Potter-böckerna och "Sagan om ringen" högst, och i senaste numret av Modern Psykologi nämns en studie om läsningens effekt på psykiskt tillfrisknande: "Flera som valde lättare litteratur eller fantasy gjorde det för att kunna släppa tankarna på sin egen situation. Att umgås med och identifiera sig med karaktärerna i böckerna kan göra att man undviker att hamna i en sjukroll. Det är en faktor som gör att tillfrisknandet går fortare."

Jag mailar med Anders Roslund, ena halvan av deckarduon Roslund & Hellström, som tidigare jobbat som övervakare för långtidsdömda. Han menar att om det är någonstans anslag­en inte får krympa mer, så är det just för kultur i svenska fängelser.

– Ingen annanstans fyller en bok en sådan funktion för den som verkligen vill läsa. Att inte vårda biblioteksverksamheten i svenska fängelser är detsamma som att be om att någon som släpps ut många år senare inte gör det i ett bättre skick, säger han.

– Varje gång vi föreläser om våra böcker på ett fängelse – den miljö delar av handlingen alltid utspelas i – möter vi våra kunnigaste läsare. De kan kriminalitet. Men de kan också storys – de förstår romanens förutsättningar. De köper att vi använder verkligheten som bas till en fiktiv parallell verklighet – bara vi gör det med något slags autenticitet. De är ju experter, men så vana att beskrivas i vaga klichéer eftersom många författare i vår genre är för lata för att försöka ta reda på hur det alldeles på riktigt förhåller sig.

Roslund & Hellströms böcker är totalförbjudna i fängelser i vissa delstater i USA, bland annat Texas.

– Utan att ha fått en komplett förklaring tror jag att en del av svaret ligger i att våra texter försöker förhålla sig till interner som människor, försöker skilja på en människas handling och vem människan är. Det var inte riktigt gångbart där.

Efter ett tag får vi besök i biblioteket. Han heter Tommy, bär grå bomullsbyxor, har tvinnat skägg och sitter på Hall för att avtjäna ett sexårigt straff för mordförsök.

Tommy knäpper sina tätt tatuerade händer och lägger dem framför sig på bordet. På en veckad lapp har han skrivit ner två boktips: Hunter S Thompsons "Las Vegas: en grym resa mot hjärtat av den amerikanska drömmen" och Motörheadsångaren Lemmy Kilmisters självbiografi "White line fever".

Tommy kisar lite när han pratar, svarar fåordigt. På utsid­an, som det kallas, hade han aldrig tagit sig igenom en bok i hela sitt liv. Nu blir det en bok i månaden. Han läste nyligen ut "Hungerspelen"-trilogin. Den första bok han läste i fångenskap var Ozzy Osbournes självbiografi, efter tips av en medfånge.

Jag ställer samma fråga till honom som till de andra, om han tror att man blir en bättre människa av att läsa. Han höjer på axlarna och ögonbrynen samtidigt.

– Ja, varför inte?

Har du själv börjat tänka annorlunda sedan du började läsa?

– Man får ett lugn i sig när man läser. Man varvar ner. Det är bra att kunna använda det lugnet.

Vad gör du då, när du kommer in i lugnet?

–  Det är bara lugnt.

Jag frågar om han brukade göra annat, innan han fann läsandet, för att hitta lugnet.

– Ja, säger han och ler ett leende som egentligen säger allt. Men så tillägger han, för säkerhets skull:

– Fel saker.