Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Liv, svett & hetta i bastun

Bastun har länge varit symbolen för manlig gemenskap. Men nu kommer det feministiska bastubadandet. Kristina Lindquist öppnar dörren till ett ångande kvinnorum där den självkritiska blicken inte får plats.

När det var som värst, bottenlöst jävla ensamt och utan utsikter om att färgen någonsin skulle återvända till kinderna, hade jag alltid en liten handduk i väskan. En snabbis ner i gymmet på lunchen, efter jobbet, före jobbet om det var riktigt illa. Ingen träning, bara kliva ur kläderna och låta den heta väggen slå mot ansiktet. Alltid med samma tanke: Gör mig levande igen.

Och jag verkade inte vara den enda. Plötsligt var det som att varenda människa badade bastu, eller pratade om att göra det, helst vid öppet vatten. Någon var med i en kanotklubb där det fanns ett litet aggregat och en brygga utan stege, någon kände någon som hade en i källaren, någon pratade om svindyra bastutält som gick att beställa på nätet, någon hade byggt en egen med en presenning och en spade, någon suckade längtansfullt över oklara uppgifter om att ”alla” lägenheter i Finland faktiskt har bastu... Det var som att omges av en kollektiv jakt på hetta och svett.

Eller, plötsligt och plötsligt – bastun har ju följt människan i tusentals år. Olika typer av svetthyddor har funnits hos ursprungsfolk på flera kontinenter, och badinrättningarna i antikens Grekland och Rom är väldokumenterade. I Sverige spreds bastun på 1100- och 1200-talen, och finns också omnämnd i landskapslagarna. Historikern Dick Harrisson beskriver i ”Jarlens sekel” (Ordfront, 2002) hur de offentliga badstugorna, dit män och kvinnor gick tillsammans, under medeltiden blir en arena för dryckesslag och socialt rumlande.

Foto: Beatrice LundborgSå småningom börjar dessa syndens nästen beskyllas för att sprida syfilis, och 1725 inrättas ett nationellt förbud mot offentliga bad – en närmast övertydlig parallell till moderna tiders bastuklubbsförbud. På det sena 1980-talet skrämde svenska tidningar upp den skötsamma heterobefolkningen med reportage från de ångande ”aidsbordellerna” som ansågs sprida smitta med sina ohämmade bögerier. Bastun – som i början av 1900-talet hade blivit ett politiskt redskap för hygienisk folkuppfostran i dåtidens ”Lort-Sverige” – stod återigen som symbol för sjukdom och smuts.

Trettio år senare känns den bilden ganska avlägsen. Bastun smälter väl in i en tid då den sunda kroppen blivit ett tempel för tillbedjan, och verkar faktiskt vara hetare än på länge. Enligt Svenska bastuakademien, med säte i tornedalska Kukkolaforsen, har intresset för bastubad vuxit tydligt de senaste åren – särskilt bland yngre. På ”Kallis” (eller ”Ribban”, beroende på generation) i Malmö har antalet besökare mer än fördubblats de senaste åren, och det är 25- till 45-åringarna som står för hela ökningen, skriver Sydsvenskan.

I fjol släpptes boken ”Ribersborgs kallbadhus” (Historiska media) som en kärleksförklaring till Nordens största och kanske vackraste badinrättning. Den som suttit och svettats med blicken mot Danmark och sedan klivit ut i havet glömmer det inte, och kommer tillbaka. I Stockholm är vattnet mindre salt och horisonten mindre spektakulär, men även på Hellasgården i Nackareservatet blir besökarna allt fler. Och efter ett medborgarförslag till Stockholms stad kunde den lilla Tantobastun i Årstaviken invigas strax före midsommar, och medlemmarna strömmar till. Liten och stilren, med vackert snidade lavar och en kraftfull kamin. Genom det smala fönstret söderut får den annars rätt ocharmiga Liljeholmskajen något som faktiskt liknar en suggestiv skyline.

Och det är oftast dit vi drar oss nuförtiden, vi som jagat stan runt efter svett, hetta och is. Ibland på en privatbokning, ibland på vanliga damtider, men aldrig mixat. För det finns en poäng med det där avskilda och upphettade kvinnorummet, faktiskt så pass att det har börjat dyka upp badgrupper med uttalat feministiska förtecken omkring mig.

Foto: Beatrice LundborgSom historisk reaktion är det inte så märkligt. Bastun är en traditionell symbol för den hegemoniska manligheten, den som fattar beslut bakom stängda dörrar dit kvinnor saknar tillträde. När några yngre socialdemokrater i höstas tog ett initiativ för att lyfta fram kvinnor var det just i termer av en ”modern bastuklubb”. Och för några år sedan fick denna metafor för patriarkalt nätverkande konkret kött då Jan-Erik Jaensson, vd för turistorganisationen Swedish Lapland, i ett pressmeddelande namedroppade tunga män och krävde att den nya landshövdingen skulle gilla att bada bastu, eftersom ”många viktiga beslut fattas i bastumiljö”. Bastukulturen är i ”själva verket är en manlig maktkultur” där kvinnor inte är välkomna, svarade frilansskribenten Åsa Petersen, själv från Luleå. Jaensson backade senare från bastukravet. I Malmö släppte bastusällskapet Isbjörnarna, med anor från trettiotalet, in de första kvinnorna hösten 2015.

Bastun är en traditionell symbol för den hegemoniska manligheten, den som fattar beslut bakom stängda dörrar dit kvinnor saknar tillträde.

Men även själva badandet rymmer ett machoideal som inte sällan handlar om att pressa och närmast våldföra sig på kroppen. I Mikael Niemis roman ”Populärmusik från Vittula” fyller hettan basturummet som ett ”skönt kok stryk” och konsten att tåla allt högre temperaturer är ett sätt att särskilja vem som är en karl, och vem som är knapsu, fjollig: ”Gommen började smaka blod. Örsnibbarna sved, pulsen dundrade som en trumma.” I bastu-VM 2010 (det sista hittills) avled en deltagare med svåra brännskador efter att ha suttit sex minuter i 110 grader. Och just denna mytologi kring svett och manlighet blir som en trampolin för realityserien ”Bastubaletten”, vars andra säsong nu sänds i SVT. Tillsammans med koreografen Justine Kirk sätter ett gäng badande män från Tornedalen både maskulinitetsnormer och sig själva på spel med bastun som fond.

Men det måste väl finnas något mer i det feministiska badandet än att bara leka med bilden av ett manligt maktrum? Jag frågar runt lite, och svaren återkommer: Att få ta plats, att få ta kommandot över eld och temperaturer, att få vara ifred med sin kropp, att få vistas i ett eget rum, att få känna sig stark och vila i värmen och kylan och i de samtal som uppstår.

Foto: Beatrice Lundborg”Det förstår du väl att när man blir gammal och har åderbråck och bara ett bröst, att det är underbart med ett bad där man bara är kvinnor”, säger en badveteran i Louise Jacobsons radiodokumentär ”Sommar utan män”. Den skildrar det uppslitande bråket på kallbadhuset vid Saltholmen i Göteborg, som bottnade i ett förslag om en ny könsblandad sektion i badet. Stämningen i föreningen, där de kvinnliga medlemmarna är i stor majoritet, blev ett tag så infekterad att ett av föreningens årsmöten fick ske i närvaro av polis och vaktbolag. En grupp kvinnor menar att avskildheten blir sämre och att en viktig fristad går förlorad; en annan falang talar om smutskastningskampanjer. Vem som än har rätt kan man konstatera att frågan om kön och bad i det här fallet har starkt territoriella aspekter, och har sin grund i en upplevelse om ett hotat eget rum.

Och liknande diskussioner förs även på betydligt mindre dramatiska håll. På Hellasgården är dambastun mindre än herrbastun, som vissa dagar är öppen för mixade bad. Men som en rättvisefråga byter man numera plats med varandra en kväll i veckan – och gör alltså kvinnorummet större. I Tantobastun har mixtiderna under hösten blivit fler på bekostnad av de könsuppdelade passen. Och i Malmö har staden lagt nya krav på helt könsneutrala öppettider på Kallis en gång i månaden, för att öka tillgängligheten för hbtq-personer.

Nå, det går väl knappast att tala om badande kvinnor utan att gå in på den laddade debatten om separata badtider på kommunala simhallar. När SVT ringde runt till 30 svenska badhus erbjöd sex stycken möjligheten för kvinnor och flickor tillfällen att bada utan män – av varierande skäl. Men särskilda kvinnotider är bara i vissa fall förenligt med diskrimineringslagen, slog DO fast i december.

Kvinnosimmet i Tensta och Skärholmen går bra eftersom det har ett ”berättigat syfte” – att öka simkunnigheten. Att som det numera nedlagda Liljeholmsbadet ha varsin dag i veckan för de som definierar sig som män respektive kvinnor är däremot inte okej. De separata tiderna är nämligen en kvarleva från nakenbadets dagar, och har sedan bara funnits kvar av tradition. Inget nakenbad – ingen uppdelning, om jag läser myndigheten rätt.

Beslutet kastar ljus på hur kulturellt godtyckliga premisserna för simhallsdebatten faktiskt är, trots att de inte sällan framställs som naturgivna. All uppdelning i kön är ju just godtycklig i ett samhälle där utgångspunkten är fria och jämlika individer. Men i många samhällen anses könsuppdelning av de flesta som självklar, som i fotbollslag eller på nakenbad – då det alltså specifikt saknas en tygbit över könsdelarna. Men synen på vad som är naket kan förändras över tid, som Göran Rosenberg konstaterade i en krönika på ämnet i fjol: ”När bikinin lanserades på femtiotalet tyckte många att nakengränsen hade överskridits”. Att laddningen kring vissa kroppsdelar är kulturellt konstruerad blir tydligt i frågan om hur synliga bröst får vara i allt från badhus till sociala medier – den typ av behag som många män faktiskt har väcker ju sällan debatt.

Många som engagerar sig i badhusfrågan vill mycket riktigt diskutera mer än själva badandet. DN:s Lena Andersson skrev häromåret att det från separata badtider löper ”en rak ideologisk linje till idésystem i länder där kvinnor är totalt underkuvade och gruvligt bestraffas om de söker friheten”. Och det har hon ju delvis rätt i, även om långt ifrån alla fall av ”badhussegregation” vilar på religiösa föreställningar – ibland har det handlat om önskemål från kvinnogrupper. Och den stora skillnaden mellan konservativ och feministisk separatism är att den ena är permanent och grundar sig på en essentialistisk syn på könen, medan den andra ofta betraktas som en tillfällig strategi för ökat utrymme och ändrade maktförhållanden.

Frågan är kanske om det över huvud taget spelar någon roll vilket motivet är? Om syftet är att motarbeta religiöst inflytande i offentligheten blir svaret ja, om syftet är att låta alla bada på alla tillgängliga tider måste svaret bli nej.

Den som argumenterar mot separata badtider i offentlig regi har naturligtvis en intuitivt demokratisk grundpoäng i att medborgare inte ska delas upp i onödan. Men det finns också en intressant premiss här, där relationen mellan könen i det svenska samhället framstår som ett slags neutralt naturtillstånd – som nu rubbas utifrån.

Foto: Beatrice LundborgFör frågan om badtiderna är en debatt som i själva verket löper längs minst två axlar, där en ställer modernitet och det jämlika medborgarskapet mot tradition och religiös moral. När ett par kvinnor i den öppna Facebookgruppen för Tantobastun – som alltså drivs av en förening men finansierats av Stockholms stad – har väckt frågan om att täcka könsdelarna på mixade tider har många av reaktionerna från andra medlemmar just rört sig inom ett paradigm av moral/modernitet. Enbart puritaner kan väl vilja diskutera nivåer av nakenhet i en könsblandad bastu?

Ja, om det inte vore för den andra axeln, som handlar om objektifiering, sexuell integritet och kvinnors rätt till egna utrymmen i en könsmaktsordning. Alldeles nyss var den en självklar del i den offentliga feministiska debatten – det vill säga innan alla samhällsfrågor började kläs i termer av invandring, integration och kultur. Att i dagens politiska klimat tala om att kvinnor kan uppleva en strukturell utsatthet i relation till män, som möjligen blir tydligare i avklädda sammanhang, blir bara begripligt om männen i fråga tillhör de utdefinierade andra. Inom nationen finns nämligen inga konflikter. Tankarna går till den franska vänsterpolitikern Manuel Valls som i en debatt om burkiniförbudet framhöll de nakna brösten på Marianne, symbol för republiken: ”Hon är blottad, för att hon är fri!” I Frankrike visar vi minsann pattarna – och i Sverige badar män och kvinnor tillsammans helt utan friktion.

Foto: Beatrice LundborgOch 2015 kom en ledtråd om vad man åtminstone i lagens ögon får räkna med i ett gemensamt avklätt rum. Luleå tingsrätt friade då en 53-årig man som haft erektion framför tre kvinnor i 20-årsåldern; ett stånd kan i sig inte räknas som sexuellt ofredande i ett delat duschutrymme. Inte heller mannens – nakna – erbjudande om att massera kvinnorna med sina ”känsliga händer” räckte för fällande dom (Dagens juridik 17/11 2015). Säkert rimligt så, eftersom det inte ligger i rättsapparatens uppdrag att parera strukturella maktrelationer.

Och jag får upp bilder av blandade bastubad genom åren, inte sällan med ett hav av utbredda blottade manskroppar, och en handfull spända tjejer med omsorgsfullt virade handdukar och benen tätt ihop – den som vågade säga något var en pryd jävel. Det här är bara spridda minnesbilder naturligtvis, inget bevis för något. Men det är sådana anekdoter som ibland kommer upp när en grupp kvinnor sitter tillsammans i en bastu.

Efter lite matande med veden rasar elden iväg av sig själv, och temperaturen letar sig snart upp mot åttiostrecket. Mellan springorna i golvet kommer svala pustar ur Årstaviken. Och det är precis innan den första svetten bryter fram som kontrollförlusten sker.

Foto: Beatrice LundborgMånga av oss går nämligen omkring i ständiga försök att kontrollera våra kroppar; hur de ser ut och uppfattas. (Ni minns när Artur Lundkvist skrev att Lena Nymans kropp var ”själlös” och ”lite dum” – precis så känns det ganska ofta.) Den här kontrollen kan ses som ett slags reaktion på den process av distansering till den egna kroppen som alltid tycks pågå i vår senkapitalistiska kultur, och som bland annat blir synlig i uttryck som ”muffin top” (hull utanför byxlinningen), ”gäddhäng” (dallriga överarmar) och ”saddle bags” (fett på höfterna). Det här är språkliga etiketter som möjliggör ett slags digitalt underkännande av kroppen utifrån en färdig checklista, och som bidrar till att göra den till ett föremål att bedöma, förbättra och konsumera.

Men när hettan, svetten och samtalen börjar lösa upp dig är det som att den där processen sätts ur spel. Du kan inte längre betrakta dig själv med sådan kritisk distans, eftersom du är i dig själv. Du kan bara gå ut och bada, och låta det kalla vattnet surra som chockterapeutisk champagne över huden. Bli levande igen.