Livet med en trådstyrd träskalle

Orden är Ola Lundbergs. De är de ömmaste som kommer över hans läppar under det flera timmar långa mötet, på Ekeby gård i Runtuna utanför Nyköping.

Att han är en pragmatiker är tydligt. Ändå är det med försiktighet och mjukhet i rörelserna han lyfter upp Televinken ur den kvadratiska väskan i hårdplast. Televinken luftades senast för några månader sedan, när barnbarnet Maja skulle få möta honom för första gången.

- Fascinerande att se. Precis som med hennes pappa såg hon ingen koppling mellan Televinken och farfar som håller i trådarna.

Televinken fungerade inte bara som pedagogiskt verktyg i tv-rutan, på trafikskivor och i radion. Ola Lundbergs son Tobias lydde dockan blint. Han kunde inte tänka sig att den och pappa hängde ihop. Under ett fåtal år gjorde Tobias som Televinken sa. Sen hjälpte inte det längre, men då hade sonen redan hunnit bli en "snäll grabb", försäkrar Ola.

Just den här dagen gapar gården tom på kycklingar. Den senaste kullen på 40.000 dunbollar har gått till slakt. Ola och hans hustru Lisbeth har varje kull i 38 dagar, länge nog för att de ulliga små ska hinna bli över två kilo tunga.

- Lisbeth har hand om dem när de är små, jag när de är stora, tunga och fula, som Ola själv uttrycker det.

På skivan "Anita och Televinken med djuren på landet" från -69 förekommer också hönsdjur. I en rolig episod blir Televinken jagad av gårdens tupp.

Ganska välförtjänt, kan tyckas - den busiga dockan har både försökt hitta tuppens andra ben och rotat i fjäderdräkten efter den väckarklocka tuppen ju måste ha. Så att han verkligen vaknar klockan sju varje morgon. Det idoga tafsandet får tuppen att se rött och kacklandes ränna efter Televinken. Som räddar sig upp i Anitas famn, förstås.

Hur mycket av din egen personlighet finns i dockan?

- Alldeles säkert en hel del, i och med att Anita och jag aldrig hade manus utan improviserade. Åtminstone på den tiden var jag kanske också busig, säger Ola och fingrar på blomman i zinkkrukan på bordet vi sitter vid.

Fast Televinkens bus var väl alltid rätt harmlöst?

- Det får du nog fråga Anita om. Hon har fått både sot i ansiktet och mjöl och vatten över sig. Men jodå, Televinken fick ju själv smaka på sånt med…

Vid ett kort telefonsamtal med Anita (Anita Lindman Lamm är det namn hon sedan länge lystrar till) framkommer att hon bor i Norrtälje och är pensionerad från SVT sedan många år. Hon kallar Ola Lundgren rar, och gratulerar till att ha fått en pratstund med honom.

När Ola ställs inför Anitas rara omdöme, säger han att det "är bara att returnera".
- Hon är oerhört öppen och vänlig mot alla människor. Jag tror inte vi blivit osams en enda gång. Jag är nog rätt lätt att ha att göra med, säger.

Radarparet har fortsatt kontakt. Senast var det Anita som hälsade på Ola/Televinken på gården, men annars blir det mest telefonprat. Televinken föddes helt och hållet i Anitas huvud, och det var som barnhallåans sidekick han gjorde entré i rutan. Med en osynlig Ola bakom dockans röst och rörelser.

Redan i skolan väcktes intresset för dockor. Modersmålslärarinnan drog på fritiden ihop några elever som tillsammans gjorde kasperdockor som de framträdde med.

Vad skönt det låter. Otypiskt.

- Ja men jag har ju aldrig hållit på och lekt med dockor, betonar Ola Lundberg.

Han står som konstruktör bakom Televinken. Men efter några frågor står det klart att dockans evigt leende nuna är målad av Olas mamma. Hon har också sytt kläderna, från den röda mössan ner till de bruna skorna.

Men skelettet, först i trä, nu i aluminium, har Ola satt ihop. Efter den enklare docka som Anita först tog med sig från London. Denna ursprungliga docka var mindre och hade bara sex trådar. Televinken i Olas tappning har 13 trådar och mäter ett trettiotal stolta centimeter. Ola vill inte kännas vid att denna docka inte skulle vara den äkta.

- Nej, min är original. Den var med nästan från början och är riktiga Televinken.

Han kommer ut med famnen full med vinylskivor och böcker. De äldsta böckerna är "Televinken åker tåg" och "Televinken och den lilla grisen", båda från 1967. Vid det laget var Televinken redan en rutinerad herre, hade ramat in barnsändningarna med Anita sedan -65. Men den lilla grisen har ändå etsat sig fast i Olas minne.

- Den var hemskt kul att göra. Vi födde upp grisen med flaska. Anita gillar liksom jag tomtar och troll och djur och så.

Vad Televinken tycker förblir osagt, men han fortsätter le stort och strålande vitt. Det ringer i Olas mobil. Ett par minuter senare ger han en snabb resumé av samtalet.

- Det var en tanta som fått för sig att hon vill ha flygcertifikat. Hon har fått cancer och tycker att hon kan passa på att satsa lite.

För hur mycket Ola än gillar sin docka, står flygning högst på hobbylistan. Segelflygplan handlar det om, såväl med motorer som utan. Ola undervisar i denna konst att flyga. Hans andra stora intresse är jakt, så den mjuka prägeln av dockfantast får sig raskt en hård törn.

Vissa törnar har kantat också Anitas och Televinkens väg genom decennierna, berättar Ola. Barnredaktionen på SVT erkände enligt honom aldrig tråddockans intåg i TV, just eftersom det varit Anita som uppfunnit honom och inte redaktionen.

- Det låg alldeles förfärligt mycket prestige i detta eftersom vi var så jättepopulära. Jag fick aldrig betalt av SVT för att vara Televinken, utan av Anita. Jag fick halva hennes gage.

Detta begav sig då ettan var den enda tv-kanalen. När tvåan kom blev det enligt Ola en viss, sund konkurrens som öppnade för Anita och Televinken i egna program. I tv blev det bland annat program tillsammans med årets adventskalender.

Men när tv fram på 70-talet ville att också barnprogrammen skulle dryfta socialpolitik fanns det föga plats i tablån för den obekymrade dockan med sällskap.

- Det blev väldigt vänsterinriktat, och då gick det ju inte att göra nåt så jordnära som Televinken. Det var väl egentligen då som radion nappade. De var ett gammalt gäng producenter där som inte var lika vänster.

Att klämma ur Ola Lundberg en kronologisk lista över duons program och gästspel genom åren är stört omöjligt.

Åren flyter ihop - Anita och Televinken kilade stadigt i tjugotalet år. Tv, radio och skivinspelningar (inte minst Televinkens trafikskola, ett samarbete med NTF) i en strid ström. Radions "Veckans tisdag" minns han väl. Där utgjorde grodan Boll ett tredje ben. Men när det var? Näe…

- Fråga Anita, hon är bättre på sånt. Jag lägger aldrig sånt på minnet. Jag gör saker, sen är de gjorda. Passé.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut