Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Löftet om ett liv i färg blev till intet för Prags romer

Förorten Sídliště Barrandov dit familjen flyttade.
Förorten Sídliště Barrandov dit familjen flyttade. Foto: Alamy Stock

På fredag den 8 april firas romernas dag över hela världen. Men romerna är fortfarande den grupp som lider hårdast av diskriminering i Europa. Hynek Pallas gör ett nedslag i Prag – där utanförskapet får konkret uttryck.

Den turist som i dag besöker den tjeckiska huvudstaden ser mest vackra hus i lysande färger. Rosa, cerise, babyblått och gult är särskilt omtyckta i kvarteren kring Gamla staden, där färgerna blandas upp med uråldriga kullerstensgator, trånga gränder och kyrkfasadernas monster. Jag brukar kalla området för ett gotiskt Disneyland.

Men ju längre från centrum du kommer, desto vanligare är det att se att något hus mellan de färgglada är smutsgrått, ibland obebott eller med permanenta byggställningar. I början av 1990-talet var detta ett normaltillstånd. Byggnaderna var eftersatta, många hade inte fått en fasadputsning på decennier och avloppsstammarna var från tidigt 1900-tal. Husen eldades fortfarande med kol efter murens fall och över mina tonårsminnen av Prag ligger ett tunt lager av sot. Lukten av kol en vinterkall storstadsmorgon tar mig alltid tillbaka dit.

Min pappa som växte upp i arbetarkvarteren i stadsdelen Nusle minns hur kolhanteringen – det tunga arbetet med att köra ut kol, kånka ner den i källare och skyffla – var ett typiskt romskt yrke.

De romer som kom till Tjeckiens större städer på 1940- och 1950-talet flyttade in i lägenheter som var tomma efter kriget. Vissa fick lägenheterna tilldelade sig av sociala myndigheter. Andra flyttade helt sonika in där det var tomt.

I Prag var detta romska fortfarande en påtaglig del av gatubilden i början av 1990-talet. Omkring 30 000 romer bodde då i huvudstaden. I dag är de enligt beräkningar högst 15 000. Även om det enligt den senaste folkbokföringen från 2011, som ingen tar på allvar, fanns 854 personer som uppgav att de var romer.

Förändringen i Prag är som tydligast i den traditionellt romska stadsdelen Karlín, där jag började intressera mig för romerna i Tjeckien för många år sedan efter ett besök hos en musikerfamilj. Efter att stadsdelen, som ligger utmed floden Moldau, drabbats hårt av stora översvämningar på 2000-talet gick gentrifieringen betydligt mycket snabbare här än i andra stadsdelar. Karlín är i dag ett typiskt medelklassområde där få romer bor kvar.

De eftertraktade husen i centrala Prag började liksom allt annat som förstatligats under kommunisttiden att på 1990-talet ges tillbaka till ”ursprungliga” ägare. Processen kallades för restitution. Vem som ”egentligen” ägde ett hus eller en lägenhet – i synnerhet sådana som en granne till en judisk eller romsk familj flyttat in i när dessa försvann under kriget – var naturligtvis inte lätt att veta. Min pappas kusin – en judinna från en förmögen tjeckisk förkrigsfamilj och sedan 1940 bosatt i USA – fick dörren smälld i ansiktet när hon vid ett besök i Prag ville besöka sitt barndomshem.

Men restitutionen som innebar att folk skulle få adekvata ersättningslägenheter var inte helt enkel. Min moster flyttade efter 20 år på en av Prags flottaste adresser, ett Strandvägen med utsikt över Moldau och Nationalteatern, till betongförorten Černý Most längst ut på en tunnelbanelinje.

Romerna hade inte alltid ens sådan tur. De som inte fick tjeckiskt medborgarskap efter den nya medborgarskapslagen 1993, och blev slovaker, hade över huvud taget inte rätt till ny lägenhet. Andra kastades ut av de nya värdarna med motiveringen att de flyttat in utan tillstånd.

I slutet av 1990-talet, när det fortfarande fanns omkring 4 000 romer i stadsdelen Smíchov, blev jag efter ett tolkuppdrag bekant med en romsk familj på Pilsengatan där en av de största koncentrationerna av romer fanns. Deras lägenhet var sliten, de var trångbodda, och under ett besök lossnade ett ornament stort som ett spädbarn från husfasaden och krossades mot gatan nedanför.

Jag försöker hitta familjen, som jag tappade kontakten med efter ett par år, och får veta att de likt många andra har emigrerat. Men för att höra hur livet har blivit för de romska familjer som tidigare bodde på Pilsengatan hamnar jag i stället en solig aprilsöndag i köket hos familjen H.

Familjen bor i en Pragförort i slutet av spårvagnslinjen. I vagnen på väg ut ser man klubben Meet factory där ägaren och konstnären David Černý monterat statyer av bilvrak på fasaden. Där hölls ett par dagar tidigare en fest för att fira den romska nationaldagen 8 april. Från röda mattan berättade den romska eliten – musiker, aktivister, intellektuella – vad de hoppades på för romer i Tjeckien om 20 år.

”Tolerans från båda sidor.” ”Bättre boende och skola för alla.”

Inte direkt några extremer, ändå känns förhoppningarna långt borta när jag kliver av i Sídliště Barrandov. Området är en blandning av betongkolosser från 1970- och 80-talet och modernare hus. Det är långt ifrån lika slitet som förorterna i norra Tjeckien, och mindre etniskt segregerat. Fast de enda som inte är fulla eller höga på spårvagnen de sista stationerna är romska småbarnsmammor, och ukrainare täckta av det vita dammlager som kommer med byggarbete. På det lilla förortstorget är stämningen tryckt. A-lagare och ett ungdomsgäng med pitbullhundar på bänkarna, ungdomarna röker gräs. En nonstopbar saluför i blinkande neon drickande och spel dygnet runt.

Min kompis, journalisten Saša Uhlová, har med sig sin lille son som åker på en plastbil och lättar upp stämningen. Saša har sagt till familjen att jag är hennes kusin för att det inte ska bli struligt. Det finns en ökande misstro gentemot journalister. Folk vill inte prata eftersom den tjeckiska journalistikens förhållande till romer har nått bottennivåer de senaste tio åren. Men de tycks ganska snart acceptera både anteckningsblock och frågor när vi på omvägar flikat in att jag kommer från Sverige.

Foto: Hynek PallasPappan i familjen H, Jiří, är 51 år men ser ut att vara mycket äldre. Han har humor, ett varmt leende och en nästan tandlös mun. Jiří har en tand uppe, en tand nere i munnen. De är missfärgade, tandköttet nästan obefintligt.

Jiří rabblar upp några andra sjukdomar vid sidan av tandlossningen, och går i detalj in på vad hans tandläkarbesök kostar. Han är överviktig och kedjeröker. Berättar om sitt senaste besök hos doktorn, för sitt kolesterolvärde.

– Jag fick kolesterolmedicin av doktorn. Men när jag tittade på etiketten hade den gått ut. Jag påpekade det och hon sa ”hur glada skulle inte barnen i Afrika bli om de fick den här medicinen!”

Han skrattar dystert och personifierar statistiken: uppskattningsvis 10 procent av de tjeckiska romerna har aldrig varit hos en tandläkare. Nära 17 procent lider av kroniska sjukdomar.

 

Romer har också avgjort kortare livslängd än majoritetsbefolkningen.

Sjukdomskatalogen avhandlas medan alla trycker in sig i köket. Familjen H:s lägenhet består av två rum och ett minimalt kök, där allesammans nu har tagit plats tillsammans med mig och Saša. Jiří, hans fru Blanca, hennes snart 40-årige son Milan från ett tidigare äktenskap samt en yngre kring 20 som inte har lämnat hemmet eftersom han har handikapp sedan födseln.

Jiří och Blanca har två äldre söner som har emigrerat till Storbritannien. Men den ene sonens fru kommer någon timme in i samtalet för att lämna av barnbarnen. I köket är även Milans fru Andrea medan deras två småbarn ser på tv i vardagsrummet. Dörrklockan ringer med jämna mellanrum och vid ett tillfälle dyker Blancas tvillingbror upp och står tyst i ett hörn. Det är en scen jag känner igen från andra besök i tjeckiska romers hem, där dörren är öppen och storfamiljen kommer och går.

Jag är nyfiken på familjen H av flera anledningar. De är en relativt ”vanlig” romsk familj i centrala Tjeckien. Kanske hade de en stund på 1990-talet kunnat röra sig mot ett tryggare medelklassliv om inte bostadssituationen hade förvärrats.

I svenska termer kunde man tala om familjen som andra generationens invandrare, och det finns ytterligare en faktor som gör dem särskilt intressanta. Jiří är nämligen väldigt ljus. På gatan i Prag skulle du inte ta honom för rom. Jiří tar själv upp saken nästan direkt. ”Jag arbetar deltid på Billa [en livsmedelskedja] här i kvarteret. Och det händer ofta att en stamkund börjar slänga käft om de hemska zigenarna”, förklarar han skrattande.

–  Då säger jag alltid: frun, ni har handlat av en rom i två års tid.

Jiří är uppenbart medveten om de möjligheter hans hudnyans har gett honom. Han berättar att han har lättare att komma in bland gadje. Över den gräns där de sedan, som han uttrycker det, kan säga ”inte du, du är sjyst”. Den tjeckiska puben, hospodan, är ett socialt nav som kan tyckas mycket inkluderande. Men under mina 25 år i Tjeckien har jag endast i mycket speciella fall, oftast bland musiker, varit med om att en rom skulle sitta bland vita tjecker. Eller ens kliva in på en vanlig krog. Men Jiří förklarar att han aldrig haft några problem med den saken.

På spårvagnen ut förklarade Saša att Jiří är smart. ”Han läser, även om det är Blesk.” Dagstidningar hör inte alltid till vanligheterna hemma hos romska familjer jag besöker, men högen på familjens toalett är imponerande. Även om det är Blesk, en tabloid som kan jämföras med brittiska Sun, komplett med nakna flickor på sidan tre.

När jag hör Jirí prata kan jag, för att använda en kliché, enkelt föreställa mig att hans liv hade kunnat vara annorlunda. Om han hade valt att lämna den romska gruppen, aldrig hade sagt ”frun, jag är rom”. Men som de flesta andra i hans omgivning avslutade Jiří sin skolgång innan högstadiet var över. Det visar sig att ingen ur rummets tre generationer har gått ut högstadiet.

Jag frågar Milans fru Andrea, som ser ut att vara i 25-årsåldern, varför hon placerades i en särskola. Hon har väl ingen mental störning?

Andrea rycker på axlarna.

– Det var den skolan som låg närmast vår lägenhet. Mamma var tvungen att ta hand om min sjuka mormor och kunde inte följa mig till den skola som låg längre bort.

”Men”, tillägger hon, ”jag tror inte det spelar någon roll. Jag känner romer som har gått längre i skolan, i bättre skolor, till och med på universitetet. De får inte heller så bra jobb.”

Med tanke på Andreas närmiljö och samhället hon lever i är det lätt att förstå hennes syn. Själv städar hon på deltid, oklart om det är svart eller vitt arbete. Maken är, efter ett liv med drogproblem och flera vändor i fängelse, taxichaufför. Ingen i deras närhet arbetar heltid, alla har ekonomiska problem och skulder.

Det gäller även Jiří och Blanca. Skulderna visar sig hänga samman med den situation familjen har befunnit sig i sedan de tvingades flytta från Pilsengatan.

– Många av de äldre som kom till Prag från Slovakien fick ett mycket bättre liv. Vanlig bostad och riktigt arbete. Jag minns ”Månadens arbetare”-diplom från fabriken som hängde bland familjeporträtten. Det var en stolthet i den generationen.

Ändå nämner Jiří inte en enda gång kommunisttiden som något att länga tillbaka till. I stället återvänder han till det förlorade romska kollektivet han växte upp i och kontrasterar det mot romerna i dagens Tjeckien.

– De äldre höll ihop familjerna. De tog inte bara hand om sina familjer, det var en ständig ström av människor som hjälpte varandra.

I Prag fanns en del romer i industrierna, men de arbetade främst på byggen, lade asfalt, grävde ledningar, städade. Senare var de vanliga i taxiyrket.

Jiří förklarar att integrationen för många romer i centrala Prag fungerade. ”Bostadsbeståndet sköttes av OPBH, det offentliga bostadsbolaget, och de hade en tjänstebostad i varje hus.” Det var ett slags vaktmästarsystem, där familjen i tjänstebostaden kunde göra allt från att skyffla kol och städa trapphuset till att jobba som rörmokare. I Smíchovkvartern kring Pilsengatan var många av dessa romer.

Nu är samtalet i gång mellan familjemedlemmarna som börjar minnas vänner och parkbänksoriginal. Milan frågar styvpappan om några gamla bekanta och Jiří bockar av på fingrarna: ”Fängelse, England, död, Kanada, Ústí, knark”.

Men hur gick den här processen till? Varför flyttade familjen H och deras vänner från Pilsengatan om det nu var så bra? Tvingade någon dem?

– Vår lägenhet var i rätt bra skick. Vi ville stanna. Vi tvingades bort, och lovades samtidigt en likvärdig ersättningslägenhet. Plötsligt låg inte den i Prag, och det fick vi reda på när hyran redan höjts till en omöjlig gräns.

Jiří reser sig tungt för att hämta ett nytt cigarettpaket.

Familjen H är inte unik i sitt öde. I dagstidningen Mladá Fronta Dnes uttalar sig den romska koordinatorn på Prags stadsdelskontor. Hon menar att det handlade om naivitet. Att många romer sålde besittningsrätten till hyreslägenheterna för långt under marknadspriser. Lägenheter med ett marknadsvärde på tre miljoner fick de 50 000 tjeckiska kronor för, och sedan flyttade de till billiga lägenheter i norra delarna av landet.

Riktigt så enkelt var det dock inte. I samma artikel förklarar en chef på den ickestatliga organisationen Människa i nöd de ekonomiska turerna bakom migrationsvågen. Hur den började efter att högerpartiet ODS regerade kommundelen som Smíchov tillhör. De sålde lägenhetsfonderna till en italiensk firma som lovat upprustning. Den köpte i sin tur upp ett stort lägenhetsbestånd i redan nedgångna och socialt utsatta förorter i norra Tjeckien, och romerna fick pengar och ett kontrakt som ersättning för sin lägenhet. Ingen protesterade och någon eller några politiker blev rika på mutorna.

För familjen H var flytten början på problemen. Efter mer än två decennier i samma lägenhet har de nu aldrig bott längre än två år på samma plats.

– Efter att vi tvingats flytta visade det sig att få värdar var beredda att hyra ut till oss. Och de få som hyr ut till romer tar ut överpriser, berättar Jiří.

För att få hyra var familjen tvungna att lägga fyra förhandshyror och säkerhet. Det gick på sammanlagt 50 000 tjeckiska kronor.

För familjer som inte tillhörde den grupp som gärna fick ta banklån blev sms-lån och ibland mindre lagliga lånemetoder lösningen.

Men det hjälpte bara familjen H i korta perioder. Vart de än har flyttat så har kontrakten löpt på kort tid. Husen har sålts vidare, renoverats och hyrorna har höjts. Det spelar ingen roll om familjen söker sig längre ut i Prag – allt fler värdar har bestämt sig för att de inte vill ha romer.

– Det är inte alltid det sägs rakt ut. En gång kom värden och förklarade att de inte ville ha rökare i huset. Att ingen annan i panelák- huset [höghuset] rökte och att vi måste flytta.

Alla i rummet skrattar rått åt föreställningen att det skulle gå att hitta ett lägenhetskomplex i Tjeckien utan rökare.

Så familjen får fortsätta att skuldsätta sig. Deras nuvarande kontrakt går ut några månader efter mitt besök, och då är det dags igen.

– Än så länge har vi ingen aning om var vi ska bo, säger Jiří och visar stolt upp allt han fixat till i köket under deras tid där.

På pappret har Tjeckien en mycket bra statistik när det gäller fattigdom. Men flera allvarliga problem lurar precis under ytan: 2014 levde en och en halv miljon av landets tio miljoner invånare precis över fattigdomsgränsen. 400 000 personer lever redan i fattigdom. Till den gruppen hör sannolikt uppemot 100 000 romer.

Den senaste statistiken över antalet skuldsatta hushåll, familjer som H, är annan oroande läsning. Omkring en miljon av landets hushåll har obetalda skulder och kan råka ut för utmätning. När en skuld ska indrivas i Tjeckien kan företaget i praktiken sälja den vidare till vilken privat exekutor som helst, som sedan kan sätta sin ränta. Förutom räntan höjs avgiften för varje obetald dag.

Blanca berättar lite skamset om hur hon blev tagen utan biljett på spårvagnen och böterna snart ackumulerades. De fick ta ett nytt lån för att inte få sina tillgångar frysta och sakerna i lägenheten utmätta. Milan berättar hur han under en period hade ett system för att gömma vissa saker: ”Det skulle ju bli katastrof om barnen blev av med sitt tv-spel.”

Våren 2015 exploderade fattigdomsfrågan i ett antal olika men sammanlänkade debatter. Experter varnade för att levnadskostnaderna i landet ökar så mycket årligen att även medelklassfamiljer har allt svårare att klara sig, och att få hushåll kan lägga undan pengar. För den växande mängden fattiga vita tjecker sticker det extra mycket i ögonen när tidningarna rapporterar om att EU vill att landet ska särbehandla romerna.

– Men den här livsstilen är inte bra för någon, säger Jiří och slår ut med handen mot de tunna florgardinerna som täcker fönstren.

Jag frågar om barnbarnen i England och hur deras liv ser ut. ”Mycket, mycket bättre. England är ett tolerant samhälle. Tjeckien är tvärtom. Ett barnbarn var utdömt av den tjeckiska skolan som total idiot. Nu ringde de i förra veckan och hon hade fått 97 av 100 på ett prov och högsta betyg i engelska.”

Så börjar Andrea och Jiří tjafsa. Han påstår att orsaken till att Prag-romerna klarar sig bra i England är att de vet att anpassa sig och jobba – ”till skillnad från romerna som kommer dit direkt från Slovakien: de är djur, de tar bidragen och lyfter inte ett finger”.

Andrea hugger direkt:

– Skämtar du – tjeckerna säger ju precis samma sak om dig här?!

Bor i Stockholm och i Prag

Hynek Pallas är född i Prag 1975 och kom till Sverige med sin familj två år senare.

Han är filmvetare och kritiker i DN och delar i dag sin tid mellan Stockholm och den tjeckiska huvudstaden. I april utkommer hans bok ”Oanpassbara medborgare – Historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna”, ur vilken denna text är ett kortat och redigerat utdrag.