Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Löjligt snyggt och starkt 70-talsdrama” – Recension av tv-serien ”The Deuce”

Hynek Pallas om David Simons nya tv-serie.

5

Tv-serie

”The Deuce”

Skapare: David Simon, George Pelecanos

Manus: Richard Price m fl. Regi: Michelle MacLaren, Uta Briesewitz, James Franco, Ernest R Dickerson m fl. I rollerna: James Franco, Maggie Gyllenhaal, Margarit Levieva, Dominique Fishback, Gbenga Akinnagbe, Gary Carr, Lawrence Gilliard Jr m fl. HBO Nordic, säsong 1.

”Bra journalister hänger med – David Simon slår upp ett tält.” Författaren Richard Price skrädde inte orden när han skrev förord till journalisten David Simons banbrytande bok om mordutredare i Baltimore – ”Homicide” (1991).

Många år senare är det ingen tvekan om att Price hade belägg för sin utsaga, och att de i lika hög grad gäller dramatikern Simon. Hans tv-serie ”The wire” (2002–2008) är fortfarande i en egen liga, liksom miniserien ”Show me a hero” (2015). Frågan är om Simon – tillsammans med George Pelecanos och just Richard Price – inte har skapat något lika exceptionellt denna gång.

Läs mer: David Simon: Porrkulturen har påverkat oss alla

”Deuce” eller ”Forty Deuce” var på 1970-talet slang för 42:a gatan mellan Sjätte och Åttonde avenyn på Manhattan – några hundra meter klibbig asfalt med så kallade peep shows, biografer som visade europeisk film, prostituerade, hallickar och langare.

Samma kvarter där Travis Bickle vill se regnet tvätta bort mänsklig smuts från gatorna i ”Taxi driver”. Här har Simon och en elitkaravan av scenografer, deckarförfattare och skådespelare slagit upp tältet. De berättar om åren då porrindustrin legaliserades (säsongen kulminerar med premiären av ”Långt ner i halsen” 1972). Den revolutionen skedde förstås inte enbart på 42:a gatan, men alla som kan ”The wire” anar vartåt det lutar.

Simons talang är att levandegöra sociologikurser. Så börjar ”The Deuce” med ett fyrtiotal karaktärer i poliskår, sexarbete och på krogar.

Lyssna på veckans ”Kulturskymning”-podd om porr, crack och soul

Navet är tvillingarna Vincent och Frankie Martino (James Franco i en dubbelroll) som driver bar i området och blir hantlangare åt maffian. Och Candy (Maggie Gyllenhaal), prostituerad med entreprenörsanda som ser potential att förbättra porrfilmen och snart regisserar penisar som om hon vore Truffaut. Det kvinnliga inflytandet märks även i produktionen. Det finns flera kvinnor i registolen på ”The Deuce”.

Personernas utveckling, liksom samhällets, är suveränt underkastad åtta timmars dramakurva. De första avsnitten presenterar sitt Altmanska galleri utan att man blir förvirrad och rör sig samtidigt framåt.

Snutarna (bland dem Ralph Macchio); studenten (Margarit Levieva) som hamnar i lättklätt krogarbete trots slagord om ”objektifiering”; hallickarna – med bravur spelade av bland andra Gbenga Akinnagbe och Gary Carr – och förstås de prostituerade. Veteranen Candy har en son hos mamma i förorten och är trött på utsattheten. Andra är färska, lockade till stan med löften om modelljobb. Notera särskilt Darlene (Dominique Fishback): ung, svart, osäker.

De tidiga avsnittens styrka är relationen mellan hallickarna och kvinnorna – som bäst är ”The Deuce” Freud på 42:a gatan inlindad i hallickslang. (En jämförelse mellan Richard Nixons utrikespolitiska doktrin och arbetet som hallick är en dialogpärla.) Man klarar dessutom av att, med full nakenhet, skildra sexarbetet utan att återskapa utnyttjande.

För en stund stagnerar det vid brödernas bar, som ett ”Cheers”-mys fyllt av osedligheten i en Hieronymus Bosch-tavla. Men vid fjärde avsnittet får dramat riktig fart. Det är Simons signum. Samhällsförändringar i toppen, formella som informella, påverkar den på gatan utan att hen vet varför.

Polisen får order att gripa gatuprostituerade samtidigt som maffian öppnar bordell – som polischeferna därmed hjälper att fylla. Först efter det trycket, vid sjunde avsnittet, börjar de djupare insikterna.

Det låter kanske märkligt, men i det där tältet sker hela tiden något underhållande i den ”avlyssning” Simon återger i fiktion. Dialog, gator, neon, kläder och bilar är byggda efter studier av bland annat Paul Morrisseys ”Forty deuce” (1982). Det är löjligt snyggt.

Kan man fortsätta efter en sådan säsong? I ”The Deuce” finns mycket som pekar vidare. På seriens i dag gentrifierade kvadratkilometer samsas bartendrar som kommer från Stonewall och gayvärlden – plötsligt kastas vi ned i Greenwich Villages kokande bögklubbar.

Simons alter ego, journalisten Sandra (Natalie Paul), är från svarta ”Amsterdam news” i Harlem. Candys ambitioner att som kvinna ta makt över kropp, porr och öde är stoff för en egen film. För att inte tala om de moraliska aspekterna i kopplingen mellan prostitution och sexakten på smalfilm som i dag har blivit nätpornografi.

Nog kan det här magnifika samhällsdramat sträcka ut sig länge till.