Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Ulf Stark skrev så att man förstod hur stort livet var”

00:23. En av Sveriges mest älskade barnboksförfattare, Ulf Stark, är död.

En av Sveriges mest älskade barnboksförfattare, Ulf Stark, är död. DN: s Lotta Olsson minns en folkkär särling som trollband publiken med ett hundratal böcker och en ton som bara var hans.

Ytterligare en av Sveriges största och mest älskade barnboksförfattare är borta: Ulf Stark har avlidit efter en tids sjukdom, och lämnar ett stort tomrum efter sig.

Läs mer: Barnboksförfattaren Ulf Stark är död

Han var förstås en särling, det är väl de flesta författare. Ulf Stark var dessutom en ovanligt folkkär särling, med böcker som ”Kan du vissla Johanna”, ”Dårfinkar och dönickar” och ”Min vän Percys magiska gymnastikskor”.

De blev mycket älskade när de sändes i tv, ”Kan du vissla Johanna” visas varje julafton sedan 1994. Roliga, allvarliga, och så med den där ständiga vetskapen om att tillvaron är större än vi förstår. Ulf Stark skrev vardagsskildringar med ett slags förvånad kärlek, så att man förstod hur stort livet är.

Han var en författare som gjorde läsaren både glad och förundrad. Det är stort.

Det första man såg hos Ulf Stark var förstås håret: ett vitt burr som han kammade i samma frisyr sedan många år. En del tyckte att han såg ut som professorn i filmen ”Tillbaka till framtiden”, själv tyckte jag att han var omisskännligt lik en ängel, med det vildsinta vita håret och en märklig framtoning av att samtidigt lyckas vara både väldigt snäll och knivskarp. Lite grand som Lennart Hellsing: de såg båda snälla ut och var oftast mycket vänliga, men de skulle aldrig ha gått emot sin egen övertygelse bara för att det hade varit bekvämast så. Man lyssnade på dem.

Läs mer: Recensionen av Ulf Starks och Per Gustavssons: Amy, Aron och anden

Ulf Stark har, också precis som Lennart Hellsing, varit djupt engagerad i barnlitteraturen och hur den behandlas, och pricksäkert formulerade han sig häromåret i tidningen Vi kring kravet på barnbokens pedagogiska förmåga: ”Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.”

Den som har hört Ulf Stark läsa högt glömmer det inte, han var en gudabenådad högläsare med osviklig tajming, en berättare som trollband sin publik. Han passade ovanligt bra på scen, även i debatter där han alltid kom med självklara, välformulerade inlägg.

I december 2016 skulle jag intervjua honom på scenen i Stockholms Kulturhus samtalsserie ”På djupet”, och försökte förgäves göra upp en komplett bibliografi. Ett hundratal titlar fick jag ihop, men det fattades nog några. Det skrattade Ulf åt, förnöjt, han hade själv ingen komplett lista och var inte ett dugg intresserad av kalenderbitande.

Han gillade att det var svåröverblickbart, och så gillade han också sin blandning av skönlitteratur och läromedel, utan att göra någon markant åtskillnad mellan det konstnärligt högtstående och det mer bildningsorienterade. Båda sorternas böcker behövs ju.

Han skrev bilderböcker åt Ikea under en period, och då muttrades det lite om kommersiellt tänkande från andra i barnboksbranschen. Men för Ulf Stark var det en självklarhet att barnböcker skulle säljas där människor är. Böcker, och särskilt barnböcker, ska nå ut. Han tvekade inte heller inför att låta sina böcker ingå i Läsrörelsens satsningar på McDonald's, där gratis barnböcker av och till följer med barnmenyerna. Stora upplagor och bra reklam, visst. Men det viktigaste var att barnböcker görs tillgängliga för dem som inte vanligtvis besöker bokhandeln.

Ulf Stark debuterade som tjugoåring 1964, och beskrev sedermera sextiotalets kulturliv i Stockholm med stor kärlek: tidningarna hade resurser för en rad unga frilansare, förlagen satsade på okända författare även om de inte omedelbart levererade bästsäljare. Han blev litteraturkritiker på Expressen, körde i studenten men lyckades ändå trassla sig in på universitetet. Den första boken var en diktsamling för vuxna: ”Ett hål till livet”.

Under några år arbetade han som personalutbildare på Arbetsmarknadsstyrelsen, och lärde sig där åtskilligt om vad som påverkar människans liv. Influenserna syns tydligt i hans tidiga barnböcker, har han påpekat: vad betyder könet, socialgruppen, huruvida man bor i städer eller på landet?

Den första barnboken kom 1975, ”Petter och den röda fågeln”, en bilderbok som han gjorde tillsammans med Per Åhlin. Sen blev det en hel drös böcker för skolan, läromedel, innan han slog igenom med barnboken ”Dårfinkar och dönickar” 1984, berättelsen om Simone som börjar i en ny skola och av misstag uppfattas som en pojke, Simon. En normkritisk bok, långt innan normkritiken blev vanlig, men ”Dårfinkar och dönickar” var mest av allt en riktigt bra berättelse om identitet. Normkritiken får man på köpet, för Ulf Stark skrev inte läsarna på näsan vad de borde tycka.

Han skrev för barn i alla åldrar, oavbrutet produktiv, och med tiden blev det ett hundratal böcker.

Själv beskrev han sig som lat. Han jämförde med sin fru, översättaren Janina Orlov, och tyckte alltid att hon jobbade mycket mer. Själv skrev han bara då och då, och sen brukade han läsa upp texterna för hunden för att se om de fungerade.

Det där ”då och då” tycktes ändå infinna sig rätt ofta eftersom det blev så många böcker, och förutom dem också en binge filmmanus efter både egna böcker och andras. Han fick en Guldbagge för manuset till ”Tsatsiki, morsan och polisen”, som han skrev efter Moni Nilssons bok.

Foto: LOTTA ÷GREN / TT /Ulf Stark med Astrid Lindgren. Foto: Lotta Ögren

Han fick med åren alla upptänkliga priser och ett hedersdoktorat, han blev nominerad till Augustpriset åtta gånger och fick det en gång (1996, för ”Min syster är en ängel”, tillsammans med Anna Höglund). Senast hösten 2016 blev han nominerad för sin och Linda Bondestams ”Djur som ingen sett utom vi”, med Ulfs dikter och Lindas bilder. De satt på varsin sida av Östersjön (finlandssvenska Linda Bondestam bor i Finland) och mejlade till varandra, ett synnerligen trevligt samarbete, konstaterade Ulf Stark roat.

”Djur som ingen sett utom vi” är en bok som borde läsas av långt fler än barn, för djuren känner vi igen i alla mänskliga sammanhang. Som ”En annan”: ”Det bor EN ANNAN inuti, under min fjäderdräkt./Jag har hört dess skri: Släpp mig fri!/Släpp mig fri! Det är otäckt./Jag tror inte ens att vi är släkt.”

Existentiell problematik, tänkte jag imponerat, men Ulf skrattade: ”Det är en bild av författarlivet ju.”

En del kritiker var kritiska mot rytmen i verserna eftersom de var mycket långt från det enkla. Man fick läsa som Ulf läste själv, egensinnigt och med överraskande tystnader.

Det blev inget Augustpris, men ”Djur som ingen sett utom vi” fick det nordiska bilderbokspriset Snöbollen i januari 2017 och frågan är om det inte smäller högre ändå. Det var Ulf Stark som påpekade för mig att bilderböcker ytterst sällan får Augustpris, endast fyra gånger under tjugofem år har barn- och ungdomspriset gått till en bilderbok.

Till slut är det förstås svårt att sätta fingret på vad som är en författares storhet: är det gestaltningsförmågan, språket, personbeskrivningen? Det är det man brukar ta upp.

Men i grunden är det tonen, skulle jag ändå säga. Det finns en alldeles egen ton i universum som bara är Ulf Starks.

Man kan säga barnpoesi, man kan säga Stureby och femtiotalsidyll, man kan säga stillsam humor, realism och vardagsskildringar, existentiella frågor och ganska mycket död.

Han lämnade alltid utrymme åt mysterierna, som i en japansk målning där tomrummen är lika väsentliga som det som är målat. Inte så att han talade om vad han själv trodde på, men så att det fanns plats.

Kanske är det just där hans största begåvning ligger, i förmågan att stanna upp och lyssna efter allt det där som inte sägs i ord.

– Det är hålrummen som är litteraturen, sa han när vi pratade inför vårt samtal på Kulturhuset. Sakligt, förstås. En typisk Ulf Stark-fras, som först lät rätt oviktig. Lite som hans böcker när man återberättar dem: nå, vad var nu detta för speciellt.

Ändå skimrade det om allt han skrev. Han var en författare som gjorde läsaren både glad och förundrad. Det är stort.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.