Han kan verkligen inte låta bli. I sin nya bok går Ulf Lundell ännu en gång till attack mot några kända namn ur journalistvärlden. Och man förstår instinktivt vilken sorts namn det gäller: unga, kvinnliga skribenter med feministprofil.
Dagens Nyheters musikkritiker Malena Rydell kallas för "lilla kärringen...som oavbrutet bara gnäller", kvällstidningskrönikörerna Linda Skugge, Belinda Olsson, Linna Johansson och Natalia Kazmierska klumpas ihop som en "tristfitte-generation" som "försöker överträffa varann i verbal graffiti".
Att Lundells (ena) alter ego Bull talar just som en sämre blogg, full av vad som absolut kan kallas"verbal graffiti", går då naturligtvis lätt att göra en poäng av.
Men Ulf Lundell har ju gjort det här förr. Inte minst emot DN-skribenter. Redan i sin förra bok drämde han till samma Malena Rydell, i mildare ordalag. Och det offentliga bråket med Karolina Ramqvist 1999 är en modern klassiker, där han gick i taket över att hon hade publicerat ett brev från honom, skickat som svar på en recension, där han frågar om hon alldeles har kissat på sig och månne saknar en pojkvän.
Då trodde jag att brevet var resultatet av plötslig ilska, understödd av alkohol eller ej, och att han nog ångrade ordvalen i efterhand. Men precis så pratar Bull i den nya romanen.
Själv tycker jag nog att en kritiker får tåla lite mothugg. Ibland skriver de hårt, och ska artisterna respektera det måste de också kunna svara med samma mynt.
Svårare att komma runt är att den påhoppade skribenten, efter ett bråk av denna sort, knappast kan sätta sig att recensera Ulf Lundell. En kritiker måste ju stå fri från det som recenseras, och varje negativt omdöme blir nu lite för lätt att läsa som betalt för gammal ost. Det finns många tidningsläsare som älskar att hitta den sortens förklaringar bakom vad som skrivs, det vet de flesta redaktörer av erfarenhet.
Därför försvann Karolina Ramqvist som tänkbar Lundellrecensent 1999 och nu försvinner Malena Rydell som Lundellrecensent för överskådlig tid framåt. Vilket innebär att Ulf Lundell faktiskt har lyckats ta makten över dessa kritiker och gjort det omöjligt för dem att recensera honom. Samtidigt som hans extrema flit som scenartist, skivartist och författare gör att DN (som i år) kan behöva recensera karln fem gånger på ett halvår.
Kretsen av skribentnamn att välja bland krymper nu. Medan han själv lätt kan fortsätta med sitt prickskytte och ta bort ännu några fler av dem. Med formuleringar av en sunkkaliber som ingen svensk tidning skulle acceptera i en recension.