"Fredrika Runeberg fyller 200 år och är fortfarande oändligt levande i det finländska minnet."
I år är det Fredrika som står i centrum på den traditionella Runebergsveckan i Jakobstad och följaktligen firar man genom att bjuda in kvinnliga författare. Fredrika fyller ju 200 år och är fortfarande oändligt levande i det finländska minnet, så levande att hon dyker upp i varje samtal om liv, litteratur och kvinnlighet.
Det beror inte enbart på att hon var gift med nationalskalden utan framför allt på att hon faktiskt var Finlands första kvinnliga journalist och författare. Om än så blyg att hon gömde sin första roman i sin sypåse i många år av rädsla för att bli betraktad som okvinnlig. Och okvinnlig var hon sannerligen inte, inte ens med den tidens mått. Tvärtom betraktades hon länge som den ideala hustrun och husmodern, en kvinna som med stor hängivenhet ägnade sig åt hem och familj.
Det var ingen sinekur. Fredrika Runeberg skulle hålla ordning på sex söner och en inneboende, tre pigor och en dräng samt se till att hålla god beredskap inför alla besök. Gäster stod alltid i kö utanför dörren och det sägs att Runeberg själv ibland blev så trött på dem att han flydde fältet. Vad Fredrika tyckte vet man inte. Hon jobbade bara på. Om somrarna steg hon upp klockan fyra och anslog morgonens första timmar åt handarbete (samt - kan man förmoda - åt att njuta av friden i det sovande huset) innan det var dags att servera Runeberg två koppar kaffe och en skorpa till frukost.
Därefter gällde det att arbetsleda pigorna och att själv delta i ett arbete som inte bara omfattade vanlig matlagning och städning, utan som dessutom innebar att man själv måste tillverka allt från kläder och lakan till möbelpolish och mediciner. På lediga stunder startade hon dessutom ett antal föreningar, grundade en skola och var pionjär när det gällde odling av krukväxter. Samt skrev ett och annat.
När jag lämnar Jakobstad får jag en liten bok i min hand, "Fredrika Runebergs receptbok", utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland. Det är en liten skrift, bara 118 sidor lång. Till mer än hälften består den av beskrivningar av Fredrikas liv och hushåll. Recepten är alltså inte så många, men de som finns är desto intressantare. De vänder uppochned på många av mina föreställningar både om Fredrika själv och om hennes tid.
Ta till exempel detta med särskrivningar. Fredrika skriver om Peppar Nötter, Siraps bröd och Bitter Biskvit, som vilken nutida tonåring som helst. Därefter skriver hon sida upp och sida ner om mjölbudding, äppelbudding och voffelbudding, vilket får mig att irriterat börja leta efter rödpennan. Funderingarna avbryts dock när jag läser om Klädtvätt (engelsk method), som innebär att man blandar soda, tvål och osläckt kalk för att åstadkomma ett tvättmedel. Samma tvättvatten kan sedan användas till två omgångar kläder, därefter till silverputs och slutligen till att skura golven.
Några sidor senare hittar jag elva (!) recept under rubriken Frosskur. Tydligen drabbades familjen varje år av feberfrossa och tydligen kämpade Fredrika för att finna bot. En av kurerna verkar rent livsfarlig: finstött bittermandel upplöst i vatten. Bittermandel innehåller cyankalium. Därför får man väl vara tacksam att hon i detta enda recept gör följande notering: "Åt barn ges mindre." Däremot finns det alls inga varningar när det gäller hennes medel mot ogräs på trädgårdsgångar: 50-60 kannor vatten blandas med 20 skålpund osläckt kalk och två skålpund svavel.
"Om gångarna begjutes med denna blandning visar sig på flere år intet ogräs", skriver Fredrika. Jag är beredd att tro henne. Jag är däremot inte beredd att pröva.
Däremot kan jag lägga undan boken med en något mer realistisk bild av vardagslivet i finlandssvensk överklass på 1800-talet. Och sucka lite över att Fredrika aldrig fick tid att verkligen utveckla sitt eget skrivande. Det måste ha funnits många historier gömda i hennes recept.