Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Malena Ernman: Egentligen är jag blyg och osocial

Malena Ernman har tröttnat på att operavärlden är så sluten. Hon vill pröva nya vägar och verkligen beröra publiken. På nyårsafton ringer hon in det nya året från Sollidens scen – och hon skulle gärna göra det i AIK-toppluva.

Ring, klocka ring.

Nu är det inte många dagar kvar. Natten mellan torsdag och fredag ska Malena Ernman stå på Sollidens scen vid midnatt och läsa den dikt som numera symboliserar nyår för hela Sverige.

Men inte i päls. Hon äger ingen päls. Bara täckjackor.

– Det vore kul att ha en AIK-toppluva, säger hon. Eller SAIK – Sandviken Bandy.

Alfred Tennysons dikt ”Nyårsklockan” har fått utstå mycket spott och spe genom åren. Men den har överlevt alla härjningar i form av tolkningar, strykningar och illasinnade analyser sedan den lästes på Skansen för första gången 1895. Malena Ernman har inga problem med den, tvärtom. Vi sitter vid hennes vita köksbord på Kungsholmen och kisar över ett papper med dikten utskriven i alldeles för liten stil. Hon i mjuka brallor och blåmelerad tröja nerhasad över axeln.

Foto: Anette NantellFoto: Anette Nantell

”Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningen till oss som famla”. Texten är extremt aktuell. Aktuell så man ryser, säger hon.

Så du tycker inte att det är ett pekoral?

– Det är ju skitsnack. Det är kanske på tiden att ta dikten på det allvar som krävs. ”Ring ut hatet mellan rik och arm och ring försoning in till jordens släkten”. Kan det bli mer angeläget? Det har ju varit ett fruktansvärt år, inte minst i Europa och nu gäller det att vi enas om att det här är något vi, var och en, måste ta itu med.

Hon vill lägga fokus på texten säger hon, läsa den, inte spela den. ”Innehållet är viktigare än framförandet.”

Svante Thunberg, Malena Ernmans man gör kaffe till oss och det bullrar och fräser från espressomaskinen som om det stod tre lastbilar och gasade i rummet. Dottern Greta, tolv år, står i flätor och pepparkakskläder och torkar smulor från bordet där det ligger påsar med doftande färskt bröd och bullar. Hunden Moses, en marrängfärgad, valpig golden retriever skäller och skuttar runt benen.

Det är ena sidan av saken. En liten tät familj. Mamma, pappa, två barn.

Den andra är en familj med stort samhällsengagemang. Som har flyktingar boende i sin sommarstuga. Och med en artistmamma som är konstant aktiv på sociala medier, som tar ställning, vågar ryta ifrån mot Sverigedemokrater och rasister. En som tar strid.

Vi börjar där. Hur kom det sig att Malena Ernman började framträda som en ljusgestalt för dem som tror att det går att bekämpa rasism och främlingsfientlighet? Och en svår motståndare för dem som inte håller med henne?

Foto: Anette Nantell– Det började i Zürich, jag var där och jobbade på Operan. Schweiz hade då röstat mot invandring. Det var en stor sak, men när jag frågade runt bland mina kolleger visste många inte vad jag pratade om. Eller också ruskade de på sig och sa, ”de kommer hit och tar våra jobb”. Jag reagerade som alltid väldigt emotionellt. Och jag tänkte, om inte branschen bryr sig mer är det en väldigt konservativ bransch.

Men egentligen startade Malena Ernmans engagemang långt tidigare. När hon var liten. Så länge hon minns har det funnits hjälpbehövande människor i hennes hem.

– Vi har gömt flyktingar och papperslösa, jag är uppvuxen med det, säger hon.

Malenas mamma är diakonissa och arbetar nu dygnet runt för att hjälpa till med integration, med språkundervisning, att skapa grupper och sammanhang för nyanlända.

– Allt från att hämta traumatiserade familjer på Arlanda, gå till advokater, förena familjer, leta upp barn som kommit bort. Mamma sitter med flyktingar dagligen och håller på att jobba ihjäl sig hemma i Sandviken. Hon är fantastisk. En otrolig människa. Och så var jag så arg på henne när jag var tonåring.

– Och pappa, han jobbar lika mycket, han läser svenska och övningskör med flyktingar. Min föräldrar ligger i som sjutton.

Malena Ernmans sociala engagemang tycks gå i rakt nedstigande led. Och för maken Svante Thunberg är det också självklart. De två jobbar ihop i alla väder. Hon är artist, och han är hennes manager. Hon skriver på Twitter och Facebook, han är redaktör. De har samma mejladress, och när han kommer ner i köket befinner de sig i samma tankebanor, i stort sett.

 

Utan Svante hade det inte gått. Han har varit i alla lekparker i Europa. Det är inte det roligaste och mest stimulerande livet, men han har inte vikt från barnens sida en enda natt.

 

Just nu har de kontakt med civilminister Ardalan Shekarabi för att försöka hjälpa till att utforma ett regelsystem som kan underlätta för människor att ta emot flyktingar.

– Myndigheterna tar hjälp av företag som gör mångmiljonvinster på flyktingar. Men de kan inte förmedla gratisboenden som volontärer erbjuder eftersom det inte finns en sån ”boendeform” just nu. Det måste ju ändras, säger hon.

Hur reagerade du på den stora uppslutningen i höstas, när så många människor ville hjälpa till?

– Så många är ju fruktansvärt berörda och fortsätter vara det. Det får bara inte sina. Flyktingkrisen kommer inte att avta, det är nu det börjar. Nu är det kallt. Och det kommer ännu fler barn hit.

Hon berättar om den pappa som med sin tolvåriga dotter bor i hennes och Svantes sommarhus på Ingarö.

–  Mohammad är utbildad kock och ägde restauranger i Syrien tills de bombade allt. Nu har han en dotter kvar i livet. Två barn och mamman dog i en bombräd. Under två års tid tog han hand om dottern och följde henne varenda dag till skolan och han satt utanför och väntade för att ingenting skulle hända henne. Varenda dag i två år. När han inte längre kunde skydda henne flydde de.

– De kom via Turkiet, Makedonien och Grekland, fortfarande har de svårt att prata om flykten.

Foto: Anette NantellMalena Ernman får många förfrågningar om att komma och prata. Hon tackar alltid nej.

– Utanför den dörren (hon pekar på ytterdörren) är jag bara artist. Jag kan prata spontant mellan mina sångnummer på en konsert, men då talar jag om humanism allmänt, om att människor ska ta hand om varandra. Jag skulle aldrig ta steget till att bli politisk.

Samtidigt som vi ser ett engagemang så röstar lika många män på Sverigedemokraterna som på Socialdemokraterna. Och bland LO:s medlemmar är skillnaden väldigt liten mellan S och SD. Kan du förstå mekanismerna?

– Jag kan förstå rädsla.

Vad vill du säga till dem som röstar på SD?

– Att de inte ska vara rädda. Vi har det bra. Vi har råd att hjälpa till.

Det är som om du har designat en egen medial roll till dig själv?

– Jag kan inte med gott samvete sitta och lära mig nya operaroller och toner och musik som ingen bryr sig om medan det dör en massa barn.

– Och har man så pass många följare som jag i sociala medier, just nu 209 000, tycker jag man har ett ansvar att inte sitta och skriva om semesterresor och shopping.

Malena Ernman gjorde före jul ett 20-tal julkonserter, den sista på Berwaldhallen den 13 december med hela familjen och svärföräldrar på plats i bänkarna. Plus kungen och drottning Silvia.

– Fast det är mycket mer nervöst när Svante sitter där än att sjunga för kungen och drottningen.

Under hela vårt samtal märker jag hur det skaver mellan Malena och den operavärld hon tillhör, eller tillhörde. Hennes upplevelse operahuset i Zürich var provocerande. Instängdheten, självgodheten, distansen till folk, bristen på intresse för omvärlden. Hon uppskattar operachefen på Kungliga Operan, Birgitta Svendén, men menar att Svendén inte ensam kan åstadkomma den öppna mentalitet som krävs för att de stora institutionerna ska öppna sig. Bli en del av samtiden och få kontakt med den nya publik alla pratar om att nå.

– Då får man anstränga sig lite, tycker jag.

Malena Ernman tycker att hon har gjort sitt för att sätta lite fart.

– Med ”Xerxes” på konstmuseet Artipelag på Värmdö förra hösten försökte vi visa att det redan fanns en stor, ny och föryngrad publik. Vi ville visa att det med väldigt enkla medel var möjligt att skapa mångfald inom opera. Därför tackade vi nej till sponsorer och var helt publikfinansierade. Jag tänkte att om vi kunde göra internationell opera i världsklass, med världens bästa barockorkester – vad skulle vi då kunna göra om vi fick stöd och en liten budget? Och i en lokal som inte låg ute i skogen, tre mil från stan?

–  Jag tog det så långt det gick. Så långt att jag svimmade bakom scenen flera gånger. Det var på liv och död.

– Men ingen institution kontaktade oss. Inga artiklar skrevs. Och på sätt och vis var det skönt. Då vet jag att intresset inte finns från dom som sitter på anslagen och då kan jag gå vidare. Nu fokuserar jag på att göra det jag vill i stället och det känns underbart. Som att vara fri.

Foto: Anette NantellFoto: Anette Nantell

Vad säger du om Folkoperan?

– De gör mycket bra. Och det gör Kungliga Operan också. Problemet är att den ena får knappt fem, tio procent av den andres budget, och är tvungna enligt sina stadgar att sjunga på svenska och då finns det ingen möjlighet att konkurrera.

– Operakonsten kan inte bara vara en traditionsbärare. Och för att utvecklas krävs mångfald och konkurrens. Anslagen måste delas jämnare på fler operahus. Nu är operavärlden uppbyggd efter något slags 1800-talshierarki. Konsten ska inte vara så, den ska vara demokratisk.

Nu har Malena Ernman tackat nej till fem, sex huvudroller i utländska operahus. Hon vill vara hemma.

–  Jag älskar att vara mamma. Jag åker gärna på tredagarsturnéer , gör ett par konserter, inte mer. Inte ligga ute i månader som man måste om man vill spela med operaensembler utomlands.

Det har hon gjort, även som småbarnsmamma. Då var Svante förutsättningen.

– Han tackade nej till allting och följde med. Utan Svante hade det inte gått. Han har varit i alla lekparker i Europa. Det är inte det roligaste och mest stimulerande livet, men han har inte vikt från barnens sida en enda natt.

Nu är den fasen över.

– Egentligen är jag väldigt blyg och osocial, det tror man inte, men så är det. Det är också därför jag är hemma och skriver så mycket. Och tycker det är skönt att ha en tydlig roll, som artist.

Hon går aldrig på premiärer och har inte varit med på en enda premiärfest efter någon av sina operaproduktioner.

– Jag ger 100 procent på scen, sen har jag inte något mer kvar. Jag kan inte stå och kallprata. I så fall säger jag något viktigt och är social i exakt två minuter. Sen går jag hem.

Foto: Anette NantellHur uppfattas det?

– Att jag är skygg. Förmodligen har jag ett drag av asperger. Det finns fördelar, jag lär mig noter blixtsnabbt. Har absolut gehör och hela skiten.

Under helgerna går hon ut med hunden, går på gymmet (”så att jag kommer i mina klänningar”) och köper hämtpizza. Vi är inte särskilt krångliga av oss, säger hon.

Nej, det känns inte så krångligt när jag sitter i deras kök och vi skär med brödkniv halvvägs ner i påsarna med bröd och vetelängd till vilt prasslande.

Malena Ernman har en akrobatisk sida, det vet alla som sett henne på scen. Det gäller även musikaliskt. Hon går från sopran till kontraalt (på kontraalten kom hon in på Musikaliska Akademien) och i radiokören sjöng hon alt.

Hon vill underhålla, odla publikkontakt och att bryta gränser.

– Jag vill ha operan i bagaget, barocken, men vill göra allt det där andra. Jag har alltid varit otålig som artist, stuckit ut och hämtat saker och kommit tillbaka och så ut och hämta lite till.

Nu ska hon spela in en jazzskiva, Nils Landgren och Magnus Lindgren ska vara med. Den chansen vill hon inte missa.

–  Ska man sjunga jazz och pop och folkmusik är det ju minsta möjliga åthävor som behövs. Ju mindre man gör desto bättre låter det. I opera är det tvärtom, ju mer man gör desto bättre låter det.

 

Ja, jag känner inte att jag når de människor som jag vill nå genom att vråla så mycket jag kan.

 

Är det distanserande tycker du? Finns det en demokratisk dimension ifråga om sångteknik?

– Ja, jag känner inte att jag når de människor som jag vill nå genom att vråla så mycket jag kan.

Hon säger att hon nog är mer skapt för direktkontakt med publiken. Att hon vill anknyta till den lilla flicka hon var, och som från sju års ålder sjöng och apade sig så mycket hon orkade.

– Jag vill att publiken är med och sjunger. Jag vill vara rolig och skämta på scenen, busa, klä ut mig till Fantomen. Och göra luciatåg med Lasse Berghagen, det tilltalar mig mycket mer.

Svante kommer ner för trappan. ”Nu har jag kommit på svaret” säger han. Det var på en fråga jag hade ställt tidigare medan det pyste och fräste om kaffemaskinen. Jag har glömt vilken. Men svaret är bra.

– Ju mer beroende man är av sin publik, desto närmare kommer man sin publik och ju närmare man kommer den, desto mer påverkad blir man av den.

Malena håller med. Det går inte att stänga av och distansera sig om man vill vara folklig. Och det är det hon nu vill vara. Även om det är en risk hon tar. Eller de tar, tillsammans.

Foto i text: Anette Nantell

Malena Ernman

Genreöverskridande operasångare och artist.

Aktuell: Läser Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” på Skansen på nyårsafton.

Bor: I lägenhet på Kungsholmen, och i fritidshus på Ingarö, där en flykting-familj just nu bor.

Familj: Svante Thunberg, skådespelare, barnen Greta 12, Beata 9. Hunden Moses, en golden retriever, ”fyrtio kilo kärlek och hår”.

Två utländska favoritartister hon gärna samarbetar med: ”Cecilia Bartoli – för att hon är musikalisk, lyhörd, generös och världens bästa barocksångerska. Bryn Terfel är toppen, rolig. Båda kommer från enkla omständigheter.”

Nästa projekt: Ska spela in en jazzskiva efter nyår. Och hålla konsert i kalkbrottet Dalhalla i sommar.

Tre saker Malena önskar ­ inför 2016
  1. Att svenskarna ska fortsätta att öppna sina hjärtan. Att vara beredda att göra något aktivt. Min förhoppning är att civilministern och regeringen kan göra det lättare för privatpersoner att kunna hjälpa till. Folk vill men de vet inte hur.
  2. Att mina barn ska ha det bra. Och att jag ska kunna vara hemma och vara en bra mamma. När det gäller barnen ger jag aldrig upp.
  3. Att jag ska få spela teater. Bland det första jag gjorde var ”Cabaret” på Dramaten och jag brinner för att spela.
Läs mer. Marlena Ernman

Malena Ernman läser årets ”Nyårsklockan”. Malena Ernman, nyss fyllda 45, är den i särklass yngsta som fått uppdraget att läsa Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” från Sollidens scen på nyårsafton. Hon kunde bara inte tacka nej.

Röst för dem som ingen har. Malena Ernmans många utländska fans får ta sig till Sverige om de vill höra och se henne sjunga. För nu är det hemmaplan som är viktigast – i dubbel bemärkelse.

Hundra kända svenskar i unikt upprop. De grundläggande värden som vi länge tagit för givna är satta under press. De måste försvaras.

Suverän i stråkskimret. DN:s recension av julshowen ”I decembertid” med Malena Ernman.