Kultur & Nöje

Malena Janson: En rättighet att se Suzanne Ostens film

Maria Sundbom och Esther Quigley som Siri och Ti i Suzanne Ostens ”Flickan, mamman och demonerna”.
Maria Sundbom och Esther Quigley som Siri och Ti i Suzanne Ostens ”Flickan, mamman och demonerna”.

Kulturdebatt. Via kulturen blir det lättare för barnen att närma sig verkligheten. Att barnförbjuda ”Flickan, mamman och demonerna” är därför fel väg att gå, menar filmvetaren Malena Janson.

Just nu pågår BUFF, landets största barn- och ungdomsfilmfestival, med filmer från hela världen och i alla genrer och former. Under en intensiv vecka fylls Malmös biografer av förväntansfulla unga – förutom där Suzanne Ostens nya familjefilm ”Flickan, mamman och demonerna” visas.

Den har Statens medieråd nämligen bedömt kunna ”medföra stark rädsla, oro och förvirring och vara till skada för välbefinnandet för barn” och följaktligen försett med 15-årsgräns.

”Helt absurt”, menar regissören med hänvisning till en viss erfarenhet efter 45 år i barnkulturbranschen. Och lika absurt framstår beslutet för den som anlägger ett helhetsperspektiv på filmen, eller för den som är någorlunda orienterad i aktuell receptionsforskning. Jag vill till och med hävda det är barns rättighet att ta del av denna barnförbjudna film.

Det är dock inget som Medierådets beslutsmotivering ger för handen, för den beskriver filmen som ren horror. Filmgranskarna menar att tematiken ”kretsar kring självmord, psykisk sjukdom och barns utsatthet” och beskriver inslag som ”eskalerande psykotiskt tillstånd” och demoner som uppmanar en mamma ”att ta livet av sin dotter”. Det låter som om Suzanne Osten förutom att gestalta sin egen barndom också har skapat en svensk ”The Shining”, eller hur?

Men att på detta sätt punktbelysa ett av flera teman och rycka enstaka scener ur sitt sammanhang är inte bara grovt missvisande utan avslöjar också en bristfällig analys av filmens komplexitet. För som helhet – den helhet Medierådet ska bedöma – är ”Flickan, mamman och demonerna” en stark men trösterik historia; en gestaltning av en åttaårings förmåga att klara svåra situationer, om vikten av sociala skyddsnät och om kärleken mellan förälder och barn.

Det verkar till exempel som om filmgranskarna missat inledningen där vi möter skådespelarna Esther Quigley och Maria Sundbom som intygar att det vi nu ska få se är på låtsas och att det kommer att sluta väl. Tillika det trygghetsskapande faktum att flickan Ti inte är ensam utan har stöd av sin moster, sin lärare, sin bonuspappa, en granne, en dam på snabbköpet och av Ann Petrén som spelar sig själv. Även de hjärtknipande scener där mammans kärlek till dottern manifesteras tycks ha gått dem förbi. Liksom – spoilervarning! – filmens lyckliga upplösning som nås till följd av socialtjänstens, poliskårens och psykiatrins arbete i medborgarnas tjänst. Flickan och mamman vinner, demonerna förlorar.

Slutet gott, allting gott, således… men även realistiskt. Och här kan vi ha förklaringen till Medierådets bedömning. Kanske är det igenkänningsfaktorn, det vill säga just det att Suzanne Ostens film är en trovärdig skildring, som motiverat myndigheten att ta till 15-årsgränsen.

Det går i så fall helt i linje med vår tids lätt kluvna tendens att å ena sidan underskatta den unga publikens förmåga att handskas med starka berättelser med verklighetsanknytning, och att å andra sidan överskatta samma publiks förmåga att hantera underhållningsvåld.

Det vill säga att vi skyddar barnen mot vardagsnära berättelser om Alfons Åbergs ångest men inte mot animerade Ben 10:s våldsamma äventyr. Och att vi menar att ungdomar inte bör läsa den detaljerade skildringen av en våldtäkt i Christina Waldéns ”Kort kjol” medan de tål det sexuella våldet i ”Game of thrones”.

Men därmed går samtidigt Medierådets bedömning helt på tvärs mot exempelvis Karin Helander, professor i teatervetenskap och tidigare föreståndare för Centrum för barnkulturforskning, som i sina studier visar att barn i gemen är kompetenta kulturvarelser som både klarar av, och i många fall även uppskattar, dramatik på teman som övergrepp, sjukdom och dysfunktionella familjer. Och ifrågasätter också indirekt de forskare som hävdar att det är vår skyldighet att ta upp även de svåraste ämnena med barn.

”Generationsplikten” benämner forskarna och författarna Magne Raundalen och Jon-Håkon Schultz de vuxnas ansvar att ”hjälpa barnen att förstå sin omgivning” – och hur gärna vi än vill tänka bort dessa inslag så ingår ångesten, våldtäkterna och demonerna i den omgivningen.

Men – och här kommer det fina – sådana som Suzanne Osten kan med sin konst hjälpa oss att hjälpa. Med litteraturen, operan, filmen, teatern, dansen och bildkonsten blir det aningen lättare att närma sig det som ingen förälder eller myndighet i världen kan förskona barnen ifrån: verkligheten.

Tack vare denna kulturens kraft finns ungas rätt att ”fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet” reglerad i FN:s barnkonvention. Och tack vare kulturens kraft bör Statens Medieråd sänka åldersgränsen för ”Flickan, mamman och demonerna” från 15 till 11 år.