Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Malin Ullgren: Det är våldet och inte den politiska analysen som utgör lockelsen

En sak ska klarläggas, till att börja med: själva upplägget för ”Uppdrag gransknings” tvådelade program om först nazister, sedan om militant vänster, är djupt försåtligt. Över hela Europa sker en högerradikalisering som vi inte på länge sett maken till, med högerextremistisk och nazistisk representation i parlamenten. Det händer utanför Sverige, och det händer i Sverige. Det innebär en ideologisk inriktning på hat – ett hat som i stort sett riktas mot alla som inte är vita, konservativa kristna män. Detta hat är bärande i de politiska manifesten.

Att i detta läge välja att //vikta// nazism, att relativisera den, genom att hålla fram en annan våldsbenägen rörelse, är missledande. Dubbelupplägget förespeglar en jämvikt. Men också en isolering: som om dessa grupper enbart var två stridande gäng som inte berör oss andra. Så är det inte – för just nazisterna och högerextremisterna har reellt politiskt inflytande i Sverige och Europa – vänstermilitanta Revolutionära fronten är inte i närheten av ett sådant inflytande.

Själva ”Det goda våldet”, som den insinuanta rubriken lyder, det försvar för våld som eventuellt kan finnas utanför Revolutionära frontens egna kretsar, speglas genom rapparen Sebbe Staxx från Kartellen. Han delar Revolutionära frontens tanke att vi lever i en skendemokrati, som utövar våld mot underklassen. Premissen verkar vara: Sebbe Staxx gör sig skyldig till våldsromantik. Många människor gillar Sebbe Staxx musik. Många av dem är säkert vänster. Jag vet inte riktigt vad vi ska kalla den sortens journalistik, men definitivt inte ”grävande”, troligen inte heller ”viktig”.

Med detta sagt om de uppenbara misslyckandena med programidén och delar av avsnittet, kan jag bara konstatera att mitt främlingskap för vänsterretorisk våldsromantik är fortsatt komplett och förtvivlande. Programmet visar klipp från en demonstration vid Masthuggstorget i Göteborg, där en ung man ropar från ett podium att bland annat moderater och medier ”har blod på era jävla händer”. Varsågod och precisera dig, känner jag när jag hör honom.

Det är svårt att bli annat än grundligt förbannad inför den gaphalsretorik och våldsbenägenhet som är hårda rättsliga fakta om en klick militant vänster. Den långa, maskulint kodade traditionen av att gapa och slåss för sakens skull har absolut noll effekt på de orättvisor man säger sig kämpa emot i ett land som Sverige. De fall av misshandel, skadegörelse och hot som ”Uppdrag granskning” tar upp är bara vidriga. Det är och förblir en avgörande skillnad mellan att försvara sig om man blir fysiskt attackerad och att aktivt söka upp nazister för att skada dem. Det är så uppenbart att våldet som sådant utgör en lockelse, snarare än en antifascistisk, feministisk, antirasistisk eller marxistisk analys.

Vi delar en sak, våldsanhängarna under vänsterflagg och jag – vi delar analysen om den fascistiska rörelsens frammarsch och det hot en sådan frammarsch alltid innebär. Men det akuta läget innebär för mig att man tar ansvar för hur motståndet ser ut och att man är noggrann med att följa lagen. Även i lägen då man möter polis som känns hotfull och som man tycker skyddar nazisterna. Till exempel genom att sätta sig ner i vägen för en nazidemonstration, som i Jönköping. Inte samma adrenalinkick – men en så mycket mer effektiv metod för den som vill mobilisera ett brett motstånd.

Det finns representanter för medier, politik och polis som gärna beskriver också självförsvar och fredliga protester som ”vänsterextremism”. De är förblindade av vänsterhat och/eller kålsuparteorier. De sviker i kampen mot nazism och fascism. Men det sveket är fortfarande ingen ursäkt för våldsam ”antifascism”. Bara lägg av. Ni förstör. Och ger i någon mån också friläge för insinuant och relativiserande ”granskning” från nervöst opartiska SVT.