Jag har ett ovanligt långt viktorianskt badkar i gjutjärn, som jag redan har reparerat på plats, men finishen spricker och flagar. Finns det någon idiotsäker metod för omemaljering?”
Detta är en översättning av ett brev till frågespalten ”House clinic” i senaste numret av brittiska magasinet Homes & Gardens. Förutom svaret på frågan, får man till exempel också möjlighet att beställa den aprikosvita rosen ”Margaret Merril” GRATIS.
Just mitt behov av insidertips om emaljvård av viktorianska badkar och friex av Margaret Merril-plantor är obefintligt, med tanke på var och hur jag bor (bland annat inte i ett gammalt hus i England).
Ändå är jag ganska nere med viktorianska badrum och hur en Margaret Merril kan komma till sin rätt i en hemlighetsfullt snårig trädgård.
Inskolningen i den brittiska övre medel- och överklassmiljön börjar för några av oss väldigt tidigt och sker genom metodisk läsning av klassisk barnkammarlitteratur: Edith Nesbits ”Amuletten”, Frances Hodgson Burnetts ”Den hemliga trädgården” och ”Lille lorden”, Noel Streatfeilds ”Balettskorna”, Richmal Cromptons Billböcker, Pamela L Travers ”Mary Poppins” and so forth.
Det fortsätter med tv-serierna, som blir en bildsättning av det vi på något sätt redan visste; hur klockan står på spiselkransen, hur alabastervit hy och violblå ögon ser ut.
Man kan säga att vissa av oss en gång i tiden gled så sömlöst ut ur vår egen verkliga närmiljö och in i en imaginär men ändå djupt sinnlig engelsk värld att vi har blivit koloniserade.
Litteraturvetaren och författaren Moa Matthis har insiktsfullt beskrivit den brittiska högreståndskoloniseringen av vårt medvetande:
”I sjätte klass fick jag tillbaka en svenskauppsats med en kommentar som har bitit sig fast. I botten på A 4:an stod med röd penna: ’Varför utspelar sig alltid det du skriver i engelsk överklass?’ (?) Min lärare ville förstå hur det kunde komma sig att en 12-åring i Huddinge söder om Stockholm inte tycktes kunna få nog av rävjakter, butlers, ladysar och rödbrusiga officerare i tropikhjälm.” (Från SR:s OBS! Kulturkvarten, Matthis radiomanus ligger på SR:s hemsida.) Moa Matthis förklarar hur det inte bara handlar om sinnliga lockelser i skönheten och det gamla, eller om ”wit”, utan om det verkliga brittiska imperiet och hur det aktivt marknadsfördes.
Ett livsstilskoncept, med godsen i centrum, redan när det begav sig. Och med tydliga politiska syften.
Det var ju naturligtvis också en intern politik, en inre kolonisering av den brittiska verkligheten. Britterna själva är inte mindre fixerade vid den glamouröst trygga värld som uteslöt fler än den släppte in; en av de klassmässigt hårdaste och mest vithetsprivilegierande tidsmiljöer som moderniteten skådat. Kanske också den mest effektiva och ihållande pr-planen i historien.
Men också en estetiskt och känslomässigt präglande sfär, som fortsätter sitt segertåg i fiktionen; ”som en grekisk gudavärld”, som Moa Matthis beskriver attraktionen i detta flydda och höga.
Viljan att hänga sig fast som en mikroenhet i det mentala brittiska samväldet kvarstår.
Själv köper jag alltså för tillfället Homes & Gardens därför att det råder ”Downton Abbey”-torka fram till september. Jag fyller också mellantiden med att titta på nyinspelningen av ”Forsytesagan” från 2002 (Netflix) och upprepar den tunga repliken ”Damn Soames Forsyte!” i mitt inre – som om den betyder något i Stockholm 2013.