En kille jag kände för länge sedan sade en gång att ”Jag har lika kul ihop med Skåneadeln som med overallgänget på studentpuben”!
Det betydde: Jag är väluppfostrad och har tillgång till det bästa, men är ändå inte den som är den!
Jag förstod, instinktivt, att det var viktigt för en människa med en väldigt privilegierad bakgrund att säga så. En liten ursäkt för privilegierna, men ännu mer ett framhävande av dem. Det var ju på grund av den värdiga bakgrunden som skillnaden mellan hans sammanhang blev märkvärdig.
Trots att det finns skrytsamhet inbyggd i gesten – Titta! Jag nedstiger! – har den en stark dragningskraft på omgivningen. Ett exempel med tunga effekter var alliansen mellan Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Det var som om paret fick en särskild sorts trovärdighet, just för att greven så glatt gick armkrok med Skaraknallen.
Kultursfären har en uppenbar motsvarighet till den tillfälliga, nedåtgående klassresan: intresset för föraktade genrer. Det har naturligtvis många gånger funnits all anledning att lyfta blicken från de kanoniserade konstarterna och verken och se discoscenen, flickboken och serierutan. Men vid sidan av den intellektuella nyfikenheten finns i omhuldandet av det föraktade också en stark självhävdelse.
När nu fortsättningen på ”Dallas” sänds i svensk tv har det gamla motståndet mot serien lyfts upp för tusende gången. I dag är det ju så exotiskt elitistiskt att det fanns en intellektuell opinion mot en amerikansk tittarsuccé.
Själv levde jag mitt i den där ”Dallas”-konflikten i början och i mitten av 1980- talet: hos en förälder var det självklart och roligt att titta, hos den andra föräldern kunde man inte föreställa sig något tramsigare.
Det fanns, på vissa sätt, ett slags självklart förakt för massans kulturvanor under min uppväxt på 1970- och 80-talen. Men jag tror att det hade mer med allmänna klass- och könsstrukturer att göra än med vänsterpolitik och kulturbransch i sig.
Det vill säga, en manlig högutbildad, borgerlig väljare hade inte mer respekt för en lågutbildad kvinnas ”Dallas”-tittande än en vänsterintellektuell manlig skribent hade för samma kvinnas tv-vanor.
Den sortens köande folkförakt finns det ingen anledning att längta tillbaka till. Däremot går vår tids ”möten mellan högt och lågt” på tomgång; självhävdande, oreflekterade. Ofta är det inte fråga om ett möte, utan bara narcissistisk, maktbekräftande nedstigning. Jag har det själv i mig. Få saker får mig att känna mig så upphöjd som när jag först läser den fantastiska ”Miss Jean Brodies bästa år” (Modernistas nyutgåva av Muriel Sparks moderna klassiker från 1961) och sedan ser ”Kärleken checkar in” på Sjuan. Jag föredrar halvdåliga romantiska komedier – halvdåligt är härligt, medan slätstruket bra är irriterande; som till exempel överskattade serien ”Vita huset”.
I revanschistisk anda (särskilt på borgerliga ledarsidor, faktiskt) påpekas det i samband med ”Dallas”-nypremiären att Ingmar Bergman minsann älskade serien. Det vill säga, han hade rätt, kulturpuritanerna hade fel. Kanske det. Men att landets främste regissör hänfördes av amerikansk basdramatik handlade nog inte bara om hans sublima smak och prestigelösa kultursyn. Klart att han själv gillade att det var just han som hänfördes.
Han var före sin tid, innan varje intellektuell hade fattat att inget bekräftar den egna statusen så mycket som en nedstigning till det låga.