Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Krönikan

Malin Ullgren: Journalisters dåliga samvete kan leda till vanföreställningar

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Inom journalistiken talas det ofta om snackisar – sådant som ”vanligt folk” pratar om på fikarasterna. Men i jakten på snackisar blir det lätt fel.

Inom journalistiken talas det ofta om snackisar – sådant som ”vanligt folk” pratar om på fikarasterna. Men i jakten på snackisar blir det lätt fel.

Ibland verkar det som om det mer interaktiva nätet har lett till minskat publicistiskt civilkurage i jakten på ’snackisar’ och störst antal klick eller på grund av rent oförstånd.”

Det är en tankeväckande mening som fastnar ur en artikel om slapp hantering av kommentarsfält av Lisa Bjurwald i Medievärlden (7/1).

Annons:

Det är särskilt begreppet snackis jag inte kan sluta tänka på. Det används i journalistiska sammanhang för att beskriva vad ”folk” pratar om. Vad snackas det om, på arbetsplatser, mellan väninnorna, et cetera?

Tanken med snackisen är god – journalistiken ska spegla sin tid och förstå människors livsvillkor och tankeperspektiv. Ändå har jag själv aldrig stått ut med uttrycket.

Nyligen formulerade en vän grunden för min aversion mot ”snackisen”. Hon sade att det obehagliga med en snackis är att den påstås spegla vad människor i allmänhet funderar över – men i själva verket berättar den framför allt om journalisters fördomar om andra människors tankar.

”Andra”, som det odefinierade folket. Och eftersom journalistiken, med rätta, är angelägen om att förstå sin samtid, ägnar journalister en hel del tid åt att vara oroliga över den egna, eventuella, isoleringen. Till viss del är det påkallat. Journalister liksom andra yrkesgrupper tillbringar mycket tid tillsammans med andra i samma bransch. Homogeniteten inom journalistkåren finns, såsom i likartad klass- och utbildningsbakgrund. Men insikten om dessa faktiska omständigheter kan ibland resultera i vanföreställningar om andra människors annanhet. Så uppstår den falska snackisen.

Ett tydligt exempel är ämnet invandring. Enligt en ofta citerad rapport var ”invandring” en relativt lågt prioriterad fråga hos väljarna 2010. Också inställningen till flyktingmottagande blir långsiktigt mer positiv, enligt SOM-undersökningarna.

Det finns människor som har en mindre generös syn på flyktingmottagande – men eftersom motståndet har krympt stadigt och rejält över tid, är väl knappast nyhetsvinkeln frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Idén med snackisen är ju att spegla tanketrender hos människor.

Så vem är det då som plötsligt är jätteintresserad av invandring, som undrar vad Sverige ”tål”, eller som vill ”våga” prata integration, flyktingar och invandring? Inte medborgaren i allmänhet, enligt statistiken. Men SD är jätteintresserade. Och så medierna.

Det är som om journalisters dåliga samvete för medelklassigheten leder till en sorts tvärtomlogik: ”Jag är inte främlingsfientlig, men det är bara för att jag bor i Stockholm och är journalist. Jag är inte representativ, så allt som jag inte är, det är folk. Då måste vi ta det här med invandringen, det tänker nog folk mycket på.” Kanske intervjuar man någon som tänker mycket och negativt på invandring, och så har man fått sina föreställningar om ”folk” bekräftade.

Det leder vidare till snackisens effekter. För det är ingen tvekan om att denna ”invandring” har haft ett stort medialt fokus de senaste åren. Men vad kom först? Ett gigantiskt, allmänt intresse eller snackisen ”invandring”? Snackisen sätter själv agendan, emedan den påstår sig fånga upp vad människors tankar är fulla av.

”Minskat publicistiskt civilkurage”, formulerade Lisa Bjurwald det i sin text. Och ja – det är hög tid att sluta förväxla redaktionellt självförtroende, journalistisk förmåga till urval, med elitism.

Kommentarer (15)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

istanbul-1000
Foto:TT

 ”Har valt att inte gå ut med det.” I Norge skickades sms till medborgarna. 49  22 tweets  27 rekommendationer  0 rekommendationer

 Jens Stoltenberg efter krismötet: ”Ingen form av terrorism får någonsin tolereras eller rättfärdigas.”

natopuff
Foto:TT

 Upplever många fördelar. Men alla gillar inte namnet. 46  16 tweets  30 rekommendationer  0 rekommendationer

menskopp-288
Foto:TT

 Youtube-uppladdningar. Stora delar av branschen förfasar sig – regissörer som Ruben Östlund hyllar sajten. 12  10 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

Youtube skärmdump Ruben Östlund
Ruben Östlund. Foto:Skärmdump
Annons:
catfish-submarine
En ubåt av en liknande typ som den som tros ha hittats i Östersjön. Wikimedia

 Uppger flera källor för DN. ”Ubåtens viloplats känd sedan ett år.” 1426  256 tweets  1164 rekommendationer  6 rekommendationer

 15-20 meter långt vrak. Främmande ubåt hittad på svenskt vatten.

 Kremlkontrollerad nyhetsbyrå: En ubåt på svensk botten måste givetvis pekas ut som rysk. 97  66 tweets  30 rekommendationer  1 rekommendationer

Ryskflagga
Foto: Alamy
hagamannen_1000A
Foto:TT, Patrick Trägårdh

 Hagamannen släppt. Finns hotbild – men får inget polisskydd. 95  15 tweets  79 rekommendationer  1 rekommendationer

anton_288

 DN:s Anton Säll växte upp i Haga. ”Nioåringen frågar hur hon ska skydda sig mot Hagamannen.” 238  14 tweets  224 rekommendationer  0 rekommendationer

 Många kan eller vill inte betala skadestånd. Skulden växer för varje år. 146  12 tweets  134 rekommendationer  0 rekommendationer

brottsling_288
Annons:
Annons:

Full koll i sommar

 Skaffa DN:s app! Massor av läsning hela sommaren.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: