I dagarna får hoppfulla skådespelaraspiranter besked om de har kommit in eller inte på landets scenskolor. Nyss fick jag veta att en kär ung vän fått ett efterlängtat ”ja” från en av dessa skolor, och jag blev så glad för hennes skull. Det ligger hemskt mycket arbete bakom de där ansökningarna, vare sig de hugade eleverna får en plats eller inte.

Men begåvning och hårt arbete är naturligtvis inte enda vägen till skådespelaryrket. Man kan också vara usel och tramsig och komma riktigt långt.

Den orättvisan ingår i alla mer eller mindre konstnärliga verksamheter. Och det är en förklaring att ha med sig när man undrar varför kritiker är ”bittra”: Kritiker älskar begåvning och ansträngning. Och så kommer där en lättsam jävel och bara ”testar, så himla kul att skriva lite/skådespela lite/göra lite konst”. Det väcker en sorts bitterhet. Men snarare å konstens vägnar än de egna.

Häromveckan avslutades femte säsongen av amerikanska tv-serien ”Gossip girl”. Jag har följt serien relativt slaviskt sedan starten 2007, trots att jag är hundra år för gammal för att bry mig om 20-åringars lyxliv och intriger i New York. I genren behagligt bedövande underhållning har ”Gossip girl” haft kvaliteter: Bra manus, tjejer med vågigt hår och fina kläder, funktionellt skådespeleri, en viss grad av humor. Fram till femte säsongen, vill säga, då serien tappade allt.

Ett allt sämre manus har tagit ut sin rätt. Men också säsongens nya ”stjärna”, brittiska skådespelerskan Liz Hurley, i rollen som intrigant och förförisk mediedam.

Det är ingen hemlighet att hon är frapperande usel. Till exempel beskrev brittiska kolumnisten och författaren Julie Burchill för flera år sedan Hurleys skådespelartalang som ”ett snäpp över pornografi”. Varje gång hon har synts under våren i ”Gossip girl” har seriens fans twittrat chockat från världens olika hörn – får man vara så här dålig?

Varför blir jag, och betydligt yngre ”Gossip girl”-tittare, så provocerade av att Liz Hurley inte kan? Hon är ju bara en helt normal professionell celebritet, som med lämpliga grepp, bland annat skådespeleri, har hållit sig kvar i det generella kändisskapet under 20 år. Måste man reagera alls på något så typiskt?

Ja, för det är något så i grunden provocerande att en del gör utan att kunna. Jag har själv en ganska rigid syn på talang och yrkesutövning: Att vara lite sugen räcker inte. Att tycka att det är kul räcker inte.

Det är uppenbarligen en snål attityd jag hålls med. Kanske grundad i avund över att en del har en så lättsam och självsäker inställning. De frågar sig bara vad som verkar roligt, de väntar inte på att omvärlden ska dubba dem och förklara var de har sitt kall.

Det där är och förblir en grundkonflikt mellan kritiker och vissa yrkesutövare. Sådana som jag, till exempel, litteraturkritiker, kommer alltid att häpna inför de glada författaramatörernas succéer. De framgångsrika amatörerna – amatörer till exempel i bemärkelsen att de saknar språklig säkerhet och lyster – kommer att fortsätta fnysa åt de strama kritikerna och säga att vi är avundsjuka och föraktfulla.

Men det är nog inte främst avundsjuka eller något enkelt förakt. Det är den lättsamma inställningen som skaver. Bristen på hängivenhet: här har jag vigt MITT LIV åt TEXTEN, och så kommer du och bara TRAMSAR.

Tramsarna lär oss visserligen något väsentligt om hur man lever sitt enda liv på ett roligt sätt. Men för vad de gör med konsten eller våra älsklingsserier måste vi inte alls förlåta dem.