På turistkrogen i danska kuststaden Frederikshavn försökte den norska kvinnan få servitrisen att sätta på tv:n, om de hade någon. Det var tidig fredagskväll för precis en vecka sedan och hon hade just blivit varse att något fasansfullt hade hänt i hennes hemland. Den tonåriga servitrisen, som nog ännu inget visste, ryckte på axlarna.
Den norska kvinnan hade varit på havet i segelbåten hela dagen, och nu, vid 18-tiden, började vidden av terrordådet anas. Jag fyllde i så gott jag kunde, läste högt från svenska tidningars sajter. Vi såg oss båda om i lokalen, försökte få ögonkontakt med andra gäster. Det är så man gör när något hemskt har hänt – förstår ni vad som händer, kan vi dela detta?
Journalisten Anna Charlotta Gunnarson har kritiserat SVT, SR och TV 4 för att de inte omedelbart gjorde rent i tablåerna och sände från och om Norge.
I stället för ett ständigt nyhetsflöde möttes hon av golf och ”Miss Marple” (Newsmill, 22/7).
Jag förstår Gunnarsons frustration, och jag ser även kritiken av Fredrik Reinfeldts tystnad i samma ljus. I veckan har bland annat DN:s ledarsida och Peter Wolodarski (26/7) ifrågasatt den svenske statsministerns osynlighet efter terrordådet i Norge.
Jag tror visst att Fredrik Reinfeldt har reagerat mer i det tysta än det lilla han givit offentligt uttryck för. Men vad han inte tycks ha förstått fullt ut är att döden har sitt protokoll. Följs inte detta protokoll är det som om man vänder sig bort från människors smärta.
Inget är så stort som döden. Inget gör en så liten som åsynen av en älskad människas döda kropp, inför den blir alla tankar grundläggande, naiva: Var är han, får jag träffa honom igen, måste livet göra så här ont, tror jag på Gud eller inte?
Vi som inte var i Oslo eller på Utøya, vi som inte har förlorat någon där, vi står i utkanten av den här smärtan, men vi vet att den finns eftersom vi är människor.
I stora delar av Sverige kan man vandra i skogen eller sitta i en båt på havet utan att veta riktigt om man är i Norge eller i Sverige. Den starka svenska identifikationen med det som hänt på andra sidan den osynliga gränsen är självklar. Därför blir kraven på medier och politiker nästan lika höga som om det hade hänt i Sverige.
Jag ser en intensiv nyhetsrapportering som ett sätt att hedra de döda, och jag tror att också andra människor uppfattar bevakningen av en katastrof på det sättet. Den undermedvetna kopplingen mellan ett människoliv och sändningsminuter och spaltmeter finns där. Det är inte alltid en sund koppling, men det är så vi tolkar mediernas nyhetsvärdering.
Det handlar inte bara om information, utan det blir också ett sätt att svara: Vi förstår, vi vet att detta är det värsta. Att då sända golf är som att möta människors ångest med samma artiga ointresse som den unga servitrisen i Frederikshavn mötte den norska kvinnan.
Det är då det heller inte hjälper att vi anar att Fredrik Reinfeldt är kapabel till medkänsla, eller att vi är fullt medvetna om att hans ord inte kan väcka döda till liv. Inför döden förhandlar man inte med gester, koreografi eller symbolik. Man accepterar dem, och går till den kyrka som håller minnesgudstjänst, man visar att nu, nu har allt ställts på sin spets. Nu släpper jag allt för att döden just krävde det.