Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Meryl Streep förstår hur det teatrala får användas – men inte synas

Foto: Roger Turesson

Det offentliga talet har fått ett genombrott på nätet som går att jämföra med de populära djurfilmerna på Facebook. Meryl Streeps utfall mot Trump i veckan är inte bara en triumf för retoriken, utan också för det patosfyllda framförandet.

Överallt dessa tal. Michelle Obamas sista tal som presidentfru. Skådespelaren Jesse Williams tal om rasism. En förtvivlat arg irländsk politikers antifascistiska tal. En australiensisk politikers djupt rörande tal om egna erfarenheter av mäns våld. Ett urval bara från de senaste månaderna.

Det offentliga talet har fått en spridning som faktiskt kan konkurrera med djurfilmerna på Facebook. Det visar sig att denna urgamla form har kvaliteter som plötsligt passar sociala medierlogiken alldeles utmärkt: rörlig bild, känslor och talade i stället för skrivna ord.

Det senaste och enormt spridda succétalet är Meryl Streeps anförande på Golden Globe-galan natten till måndagen.

Hennes tal är ett mästerstycke. Streep skapar stor autenticitet bara genom att ha tappat rösten (fastän hon sedan talar ganska länge utan några svårigheter alls), genom att ta fram en lapp och påstå sig behöva ”läsa innantill” (vilket hon sedan inte alls gör). Hon refererar till sin ”kära, bortgångna vän prinsessan Leia”– inte till det mer prosaiska namnet ”Carrie Fisher”.

En självregisserad skörhet för maximal sympati? En ljuvlig manipulation? Det ska man inte utesluta, hur mycket man än kan lita på att Meryl Streep också menade just vad hon sade.

Johan Hilton har skrivit om ett annat av Meryl Streeps tacktal (vid Oscarsgalan 2012) att ”gestaltningen av (henne) själv i rollen som Världens Främsta Skådespelerska är en fullkomligt logisk konsekvens av den kadaverdisciplin som Streep ägnar sitt yrke.”

 

En självregisserad skörhet för maximal sympati? En ljuvlig manipulation? Det ska man inte utesluta.

 

Att läsa Streeps Golden Globe-tal är något helt annat. Texten har i sig själv inte alls den glans den får genom hennes iscensättning.

För sällan handlar dessa nya, virala tal om stilistisk ekvilibrism – sådan kan ju dessutom vara svår att uppfatta talad, i realtid. Framförandet är helt avgörande – hur talarens röst stockar sig, en tår som torkas bort med handryggen; eller intrycket att ett väl motiverat raseri spränger sig in i orden. En intensivt levande kropp som knappt klarar av att inte börja vandra.

Det kanske är lite samtidsförmätet att påstå att något så allmänt och grundläggande som det offentliga talet har gjort comeback, särskilt med tanke på att retoriken har djupa antika rötter. Men med videoformatet, med känslokulturen och med viljan att liksom mjukt markera ståndpunkter genom vad man delar i sociala medier, har talet visat sig perfekt på nytt. Talets nya storhetstid är också uttryck för lusten till starka passioner, ett uttryck för ointresse för fakta och oförståelse inför återhållsamhet . Ett uttryck för lusten att bli politiskt förförd?

En genial skådespelare som Meryl Streep förstår hur det teatrala får användas, men inte synas. Som skådespelare har hon därför en liten uppförsbacke – vem vet om hon spelar en roll eller inte? Det vill säga, det perfekta talet måste uppfattas som extremt autentiskt, som en oskiljaktig del av den privata människan – så tror jag till exempel att hennes ”fusklapp” och ”tappade röst” ska förstås – som äkthetsmarkörer.

Också hennes motståndare i det pågående kulturkriget har stor nytta av talets förstärkta betydelse. Donald Trump har så lite känsla för språket att det är slående – och kanske är just det en bidragande orsak till hans framgångar. Hans platta aggressioner känns äkta. Ingen behöver känna sig intellektuellt underlägsen när han talar. Han bara pratar på, tycks det. Så pass osammanhängande att han verkar använda sin mun för att direktsända från sitt Det, från sina drifters källare.

Den graden av ”autenticitet” är svårslagen. Kanske var det också därför han blev så arg på Meryl Streep, och kallade henne överskattad efter Golden Globe-talet, därför att han såg att hon tog upp kampen på hans egen planhalva – i en videofilmad talarstrid om de äktaste orden.

Läs mer. Krönikor av Malin Ullgren
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.