Kändisstudier – eller celibritesforskning – är en ganska ny akademisk diciplin. Det är ett ämne som ter sig nödvändigt för att förstå vår tid.
I går avslutades en konferens i Lissabon, en konferens för den akademiska disciplinen celebrity studies. Celebrity studies har, vad jag vet, ännu inte fått något svenskspråkigt namn, men betyder helt enkelt celebritetsstudier, berömmelsestudier, kändisstudier, eller liknande.
Nu gäller det för slentriankritiker av humaniora att hålla in hästarna så att de inte börjar sparka på och fradga vilt över detta jämförelsevis nya forskningsområde. För själva begreppet, ”celebrity studies”, kan ju uppfattas som en parodi på akademisk verksamhet med dragning åt socialvetenskaper och kulturstudier.
Men det är ett intressant fält, som dessutom ter sig nödvändigt för att förstå vissa aspekter av vår tid. Särskilt om ämnet undviker att bli del av en medial rundgång kring vissa superkända personer, som Graeme Turner varnade för i artikeln ”Approaching celebrity studies” (Celebrity Studies, Routledge, 1/2010). Däremot är sådant som politik och demokrati (Obamakampanjen är till exempel ett aktuellt forskningsfält), bokutgivning (först känd, sedan skriva), för att inte tala om medieekonomi, väsentligt att celebritetsstudera.
Själv är jag nyfiken på varför de negativa kändisnyheterna har blivit så centrala. Det vill säga, ett trevligt hemma hos-reportage är inte hälften så intressant som en pinsamhet, ett bråk, en cellulitnärbild, och så vidare.
Det är inget nytt att skandaler säljer – men det är nytt att skandalen har blivit ett defaultläge i kändisbevakningen.
I januari kunde Resumé rapportera att tidningen Veckans Nu gjort succé med ett julnummer vars huvudnyhet och stora bildsatsning var ”Kändisarna som är för tjocka och för smala”, prytt av närbilder på anorektiska höftpartier och dubbelhakor: 24 000 sålda ex upp jämfört med samma tid året innan (Resumé, 9/12013).
Ibland kan man i efterhand se hur man själv har följt med tiden utan att riktigt veta när det hände och hur processen såg ut. Jag har alltid läst veckotidningar, men under långa perioder mest för modet, inredningen, vissa intervjuer och för nöjet i att titta på fina bilder av kända människor. Tills jag rätt nyligen märkte att jag drabbats av ett visst engagemang i det fulare Hollywoodskvallret, som Katie Holmes och Tom Cruises äktenskapskollaps; nu med en eventuell ny stjärna i denna scientologthriller: Britney Spears.
Den stora dragningen kring Cruise och Holmes är fallet nedåt. Det som såg så perfekt ut var naturligtvis jätteskevt. Av samma skäl ids jag inte läsa om brittkungligheterna William och Kate just nu – men säg gärna till mig när fasaden spricker, à la Charles och Diana.
Har världen blivit elakare? Ja, i alla fall mer mångordigt infam, genom den enorma teckenproduktion som nätet inneburit. Och fullständigt gränslös i synen på den fotograferade kvinnokroppen; en sorts människokropp som har blivit en darttavla.
Nätets egen privatpublicistiska logik uppmuntrar ofiltrerade aggressioner och råa angrepp på integriteten och skapar så ett nytt kretslopp tillsammans med etablerade medier.
Den goda sidan av detta onda är att vi har vant oss vid en mindre panegyrisk kändis- och kunglighetsjournalistisk. När minde bloggar och privata Twitterkonton kan få ut avslöjanden om bortgjorda kändisar, utan risk för juridiska konsekvenser eller etikdebatter, ter sig den vanliga personintervjun allt mer riggad och oäkta.
Det trevliga känns som en omväg, i väntan på verkligheten. Det elaka verkar helt enkelt närmre sanningen – vare sig det är sant