Kultur & Nöje

Sällan har en hastigt övergiven humanism varit lika övertydlig

I lördags arrangerades en demonstration i centrala Stockholm, med bland andra nazister. Målet med helgens demonstrationer var, enligt historikern Heléne Lööw, att mobilisera för högerextremismens sak. En polis säger till tidskriften Expo att han är oroad över en utveckling mot fler så kallade medborgargarden, eller huliganism, vilket det också kan kallas. I övriga Europa är detta redan en påtaglig plåga (Expo 30/1 och 1/2). För mig framstår det som ett mycket hotfullt scenario.

Jag bevittnade sluttampen av demonstrationen och såg då hur lördagsflanörer tvingades ut i bilvägen när några av demonstranterna svingade en stor svensk flagga som kunde ha slagit ner en vuxen man. Om detta skrev jag en krönika, då jag också konstaterade att konspirativa föreställningar om ljugande medier, åsiktskorridorer och liknande retoriska figurer är bidragande faktorer till att dessa fascistiska och nazistiska rörelser känner att deras tid är nu.

I detta sammanhang får jag så ett ”svar” från Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus: inte med ett enda ord nämner hon högerextremisternas mobilisering och gatuvåld i helgen. Det är en ”uppburen kulturskribent” och DN Kultur som i stället utgör ett hot mot demokratin, eftersom Marteus inte fått sin bild av svensk invandringsdebatt bekräftad av min krönika.

Sällan har väl en hastigt övergiven humanism till förmån för ett fullständigt tidsfärgat populistiskt budskap gestaltat sig lika övertydligt.

Däremot helt väntat för de som följt Expressen Ledares väg bort från en tidigare pigg och tankeprövande liberalism. Eftersom tidningen har en lång tradition av antinazism och humanism, har det varit mycket märkligt att bevittna ledarsidans allt hätskare hållning i frågor om migration och integration.

I fjol utsåg Marteus sig själv till ”åsiktskorridoren” (Exp 12/2 2015), hon hade i alla fall varit den, eftersom hon förr om åren inte hade velat bidra till att normalisera Sverigedemokraternas problembeskrivning; nu kunde man förvänta sig motsatsen från henne.

Så i sin respons på min krönika finner hon alltså inga skäl att lyfta frågan om nazistisk huliganism, hot och hur högerextremism och en bredare samhällsdebatt blivit tätt kommunicerande kärl. I stället skriver hon om mediers ”självcensur”.

Sammanfattningsvis kan man om denna ”självcensur” säga att det dagligen fattas komplicerade beslut på alla nyhetsredaktioner som gäller frågor av det slag Marteus nu misstänkliggör.

Till journalistikens yrkesetiska regler hör bland annat skrivningarna ”visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga”, samt ”framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Plötsligt kallar en profilerad skribent på en stor tidning detta självklara och grannlaga bedömningsarbete för ”påbud om tystnad”.

Det är naturligtvis uppenbart att Ann-Charlotte Marteus och Expressen Ledare inte vill tala allvar om vare sig högerextremistisk mobilisering eller publicistik. Men jag väljer ändå att svara, därför att jag är uppriktigt orolig över det faktum att den rasideologiska miljön känner debattvind i seglen och helt korrekt bedömer att de kommer att få en smula förståelse när de hotar och misshandlar människor – där är vi nu, det vet både huliganerna och deras ideologer.

Varje steg i den politiska riktningen tillfogar fruktansvärda sår i ett samhälle; det är en människosyn och ett system man inte kan ge lillfingret åt och tro att det ska ta stopp där.

Ja, jag vädjar om att så många som möjligt ska hålla det i huvudet. Nej, en sådan vädjan har över huvud taget ingenting med censur att göra.