Margaret Thatchers död sätter fingret på en knepig och nygammal yttring i vår tid: den offentliga sorgen. I sociala medier av olika slag ser jag bestämda svenska krav på respekt för den nyss avlidna. Konstigt.

För hur rått det än kan låta tror jag att det är viktigt att man inser sin egen obetydlighet i vissa lägen. Den enda Margaret Thatcher en alldeles överväldigande majoritet av oss kände var ju den publika figuren, ideologen, premiärministern. Hon blev inte mördad, hon rycktes inte bort för tidigt, utan avled på ett till synes normalt vis, vid en ålder som överstiger den förväntade livslängden för brittiska kvinnor med hela sex år. Inget oerhört har hänt.

Att hurra för hennes död och att kräva ”respekt” för den avlidna är på något vis uttryck för samma högspända samtidsmänniska. En människa som lika gärna kan skriva jävligheter i ett kommentarsfält om levande personer i hennes geografiska närhet som hon kan få för sig att bete sig som den närmast sörjande när Margaret Thatcher är död.

Kanske är de förnumstiga förväntningarna på etikett vid känd, högeligen främmande persons död, en vilja att få vara med där det händer, i nyhetsflödet? Man går in i högtidliga känslor kring en avliden potentat, som om man på något vis representerade henne. Som om försvaret av dekorum skänker ens egen person tillfällig glans. Det ter sig i vilket fall mer som en banalisering av döden än som en civiliserande gest av ödmjukhet inför existensens villkor.

Apropå den hastigt uppflammande diskussionen om gott uppförande skrev Glenn Greenwald i The Guardian i måndags:

”’Att visa hänsyn i sorgen’ gentemot Thatchers familjemedlemmar är lämpligt om man är en vän till dem eller deltar i en minnesstund de ordnar, men etiketten är fullständigt annorlunda när det gäller det offentliga samtalet om personens liv och politiska gärning (min övers.).”

Det finns inga hänsyn att ta. Minst av allt utanför Storbritannien. Uppföranderegler måste ha förankring i det konkreta, i det mellanmänskliga – inte bli en narcissistisk balett som ingen egentligen förstår vad den handlar om.

Jag ironiserar inte över att männi­skor kan reagera med inlevelse eller oro. Men alla dessa pårullade sorgband vid celebriteters frånfälle är inte i första hand tecken på en alltmer empatisk människotyp.

Brittiska litteraturvetaren Mary Orr har fällt en hård dom över sorgeyttringarna efter prinsessan Dianas död; i synnerhet över den manligt dominerade begravningen: ”djupt undertryckt psykisk tomhet kan förvandlas till morbid, befängd avgudadyrkan eller nekrofila beteenden” (ur ”Madame Bovary – Representations of the masculine”, 1999, min övers).

”Nekrofila beteenden” är kanske att gå långt, utkastat så där i största allmänhet – men Orrs teori om hur en stor inre tomhet försöker bli till något, genom storvulna, kvasireligiösa sorgeyttringar, är intressant.

När det gäller politiker kan den här sortens missriktad, missuppfattad etikett dessutom vara direkt skadlig – politik upphör inte att vara politisk bara för att döden skrämmer eller berör.

Vila i frid, Låtsasetiketten.