Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Malin Ullgren: Tintinalbumen är tillbaka och kampen för demokratin vunnen. Eller?

En kulturarbetare fattar ett beslut: inga rasistiska serier just här. Men hans litteratursyn godkänns inte.

Under den gångna helgen återfanns min kära barndomsbok ”Pyttans A-B och C-D-lära” i en bokhylla i Göteborg. Jag kallades Pyttan som liten, och hade en bok om ”mig”, skapad av bland andra Albert Engström, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding. Schvungfullt grosshandlartemperament, förmedlat av 1890-talets klarast lysande farbröder.

Bokstaven E: ”Endast kaffern, Pyttan lill, kissar var och när han vill.” N: ”Niggern är så svart på magen, att han mörkrädd blir om dagen.”

Bilderna av ”kaffern” och ”niggern” är knappt mänskliga. De har inte de drag som gör dem igenkännliga som människor, medan alla de andra lustiga typerna i boken förblir mänskliga, hur förvridna de än är.

Bland Stockholms folkbibliotek finns ”Pyttan” i magasin. Man får beställa fram den om man vill låna. Men utifrån reaktionerna på Behrang Miris bortsortering av Tintinalbum från en avdelning på Kulturhuset i Stockholm förra veckan undrar man om det räcker att ”Pyttan” bara finns i magasin. Den kanske borde ställas fram bland böckerna med få meningar i, så att barn från tre års ålder kan plocka den fritt? Vuxna ska inte ”censurera” barnlitteratur, eller hur var det?

Eller är det trots allt så att man brukar acceptera att personalen gör ett urval? Med hjälp av ett kriterium som kvalitet? I så fall bör ”Pyttan” spridas överallt; Fröding var en mycket större diktare än Hergé.

Frågan om biblioteksutbud är komplex. Ändå tog det bara några timmar innan Tintin-albumen var åter i sitt ställ. Ordningen återställd? Kampen för demokratin vunnen också denna förmiddag?

Jag är inte så säker.

En kulturarbetare fattar ett beslut för den delvis konstnärliga verksamhet han ska bedriva: inga rasistiska serier just här. Tintin kommer fortfarande att finnas på en annan avdelning i huset. Han tillmäter det politiska innehållet avgörande betydelse. Ifrågasätter idealet om det suveränt isolerade konstverket. Ett litet antirasistiskt bibliotek – hur ser det ut? Svårt, kan bli fel. Men intressant! Nej, förlåt. Hade kunnat bli.

Det finns något gravt asymmetriskt i Tintinprocessen.

Stockholms kulturborgarråd, Folkpartiets Madeleine Sjöstedt, bildar enad front med högprofilerade medierepresentanter mot en enda konstnärlig ledare och det kulturhus han jobbar på. Yttrandefriheten och anklagelserna om censur används för att begränsa Behrang Miri själv – hans litteratursyn godkänns inte. Så till den grad godkänns den inte att Sjöstedt jämför Miri och Kulturhuset med Ungern.

Något om Ungern: I våras ersattes ledningen för Nya teatern i Budapest med en chef som bara vill spela nationalistisk teater. En regeringskritisk radiostation får ingen sändningsfrekvens. Ett råd som övervakar att medierna följer (de i sig kritiserade) lagarna består enbart av representanter för regeringspartiet.

Allt detta, som syftar till att göra de kulturella och mediala uttrycken regimtrogna, har beslutats av det högernationalistiska regeringspartiet.

Det är viktigt, även för den som påstår sig diskutera ”principer”, att förstå skillnaden mellan vad lagstiftaren tvingar fram och vad en enskild kulturarbetare eller en kulturinstitution gör för att de vill.

Nu vill Madeleine Sjöstedt att Kulturhusets ”värdegrund” granskas i en utredning. Politiskt initierade utredningar av ”värderingar” – är det vad som väntar kultur i Stockholm som inte är tillräckligt folkpartistisk?

Hade det inte varit en så usel metafor, hade jag skickat ”Ungern” rätt tillbaka till Madeleine Sjöstedt.

Fotnot: Artikeln har korrigerats.