Kultur & Nöje

Malin Ullgren: Var finns den Reinfeldt som inte släppte en rasist över bron?

Statsministern har arbetat stenhårt för moderniseringen av sitt parti. Så varför sitter migrationsminister Tobias Billström kvar i regeringen?

Caesars hustru får inte ens misstänkas”, säger man och syftar på att människor med en viss position måste hållas så upphöjda att inget fult fastnar på dem.

Jag tänker på Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström och ser det där uttrycket få kropp. Reinfeldt säger någorlunda hyggliga saker om invandring och flyktingmottagande och har synts ovanligt passionerad i någon tv-debatt när han har argumenterat mot Jimmie Åkesson. Reinfeldt uppskattar inte rasism. Det får man ändå ge honom, statsministern; han tycker på ett djupt känt vis illa om Sverigedemokraterna.

Men så är det hans alldeles egen migrationsminister och partikamrat Billström som om och om igen har lagt sig omlott med Sverigedemokratiska hållningar. Uttalat fientligheter gentemot invandrare och flyktingar, som Reinfeldt ibland har ”distanserat” sig ifrån, som det heter när politikers beteenden analyseras.

Varför får då Billström sitta kvar i Reinfeldts regering? Därför att han har statsministerns förtroende och/eller fyller en funktion, är det både enkla och troliga svaret.

På DN.se i går uppmanade Socialdemokraternas Stefan Löfven Moderaterna att tydliggöra vilken linje som gäller – den Billströmska eller den Reinfeldtska. Men också de egna leden undrar: ”Dagens spretighet är inte acceptabel”, sade MUF-ordföranden Erik Bengtzboe till TT i måndags.

Fredrik Reinfeldt är Caesars fru, den som inte får misstänkas för rasism och invandrarfientlighet. Han måste mer än någon annan moderat personifiera den där moderniseringen: från högerparti på punschverandan till allmänborgerligt brunchgäng.

Minns Janne Josefssons valstugereportage från 2002, som en tid kom att förknippa Moderaterna med en mellan skål och vägg-rasism. Nya Moderaterna har arbetat stenhårt för att uppfattas som en Fågel Fenix, partiet som flög rent och obesudlat upp ur den gamla förbrända högern. Ett av de mer desperata exemplen är förra partisekreteraren Arkelstens exceptionella historieskrivning, där det gamla högerpartiet oväntat visade sig ha gått i bräschen hela 1900-talet för allt vad vår tid uppfattar som moraliskt gott – så som jämställdhet, jämlikhet och anti-apartheid-engagemang.

Men så har det funnits ett annat spår i själva politiken. Den politik som inte har handlat om Reinfeldts uppdaterade moderatpersona. Den politiken har bland andra Tobias Billström skött om.

I måndagens DN kunde man i Niklas Orrenius intervju med Tobias Billström om papperslösa läsa att Billström menar att många lever i villfarelsen ”att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.”

Ett högoktanigt rasistiskt uttalande, fullt i klass med de grövsta citaten ur valstugereportaget. Intressant också att det Billström säger, det säger han inte till en förklädd reporter utan i ett officiellt intervjusammanhang.

Att Billström senare tog tillbaka sitt uttalande förändrar inget särskilt. Han är trots allt inte regeringens yvige pratmakare, som pladdrar hit och dit och i sina osorterade ordmassor råkar få med lite främlingsfientlighet. I själva verket finns en linje i hans genom åren uttryckta syn på till exempel irakiska flyktingar och mänskliga ”volymer” från utomeuropeiska länder.

Denna tydliga Billströmska linje gör Caesars hustru alltmer misstänkt.

Jag tyckte om bilden av den passionerade Reinfeldt, som jävlar i mig inte släppte en rasist över bron. Den gjorde mig tryggare i en skrämmande tid. Men jag kan inte längre hålla isär rene Reinfeldt och smutsige Billström. De hänger ihop.