Ers majestäter, ers kungliga högheter, mina damer och herrar, ärade gäster, vänner.

Häromdagen, medan vi talade om någonting helt annat utbrast plötsligt min livskamrat Dorothy, apropå ingenting: ´Å andra sidan´, sa hon, ´å andra sidan, så stolt din mamma skulle ha varit! Så synd att hon inte lever längre! Eller din far! Så stolta de skulle ha varit över dig!´

´Ännu stoltare än över min son doktorn?´ sa jag. ´Ännu stoltare än över min son professorn?´

´Ännu stoltare.´

´Om min mamma fortfarande hade levt´, sa jag, ´så skulle hon ha varit nittionio och ett halvt år gammal. Förmodligen vore hon senildement. Hon skulle inte ha haft en aning om vad som pågick omkring henne.´

Men naturligtvis hade jag missat poängen. Dorothy hade rätt. Min mamma skulle ha spruckit av stolthet. Min son, Nobelpristagaren. Och när allt kommer omkring, för vem gör vi saker som leder till Nobelpris om inte för mamma?

´Mamma, mamma, jag har fått ett pris!´

´Fantastiskt, lilla vän. Ät nu upp dina morötter innan de kallnar.´

Varför måste våra mödrar bli nittionio och ligga i graven sedan länge innan vi kan komma hemspringande med det pris som gottgör dem för alla bekymmer vi ställt till med?

Min djupt kända tacksamhet till Alfred Nobel, i graven sedan 107 år, och till den stiftelse som så troget förvaltar hans testamente och som givit oss denna storslagna kväll. Och till mina föräldrar, jag är så ledsen att ni inte kan vara här.

Tack.