Att vara engelsk är en svårgripbar, för att inte säga outgrundlig, egenskap.
Särskilt för engelsmännen själva. Ett vanligt resonemang vill till exempel peka på två huvudsakliga krafter - ibland motstridiga, ibland kompletterande - som skapat i alla fall konturerna av en nationell identitet.
Å ena sidan dras man både bildligt och bokstavligt mot landsbygden, mot det organiska och etablerade, mot de delar av historien och kulturarvet som av födsel och ohejdad vana framstår som mer eller mindre eviga storheter.
Det här är ett England som betraktar omvärlden med en känslig och omtänksam praktiskhet, som avskyr komplexitet och stora ord, som uppskattar ett gott skämt men också kan ta till karbasen när hottentotterna börjar käfta emot.
Från andra hållet dras man mot staden och det kosmopolitiska, mot fluxus och innovation. Detta är i stället ett England stöpt i liberalism och upplysningsanda, vars känsla för det praktiska och empiriska är precis lika djup, men som tillämpar den i övertygelsen att ingenting är evigt och att komplexiteten ofta är en fråga värd att besvara. Man skulle kunna se det som ett dialektiskt spel mellan två distinkta karaktärer: mellan John Bull och Tom Paine, Winston Churchill och Charles Darwin.
Man brukar höra två invändningar mot resonemanget. Den första är att detta är ett mönster som går att tillämpa på praktiskt taget samtliga europeiska kulturländer, Frankrike inte minst. Den andra är att resonemanget framstår som alldeles för schematiskt, och framför allt hopplöst föråldrat: ett tankemönster konstruerat under imperiets epok som har få eller inga egentliga hållpunkter i dagens England. Och vart tog kvinnorna plötsligt vägen? Var är de svarta ansiktena i denna idylliska dialektik? De judiska, de muslimska? Debatten om engelsk identitet kompliceras dessutom av att den sker mot bakgrund av vad som hänt i Skottland och Wales under senare år. Här har ett begränsat mått av självstyre, liksom en omdefiniering av relationerna till Europa, nya historieskrivningar och mycket annat, skapat en dynamisk och fortgående omvandling av synen på nation och folk.
Engelsmännen betraktar ofta denna utveckling med en blandning av avund och defensivitet. Det verkar som om de fruktade att, precis som det skotska och walesiska hittills definierats i mycket gentemot det engelska, så kanske det engelska likadant bara kan definieras gentemot Den andra: inte bara Skottland och Wales utan, i allra högsta grad, gentemot Irland och de övriga bitar av världskartan som brukade vara rosa till färgen.
Identitetsdebatten har på sistone också fått en rejäl adrenalininjektion med regeringens förslag nyligen om att införa obligatoriska, biometriska id-kort från 2006. Denna senaste kontrovers har träffat en djup nerv, för hur man än definierar en kollektiv engelsk identitet så dikterar traditionen att man aldrig ska tvingas avslöja sin individuella dito. Man ska aldrig behöva bevisa att man är den man är. Man är helt enkelt den man påstår sig vara, punkt slut.
Ironiskt nog är det dessutom en utpräglat progressiv tradition; den kommer från Tom Paine snarare än John Bull. För de flesta debattörer till vänster om mitten är det fortfarande en grundläggande princip att staten inte har någon rätt att samla in central information om en medborgare enbart i identifieringssyfte. I frånvaron av en skriven konstitution - med en stabil apparatur av rättigheter - har alla medborgare rätt att inte behöva ge sig till känna. Man brukar bara nämna två undantag: om man önskar tillgång till en specifik samhällstjänst, eller begår en brottslig handling.
Motståndet mot id-korten är förstås något som ofta förbryllar andra européer. Vi är, oavsett politisk hemvist, för det mesta ganska likgiltiga till deras vara eller icke vara. Vi har svårt att se det som en civilsamhällets reträttstrid innan intimsfären slutligen invaderas av storebrorsstaten. Lättare är det då att se de medborgarrättsliga invändningarna. Inrikesministern David Blunkett har förklarat att korten bland annat ska hjälpa till att identifiera misstänkta terrorister och olovliga asylsökande i landet. Det här är, med andra ord, bara början. Och det är oroväckande nog.
Men lättast av allt är det kanske att se ett mått av självbedrägeri i id-kortsdebatten. Det borde trots allt inte vara någon större hemlighet att det förhåller sig i England som i alla avancerade samhällen: den som har intresse av att veta vem man är vet vem man är.
Det är ju en i sammanhanget talande ironi att, å ena sidan, Storbritannien räknas bland de världsledande i elektronisk övervakningsteknik - mycket tack vare det avancerade laboratorium som konflikten på Nordirland utgjort i många år - medan å andra sidan medborgarrätten och integritetsskyddet är mycket skörare än i många andra länder. I det perspektivet ter sig id-korten snarast som en inplastad bisak.
Tanken slår en alltså förr eller senare att engelsmännen kanske är så ovilliga att avslöja vilka de är därför att de inte riktigt vet själva. Det kom nyligen fram att det i Storbritannien finns fler övervakningskameror per capita än någon annanstans i världen. Bilden formar sig helt naturligt av ett land där hälften av befolkningen iakttar den andra hälften i en tröstlös och evig jakt på svaret på en obesvarbar fråga.
Det faller sig då naturligt att sluta leta och acceptera själva identitetslösheten som den organiserande principen bakom en modern, avancerad nation. Eller, mer specifikt, förkasta en form av nationell identitet som egentligen inte utgör något annat än en uppsättning historiska fetischer, till förmån för ett slags narrativ schizofreni, ett oändligt antal samtidigt pågående berättelser. Och det är kanske inte en händelse att denna lösning är väsentligen kosmopolitisk, det vill säga Londoncentrerad. Det ter sig långt ifrån omöjligt att England kan bli den första nationen att låta sig definieras av ett odefinierbart myller.