Man fjuttar inte, man duttar inte. Man är som en ursinnig jävla alfahanne i köket. Ett stånd som aldrig vill slockna.

I Bill Bufords slaskiga, flottdrypande reportagebok "Hett", som kom ut på svenska i veckan, finns ett citat från Gordon Ramsey, den arga gourmetkocken i restaurangdokusåpan "Hell's kitchen":

"Att laga mat är en enorm kick. Det är som att ha jordens erektion, med Viagra strösslat ovanpå, och tolv timmar senare har den fortfarande inte gett med sig."

Och voilà. Där har ni kocken av i dag. De senaste femton åren har ett antal försök gjorts för att lansera kocken som rockstjärna, men det har aldrig lyckats förrän nu. Nu finns det äntligen ett tydligt behov, och en roll för honom att fylla. Det finns ett intresse för allt från köttstycken och frustande utskällningar à la Bill Buford och Gordon Ramsey till Anthony Bourdains matnörderi och Jamie Olivers eviga grabbmiddagar i teve.

Viagrakockens riktmärken är nyckfullhet, mustighet och storlek. Nävar i stället för nypor. Han känns igen på dålig hy, en busig frisyr och ett ovårdat eller sexistiskt språk. Och en tegelvägg. Tapeter är för töntar, men allt som är råbarkat är råbarkat.

Den svenske skådespelaren Per Morberg jobbade på ett antal finkrogar innan han blev skådespelare och har som tevekock utvecklats till en riktig Bufordman. Det som gör Per Morberg underhållande är samma energi som tidigare typecastat honom till roller som hustrumisshandlare, fascist och badboy i svenska filmer och teveserier. Nu slamrar och bankar Morberg, och berättar om gamla alkoholiserade kökschefer och pennalistiska arbetssystem i restaurangköken. Han skalar potatis med högtrycksspruta och nästan allt han lagar kan serveras på ohyvlad träplanka. "Och varför hålla på och fjutta med en kniv när man lätt styckar en kyckling med yxa på huggkubben?" Man fjuttar inte, man duttar inte. Man är som en ursinnig jävla alfahanne i köket. Ett stånd som aldrig vill slockna.

I "Hett" är kockarna i princip lika mycket slaktare som kockar. Bill Buford gör läsaren uppmärksam på köttet. Kotletterna och biffarna är vävnad och senor och blodfyllda muskler.

På en bild i Entertainment Weekly står Buford själv vid ett kylskåp med en levande gris slängd över axeln. Han har tidigare bland annat skrivit reportaget "Bland huliganerna" och det som går igen i "Hett" är den grundläggande fascinationen för hårda grabbar och deras mandomsprov. Kockarna bryter ner sina kroppar och betraktar varandras blessyrer. Naglar slits ner till rötterna, armhår bränns ner till ett svart klet och kockkappor bränner fast på ryggen när man står vid grillen. Och hela tiden sups och knarkas och mobbas det någonstans i bakgrunden. Bill Bufords huvudperson Mario Batali tycker att det är svårt att tacka nej när någon kommer in med en upp och nedvänd pizzaform full med kokain.

De riktiga rockstjärnorna har blivit alltmer pussy och androgyna och lämnat scenen öppen för kocken att röja på. Ingen annan är ju liksom intresserad av den posen längre. Den hårda kockens tid är här och det gäller att inte gå miste om något. Han måste ut nu, upp ur det svettiga köket där han som Bill Buford skriver stått och slitit livet ur sig för att laga rätter som han själv aldrig skulle ha råd att äta. Rock är för fjantar, kocken är den nya rocken. Självdestruktiv och stenhård. Det gäller att passa på medan någon fortfarande bryr sig.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut