Kultur & Nöje

”Man måste låta rätt gå före galet.” En skolas kamp mot överheten

Foto: Beatrice Lundborg
När Minervaskolan i Umeå slog upp portarna kunde man läsa att det var Caligula som öppnade eget. Men nu står eleverna i kö till den kontroversiella skolan. Maciej Zarembas reportage om den svenska skolan fortsätter i dag med berättelsen om en rektor som trotsade både politikerna och den pedagogiska expertisen.

På Minervaskolan har man dåliga erfarenheter av pressen. Går något snett på andra skolor heter det ”en skola i kommunen”. Misstänks Minerva för felsteg, får den skylta med bild och namn. Så har det varit från första början. Redan innan skolan slog upp portarna kunde man läsa att det var Caligula som öppnade eget.

Då vill man nog att journalisten skall få ett gott intryck. Jag har fått ett schema för klassbesöken, jag antar att lärarna är förberedda. I sista stund ber jag om att få gå i klasserna som jag vill.

”Hur tror ni att litteraturen började?” frågar läraren. Klass nio börjar spåna. Började folk skriva brev till varandra? Vänstra bänkraden har redan ett eget spår, där tvistas det om det är bättre med komedi eller tragedi. Just nu har tragedin tagit överhanden, för man kan inte veta säkert hur det slutar. Pojkarna försöker få in ”action” i debatten. ”Action är varken eller”, blir de upplysta av flickorna, som är munvigare och halvhuvudet längre.

Men läraren vill att de skall hitta rötterna. ”Vad finns det för genrer?” Händerna flyger upp: ”Horror, dikter, epos, drama, romaner, fabler ...” ”Och action!” Det är klassens manlighet som gör ett nytt försök. ”Är allt som skrivs litteratur?” ”Nej, inte läroböckerna ...” Lång diskussion, läraren fördelar ordet. Så säger plötsligt någon: ”Litteratur är bara när det uppstår bilder i huvudet.”

Det måste vara sådana ögonblick som får en lärare att gå sjungande hem från jobbet. Nu ber han om tystnad, det skall läsas högt. ”Moder till Torstein röd var Aud den djuptänkta, dotter till Kettil flatnäsa, som var son till Björn Buna, son till Grim Herse från Sogn. Hoskuld bodde på Hoskuldsstad...”

”Vad är det, jättetråkigt, bara en massa namn!” Men läraren fortsätter och snart är vi framme vid Gunnars sista strid, den brustna bågsträngen och hämnden för örfilen. Pojkarna lystrar till. Nu vill läraren veta varför de som tusen år tidigare lyssnade till historien inte tråkades ut av alla namnen.

Det var fint turnerat. En stund senare har klassen listat ut att det var förfäder och grannar det handlade om, förstås. Och så, med hjälp av ”Njals saga”, bevittnade vi litteraturens födelse vid lägerelden. Inte en lärobok i sikte.

Jag skildrar detta så utförligt för att belysa det kanske mest bisarra inslaget i svensk skoldebatt. Denna lektion fick mig nästan att längta tillbaka till skolbänken. Men den anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omodernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva. Det hade varit mer ”elevaktivt” och demokratiskt om de i grupper besvarade frågorna ur läroboken.

Låt mig bekänna att jag inte förstår mig på den diskursen. Det finns ingen chans i världen att lille Marcus, 16, själv skulle komma på idén att läsa högt ur ”Njals saga” för högbröstade Lisa, 17, i akt och mening att de på egen hand, i demokratisk ordning, skulle upptäcka litteraturens källor. För att få dem dit måste man veta att det är dit man vill. Det här är trots allt en grundskola, inte ett postdoc-seminarium. Det enda problem jag kan se med sådan didaktik är att så få lärare klarar av den nu för tiden. Den kräver bildning, förberedelser, erfarenhet, uppmärksamhet, en gnutta av karisma.

Det skulle kunna vara en förklaring till varför en del företrädare för lärarkåren upptäckt att ”läraraktiv” undervisning är gräsligt omodern och grupparbeten mer demokratiska. Men det finns också de som på fullt allvar menar att läraren mest är i vägen för barnens kunskapstörst.

Jag anade att Minerva skulle vara rätt utsiktspunkt över skolkrisen. Det var den egendomliga kombinationen av lysande resultat och ogin publicitet i lokalmedier som lockade mig hit. Och nu blir det geografilektion.

”Klara, färdiga – nu!” Läraren trycker på en tangent och en blindkarta landar i allas datorer. Det gäller att klicka på rätt fläck när ”Moldavien” dyker upp. Trycker man fel en gång blir det inte full poäng. Jag tänker att om fem av dem tar rätt på Kosovo äter jag upp min basker. Efter tio minuter är den förste klar. Han har alla rätt. Läraren vandrar bland skärmarna och antecknar. Nästan halva klassen har full pott. Nu vill de ha Afrika.

Samma resultat där ... Jag vet inte om Togo gränsar till Benin men det vet varannan i denna klass. Innan timmen är slut har somliga avverkat Asien och går över till att placera bergskedjor i Europa. Nu är det ingen tävling längre och äntligen får också jag en chans att peka ut en topp. Läraren säger att nu inser de att upproren i Bahrain och Jemen hänger samman. Dessutom är det bra att gymnastisera minnet.

Jag är nog barnslig som lekte med, det här var kul. Men skall jag tro Annica Grundström, ordföranden i Geografilärarnas riksförening var just denna övning på gränsen till barnmisshandel. Tillsammans med fjorton tunga pedagoger (varav åtta professorer) gick hon i höstas till storms mot regeringen, som kört över Skolverket och ändrat i läroplanen för geografi. Ändringarna riskerade att föra skolan tillbaka till 1800-talet, fick vi veta.

Vilka ändringar? Man får läsa med lupp för att upptäcka vad som väckte pedagogernas harm. Det reaktionära, visar det sig, bestod i att regeringen menade att eleverna skall lära sig i vilket land exempelvis Bryssel ligger och vilka språk som talas där. Att inhämta sådana fakta var förkastligt, hävdade pedagogerna. Det skulle rent av göra det svårare för ungdomarna att förstå världen.

Man får läsa tre gånger för att inse att det är just vad de menar. Ja, de ser tydligen en skarp motsättning mellan insikten om att Serbien gränsar till Kroatien och en djupare förståelse av konflikterna på Balkan. De kunde lika gärna hävda att kunskaper i anatomi står i vägen för cancerforskning. Har Geografilärarnas riksförening och professorerna fått fnatt?

Om det vore så väl. Dessvärre är dessa pedagoger ganska representativa för de maktägande skikten i Skol-Sverige. Den motsättning mellan fakta och insikt som de konstruerar har haft förödande följder i klassrummen. Jag skall i en senare artikel försöka förstå deras tankebanor. Men tills vidare gör deras inlägg det lättare att förstå varför föräldrar i Umeå redan på BB ställer sina barn i kö till Minervaskolan. Det är inte bara för att Kalle skall hitta till rätt perrong. Föräldrarna tycks ha femton andra goda skäl. Kanhända är berättelsen om hur och varför denna skola blivit till den bästa vägen till förståelsen av vårt problem.

Så var så god:

Minervas saga i levande bilder, en pedagogisk melodram i tjugoen akter med en paus.

1. Kiruna

År 1962. Hans Jansson är tolv år gammal när hans far rälsläggaren tar honom ned i gruvan. ”Se, det här är inget att stå efter. Du skall studera.” Så blir Hans den förste i sin släkt som tar studenten och sedan fil kand i matematik och fysik. Fadern är Hagbergkommunist, sonen röstar på Socialdemokraterna. Av flera skäl, men mest på grund av den resa han fått göra. Hans Jansson tror att hans generation svenskar är den bäst utbildade i världen – någonsin.

2. Flanell och Parador

60-tal, Lärar­högskolan i Umeå. Studenterna går i snickarbyxor och rutig skjorta, vill komma närmare arbetarklassen. ”Som Göran Greider, ungefär. Ingen makt i världen skulle få min far att dra på sig flanell en lördagskväll. Det var vit skjorta som gällde.” (Också matsedeln på studentfesterna känns främmande: chili con carne och Parador, till efterrätt konserverade päron med mintkaka på.) På Lärarhögskolan är det bara Hans och en annan pojk från malmfälten som talar om kunskap. De andra menar att skolan skall socialisera. ”Det betydde att om man sänkte kraven skulle det bli mera jämlikt.” Jansson undrar varför man inte får lära sig hur man undervisar.

3. Klassfotot

70-tal. Jansson är springvikarie, olika klasser varje dag i Tegs Centralskola. Inför varje lektion lånar han klassfotot och memorerar namnen. Eleven sträcker upp en hand – ”Ja, Gustav?” Häpnad och respekt. Ett namn han vill att jag noterar: Nils Enkvist, studierektorn. Av honom har Hans Jansson lärt sig mycket, säger han.

4. Urklippet

År 1976 klipper han en krönika ur Aftonbladet. ”Jag är för pluggskolan”, deklarerar chefredaktören Gunnar Fredriksson. ”Samhället förändras numera så snabbt, heter det, att det inte är någon idé att plugga in fakta. Man behöver bara lära sig metoder, hur man bär sig åt för att ta reda på saker, påstås det. Eller man behöver bara lära sig vissa stora, övergripande sammanhang, inte faktiska detaljer. Jag misstror detta fals­ka tal. Man lär sig inga metoder om man inte använder metoderna till något. Man lär sig inga allmänna samband, om man inte lär sig fakta som bildar ett samband.(...) Det finns ingen genväg till kunskapen.”

5. Varm korv med bröd

Jansson upptäcker att torftigheten smittar. ”Funkar inte fritiden för ett barn funkar inte skolan heller. De stökigaste ungdomarna var de som fick skräpmat hemma, konsumerade skräpkultur och hade fäder som inte lärde dem någonting.” 1981 börjar han ta med dem på skidturer, de tio milen från Abisko till Nikkaluokta. Han får med sig skolan, fritidsgårdar, socialtjänsten, bildningsförbunden och polisen. I nio år verkar projektet ”Efter tre”: idrott, musik och fjällturism för vilsen ungdom. Sedan blir skolan kommunal, ”ny ledning, nya vindar, det lades ned”.

6. Vadslagning

På 80-talet kommer filmaren Staffan Hildebrand och förre värstingen Paolo Roberto på besök till Tegsskolan. De är intresserade av stökig ungdom. Jansson föreslår ett vad. De får en femtiolapp om de lyckas hitta så mycket som en skråma på ett elevskåp.

7. Jubel och förtvivlan

1990-talet börjar med dålig stämning på Tegsskolan. Det finns lärare som slutat tala med varandra. ”Det är Lärarförbundets fel att skolan blivit kommunal! De sålde ut kollegerna för ett lönelyft.” Somliga förtvivlar: Nu kan vem som helst bli skolchef. Andra jublar: Nu kan var och en bli skolchef! Det är de glada som får rätt.

8. Nalle Puh

Året är 1997. Det kommer tre nya skolchefer. Två från dagis, en från mellanstadiet. Presentation i Tegsskolans personalrum. Adjunkterna får höra att det är hög tid att inse hur mycket de har att lära av daghemmets metoder. För att förtydliga sin poäng börjar skolchefen läsa högt ur Nalle Puh. Samtliga lärare reser sig och lämnar salen.

9. Rektorns bord

En elev som stör lektioner har kallats in till expeditionen. Han slår sig ned och lägger upp fötterna på rektorns bord. ”´Ner med fötterna!´ röt jag, ´av med kepsen!´ Men då gick rektorn emellan, ´seså, det var väl inte så farligt´ ... Och gossen flinade ... Då förstod jag vad klockan var slagen.”

10. Protokollet

Det är nya regler. Man får inte säga till om mössor eller mobiler för då kan ungdomen bli kränkt. Om en elev stör lektionen skall den avbrytas och läraren gå sin väg. Jansson samlar föräldrarna till sin klass. Skall era barn ha mössa på? ”I helvete heller.” Om de stör? ”Skicka hem dem bara.” Bra, säger Jansson, då skriver vi ett protokoll på detta. Han går med papperet till sin skolledning. ”Så här vill föräldrar ha det. Så kommer jag att göra. Ta ett snack med dem om ni tycker det är galet.” Detta tas inte väl emot.

11. Telefonsvararen 1

Maj 1998. På telefonsvararen ett besked från rektorn. Hans Jansson är avstängd. En elev har sagt att Jansson slagit honom. Rektorn frågar inte vad som hänt, men uppmanar eleven att polisanmäla. Uppror bland klassföräld­rar, insändare i tidningen. Jansson är en ovärderlig lärare, står det, skolans agerande helt oacceptabelt: ”förstår ni inte vad ni sänder för signaler?” Av kollegerna är det bara fem som protesterar. ”Två svenskar, en från Iran, en från Chile, en från Mali. De övriga skickade blommor, som jag returnerade.”

12. Änglavakt

En polis råkar höra på en idrottsplats om en gosse som skryter med att han satt dit sin lärare, blåmärken har han ordnat själv. Fjortonåringen hörs igen och erkänner att han hittat på misshandeln. Han tycker inte om Hans Jansson. Och han har hört på skolan att det räcker med en anmälan för att slippa se magistern mer.

13. Telefonsvararen 2

Efter tre månaders tystnad ett nytt besked från Tegsskolan. Det är samma rektorsröst som förra gången. Tonen är ledig. ”Hej Hans, det är Jörgen, vore kul om du hörde av dig ...”

14. Kommunhuset

November 1998. Nu är det trångt på scenen. Vi skymtar ett bekant ansikte, är det inte Ibrahim Baylan? Ännu inte skolminister, bara ledamot av skolstyrelsen, sätter han sin namnteckning under beslutet att avskeda Hans Jansson. Som av någon anledning, vilken förstår inte styrelsen, vägrar att återvända till sin arbetsplats.

Paus. Framåtblick: Har Ibrahim Baylan i dag några eftertankar till sitt beslut? Han hälsar att han inte kommenterar enskilda personalärenden. (Ett enskilt ärende? Tror Ibrahim Baylan verkligen det? På mig verkar det snarare politisk skolhistoria.)

15. Exodus

Vi skriver 2001. Två tusen elever, de flesta från Tegsskolans upptagningsområde, står i kö till Minervaskolan, grundad av Hans Jansson. ”Kunskap är makt”, står under skolans logo.

16. Tom ruta

Här skulle det bli en demonstration. Var tjugonde elev på skolan har muslimsk bakgrund. På våren 2003 kräver en förälder att hennes sjuåring skall få bära slöja. Jansson svarar att man kan vara muslim utan slöja och att klädkoden, som bannlyser alla huvudbonader, står fast. Publicitet, tillvitelser om kulturrasism. Andra muslimer vädjar till Jansson att inte ge efter. De flydde inte från Iran för att ... och så vidare. Islamiska kvinnoförbundet kallar till demonstration, Jansson svarar med att utrymma skolan. Han vill inte ha sina elever mitt i ett medieuppbåd. Kvinnoförbundet avlyser aktionen, skolan får klander av DO och många nya elever i kön.

17. Avgångsbetygen

Året är 2004, Minervaskolan är överlägset bäst i länet i studieresultat. Lokaltidningen lyckas inte få kommunens skolchef att kommentera nyheten.

18. Rubrikerna

Nu är året 2006. En elev på skolan hotar en annan och blir hemförlovad i två dagar. Det är inte lagligt, upplyser journalisten. ”Det skiter jag i, ibland måste man låta rätt gå före galet”, svarar Jansson. ”Rektorn skiter i lagen”, blir rubriken. Efter detta ökar antalet sökande till Minervaskolan. (Jansson får rätt i efterhand. Numera är lagen på hans sida.)

19. Kvinnan från Harlem

”Ingenting är omöjligt” är titeln på en bok av Lorraine Monroe, rektorn från Harlem, som levererar slumbarn till universiteten. 2007 tar Jansson tåget till Göteborg för att träffa henne. Många av reglerna på hans skola påminner redan om Monroedoktrinen. ”Jag hånar inte andra för att de inte tycker som jag gör ... jag är solidarisk och hjälpsam ... jag använder inte grovt och kränkande språk ... Jag kommer i tid ...” Inalles nitton punkter. ”Jag tar detta kontrakt på allvar och tar därför konsekvenserna då jag missar något eller gör något dumt.” Alla har fått skriva på och vid överträdelse får föräldrar besked samma dag.

20. Staketet

Det finns inget stängsel kring Minervaskolan, dock ett osynligt staket. Vid det är det meningen att man skall kunna hänga av sig klass och ras, sunni och shia, morsan som dricker och farsan som aldrig funnits där. Så som det var när Harry Martinson gick i folkskolan. Då var den en fristad från det sociala. Jansson har hittat en själsfrände i etnologen Jonas Frykman: ”Harry Martinson kunde hävda sig som rättstavningskungen över tj-ljudet utan att han avkrävdes berättelser om hur det var att leva som fattighjon.” Jansson har ett motto: ”Vi frågar inte hur du mår utan vad du kan. Jag vill bevisa att social bakgrund inte bestämmer vad de skall bli i livet.”

21. Troféskåpet

År 2006 far Jansson till Stockholm för att motta utmärkelsen ”Sveriges bästa arbetsplats”, från Great place to work institute. Minerva rankas bland de tio bästa arbetsplatserna i Europa. Tegs Centralskola som stötte ut Jansson tolv år tidigare toppar mobbnings­ligan. Minerva har i fem års tid varit bäst i länet i DN:s Nutids­orientering, och av sjukstatistiken (under 2 procent) att döma verkar också lärarna ha det bra.

Här slutar bildparaden. Om någon tycker att min skildring verkar ensidig är det en riktig iakttagelse. Jag lyfter fram de delar av historien som belyser den svenska paradoxen: Vad är Minerva, om inte just den skola som arbetar­rörelsen alltid svärmat för? Kunskap är makt, ordning och kultur, endast det bästa är gott nog åt folket ... Men för att kunna vara detta måste den trotsa myndigheterna och slå sig fri från sin kommun, där samma men nutida arbetarrörelse dominerat politiken.

Minerva är skolan mitt i byn. (Symboliskt nog inhyst i ett K-märkt skolpalats från 20-talet, en gång ett folkskollärarseminarium). Men på kartan över Skol-Sverige är den en isolerad ö. Långtifrån ensam, tack och lov. De blir allt fler, utbrytarna, en hel arkipelag: somliga är friskolor, andra kommunala som de i Haninge. Ibland kommer lärarstudenter på praktik, blir inspirerade, vill ha Hans Jansson att föreläsa på högskolan. Men deras professorer verkar inte roade av idén. På tio år har ingen lärarutbildare hört av sig med inbjudan.

Lärarna på Minervaskolan rycker på axlarna åt den saken. De har nog med sitt. Ointresset är ömsesidigt. Lärarhögskolornas forskning är till ingen nytta, får jag veta, detsamma gäller deras övriga produkter. Jag hade inte trott vad de berättar om lärarkandidaterna om jag inte själv stött på några tidigare. ”Multiplikation, är det när man minusar?” undrade en av dem (under sin slutpraktik). Blivande musikläraren hittade inte G-strängen på gitarren, slöjdläraren (inriktning textil) kunde inte virka, en annan lärare bad om miniräknare (i årskurs tre). Och så var det hon som blivit lärare för att hon inte kom in på kursen till nagelterapeut, och han som inte tog av sig mössan i klassrummet.

Kommen så långt tycker jag inte längre att skolans kris är någon gåta. Vilken verksamhet som helst skulle haverera om den utsattes för liknande behandling. Låt mig litet vanvördigt ta bilprovning som jämförelse.

Först säger vi att vid behov får man ta in vikarier som inte är mekaniker. Det räcker att de arbetat vid biltvätten. Sedan reformerar vi mekanikerskolan. Ut med verkstad, in med kommunikationsteori. Det skall gå bra att läsa till mekaniker på distans. Därefter kommunaliserar vi alltsammans. Nu får kommunerna själva bestämma om det alls behövs behöriga mekaniker på stationerna, samt vad det hela får kosta.

I nästa steg ändrar vi de statliga reglerna för vad som menas med godkänd bil. Förr stod det kanske att det inte får glappa mer än 0,2 millimeter i en axel. Nu säger vi att axeln skall ”uppfylla högt ställda krav på den glappfrihet som kan förväntas i ett hållbart trafiksystem”. Varje kommun får själv lista ut vad det innebär. (Blir det maktskifte i kommunen går det bra att ändra tolkningen.) Och därefter släpper vi in privata aktörer på marknaden samt inför en ny regel: Den som fått bilen underkänd på en station får försöka igen hos konkurrenten.

Jo, en sak till. Transportstyrelsen som skall övervaka att stationerna håller måttet befolkar vi med tjänstemän som är djupt skeptiska till begreppet ”mått”. Det speglar ett föråldrat synsätt på kunskap, kväver bilprovarens kreativitet och strider mot den moderna synen på trafik som språklig konstruktion.

Så här har man faktiskt gjort med skolan. Upphävda krav på lärarkompetens, högskolor där metodiken rensats ut, luftpastejer till läroplaner, fri konkurrens om elever och fri betygsättning. Samt ett skolverk som obstruerar mot statens krav på uppföljning och kontroll.

Vad jag vet har inget annat skolsystem utsatts för så många, så drastiska och så elakt samverkande reformer. Miljöförstöring vore kanske ett lämpligt ord. Det som skall ha en chans att växa måste flytta ut. Att de svenska elevernas resultat inte sjunkit mer än de gjort kan bero på att också kapitalförstöring tar sin tid. Eller på att barn lär sig en hel del utanför skolan.

Hur blev något sådant möjligt i ett så ordnat och förutseende land som Sverige? Jag är rädd att det inte finns något enkelt svar på denna fråga. Det är tillräckligt svårt att förstå varje missgrepp för sig.

I ingressen fanns tidigare en uppgift om Minervaskolans avgångsbetyg som inte finns i artikeln. Denna uppgift har nu tagits bort. DN beklagar.