Vi har levt länge med japanska produkter och företeelser i Sverige. Men varken judo, samurajfilmer, japanska kameror, hemelektronik, bilar, yasuragi eller sushi har gjort så starkt intryck som en annan företeelse nu är på väg att göra: mangan, ivrigt understödd av animerade tv-filmer.
Tecknade serier tycks till sist bli det som för in Japan på allvar i Sverige. I dag är det många som lär sig japanska bara för att kunna läsa serierna fullt ut.
I höstens utgivning märks en liten häpnadsväckande bok, "Kana de manga - lär dig japanska" av Glenn Kardy, där målmedvetna nybörjare ska kunna lära sig skriva tecknen i två japanska alfabet, hiragana och katakana, båda fonetiska.
"Snart kommer du att kunna så pass mycket att du kan läsa din favoritmanga på originalspråk", bedyrar förordet optimistiskt och tillägger att efter bokens två gånger 46 tecken finns det ytterligare upp till 50 000 kanjitecken, alltså bildtecken, att gå vidare till.
Redan i vår utlovar Bonnier Carlsen den första populära läroboken i kanji för mangaläsare. Det finns ingen anledning att betvivla att tusentals barn kommer att försöka.
De japanska tecknen finns kvar i många av de svenska översättningarna. Det är grafiskt stark onomatopoesi, precis som vi är vana vid även från västerländska superhjälteserier.
En del väljer att komplettera ljudbilderna med en svensk översättning, som i den larvigt kittlande flickserien "Love Hina", där en pojke oväntat hamnar på ett flickpensionat med massor av chanser till lättklätt fnitter. Där vi studsar inför flickornas utmanande beteende tycker japaner att skymten av underkläder är riktigt kul.
"Dragon Ball Z", fortsättningen på försäljningssuccén "Dragon Ball", är däremot parodiskt fylld av måleriskt textade "zzum!!", "ggnn" och "paniiik!!".
Japansk manga har ökat de svenska förlagens utgivning och försäljning av serier enormt de senaste åren. Än så länge är det bara de mest lättillgängliga barn- och ungdomsserierna vi fått ta del av. Den stora mängden kvalitetsserier också för vuxna väntar ännu i portgången.
Redan nu finns långt över hundra mangaböcker på svenska. Och det är bara en bråkdel av det som finns att få tag på i Sverige - på engelska finns hur mycket som helst.
Japanska serier berättar filmiskt och i en rasande fart. Det händer inte alltid så mycket på varje uppslag, i stället är det flödet av bilder som driver historien framåt. Våldet tar stor plats. Man bläddrar fort och det stora antalet sidor är snart förbrukat. Det är inte helt lättbegripligt ens för vana serieläsare alla gånger.
Många av mangaintrigerna kan te sig skruvade och rent knäppa. I den nu populära "One piece", nu uppe i 28 delar, möts pirater och gudavärldar. Och så här beskrivs "DNAngel", en bokserie på hittills tio uppåt 200-sidiga pocketar:
"När han fyller 14 år upptäcker Daisuke Niwa att han har ärvt en märklig uppsättning DNA som får alla i hans släkt av manligt kön att förvandlas. Daisuke förvandlas till den legendariske tjuven Dark, en väldigt snygg ung man med märkliga krafter, som har varit verksam i minst 40 år. Daisuke förvandlas bara när han träffar en tjej som han blir kär i."
Hjältinnorna i "Tokyo Mew Mew" har DNA som korsats med utrotningshotade djur, en av dem har till och med genmaterial från två djur, katt och kanin. Mjau, mjau, hopp!
Jo, det är mycket mutationer i mangans värld. Den finurliga serien "Astro Boy" handlar om en robot med hjärta, en pojke skapad för att slå en bro mellan robotar och människor. Figuren skapades ursprungligen av "seriernas gud" Osamu Tezuka redan 1951.
Tezukas inflytande över den japanska seriekulturen överträffar allt. Han räknas som initiativtagare till i praktiken alla existerande genrer i den stora och breda japanska seriekulturen, berättar en av Sveriges främsta mangakännare och översättare Simon Lundström i boken "Manga - från Hokusai till Dragon Ball" som Bonnier Carlsen gav ut i samarbete med Östasiatiska museet i samband med fjolårets stora mangautställning.
- Den version av "Astro Boy" som nu lanseras i Norden är dessvärre nytecknad. Serien är dock välgjord och underhållande om än inte lika charmig som femtiotalsversionen, kommenterar en annan av landets serievetare, Seriefrämjandets ordförande Fredrik Strömberg i Bild & Bubbla vars senaste nummer ägnar mangan särskild uppmärksamhet.
I helgen drog festivalen "I seriernas värld 2005" in i Kulturhuset Mazetti i Malmö med fokus på manga. I tre veckor visas utställningen "Manga! - de japanska seriernas intåg", man visar animé, alltså japansk tecknad film, och lär ut konsten att teckna manga.
För det är inte bara det japanska språket som svenska ungdomar förväntas lära sig. I höstens utgivning finns åtminstone två läroböcker i konsten att teckna manga. "Teckna manga!" av Akira Toriyama och Akira Sakuma är betydligt roligare än den färggladare och större men stereotypare "Så tecknar du mer manga", Katy Coopes uppföljare till fjolårets, ja gissa vad den hette!
Till nästa år aviseras svensken Esbjörn Jörsäters "Teckna manga".
Japanska serier är för all del inget nytt i Sverige, redan för 20 år sen kunde DN berätta om den svenska översättningen av "Gen - pojken från Hiroshima". Utgivningen stannade vid de första 284 sidorna av detta tio gånger så långa epos om livet dagarna före bomben den 6 augusti 1945 och tiden efter den.
Utgivaren Alvglans var tvungen att förklara både det överdrivna våldet och det komplicerade i att spegelvända berättelsen för att få västerländsk läsordning. Numera fostrar förlagen sin publik att läsa mangaböckerna från höger till vänster.
Åren kring 1990 var Horst Schröders serieförlag Epix på topp och lät de svenska läsarna möta mängder av japanska serier i tidningar som Samurai och Cobra.
Vad som är nytt är det enorma genombrottet för manga som kom med pocketserien "Dragon Ball" för fem år sedan. "Dragon Ball" är 42 volymer på 190 sidor, alltså omkring 4 000 tecknade seriesidor.
Bonnier Carlsen fortsätter att dominera den svenska utgivningen, men det finns fler aktörer. B Wahlströms lanserar nu koreansk manga, bland annat "Ragnarök", som tar avstamp i de nordiska gudasagorna.
Och man börjar se originalsvenska försök. "Eldens gåva" av Noomi Hebert och Lena Ollmark har delvis tolkats till serieform av Åsa Ekström. Det har blivit en märklig blandbok, som mest består av berättande text avbruten av insprängda seriesidor. Det hela ger ett ofullbordat intryck, som om tecknaren inte getts tid att teckna färdigt.
Ögonen, ja. Många har hakat upp sig på mangafigurernas ofta stora runda korpgluggar.
- Moralpaniken i väst och öst handlar ofta om att "asiater borde se asiatiska ut", skriver Ainur Elmgren i Bild & Bubbla och förklarar att det är en praktisk fråga:
- Om tecknaren vill visa ögats rörelser eller något av det som speglas i själen, måste ögonen vara så pass stora att det ryms bilder, flammor, stjärnor och dylikt i dem. Inget under då att det var i shuojo manga som ögonen först började växa; flickornas seriegenre i Japan har alltid lyft fram känslor och mänskliga relationer som det mest intressanta.