Kvällens ämne var just "meningen med livet".
Knappast enkelt och lättfångat.
"Pussa på din son och sov så gott!" sa Marcus Birro när de avslutade samtalet.
Man kunde ana hur en halv miljon människor ute i landet drog efter luft. Ett magiskt möte mellan mannen vid mikrofonen och mannen i lastbilen. Mellan Marcus Birro, som har förlorat två barn, och Marcus Nilsson i Bjuv, som har lyckan att leva med sin son.
I sin nyutkomna bok "Svarta vykort" berättar Marcus Birro hur han och fästmön Jonna förlorade lilla Dante bara 23 veckor in i graviditeten. Han dog när navelsträngen klipptes av. Ett knappt år senare föddes deras dotter i ett sent missfall.
"Karlavagnen" har fått utökad sändningstid och vid årsskiftet går programmet även på fredagskvällar. Marcus Birro blev dess nye kusk och sänder från Norrköping, där han bor.
Vi träffar honom en fredag eftermiddag på ett litet fik som han själv har valt. Här är möblerat med fåtöljer från 40-talet, fernissade runda bord, sönderlästa tidningar. Ett ställe som passar Marcus Birro, han som redan som 14-15-åring skrev om "det vackra förflutna".
Varför ville du leda "Karlavagnen?"
- Jag hade lovat mig själv att aldrig bli programledare, aldrig synas igen för några gratisbärs, säger han.
Men 90-talet var en annan tid. Marcus Birro var en annan. Då var han "ett tyckaralibi i skinnjacka" som ville synas för att synas. Numera söker han inte den sortens bekräftelse. Och han dricker inte längre.
På nyårsdagen gjorde han ett radioprogram med egna texter, som lyssnarna uppskattade, och i somras fick han Dan Andersson-priset. Marcus Birro hade fått flyt med nya förtecken. Det bidrog förmodligen till att P4 ville ha honom som programledare i "Karlavagnen".
Han insåg att ironins tidevarv så smått är på reträtt och att man numera, om än inte i de kulturella finrummen, kan visa upp sin egen svaghet. Att det går för sig att tala om sorg och ensamhet.
- Människor känner igen sig när man sätter ord på känslor och tankar. De får tröst. Precis som jag får när jag läser Proust. Hur kunde han sätta ord på det jag tänker och känner i dag, han som levde för etthundra år sedan?
- Tröst är ju ett så centralt behov i våra liv, vi är inte ensamma om att vara ensamma.
Marcus Birro vill göra "Karlavagnen" för att nå ut med sina ord, och när han är ute på sina turnéer märker han att han gör det. Många fler än han trodde uppskattar programmet. Men han vill också sitta framför mikrofonen för att få byta tankar och erfarenheter med and-ra.
- Jag vill göra underhållning som tar människor på allvar. Om jag lyssnar på dem, så lyssnar de på mig.
Marcus Birro är klar med sina tre krönikor, som ingår i kvällens sändning. Han satt hemma och skrev dem medan katterna smög mellan rummen.
Kvällens ämne är "Solidaritet, detsamma som välgörenhet?" och som vanligt blottar han sig själv. Han ska berätta att han i flera år fick socialbidrag, eftersom han inte kunde leva på sitt skrivande. Att socialsekreterarna skrattade åt hans författardrömmar.
"Jag var ingen fuskare eller latmask, men en drömmare som skulle straffas." Men sedan tog han hämnd, säger han. Blev det han drömde om och betalade igen, många gånger om.
Han ska säga att tillvaron kan preja oss alla ut i ytterfilen, allt kan hända. Katastrofen som drog ner fyllot hotar också mig.
Hur ska vi finansiera solidariteten? Ska jag dela med mig? Hur delar du med dig? Det ska han säga.
Han har sagt annat också, andra fredagar. Talat om sina tillkortakommanden så att andra kan spegla sig i dem.
- Jag älskar när lyssnarna också vågar, för då blir det privata allmängiltigt.
När de hade verklighetsflykt som tema berättade Marcus Birro om hur han tidigare flydde med hjälp av billigt vin. Han längtade bort, ville vara någon han inte var. Han kände sig jagad, sprang. Till sist vågade han stanna upp, vända sig om. "Jag hade känt flåset i nacken, men ingen fanns där. Jag hade varit rädd helt i onödan." Den natten började han snickra sig ett nytt liv, sa han den där fredagskvällen i slutet på september.
Hur såg det livet ut?
- Jag var 30 år och levde på krogen. Jag var tjock, hade fått gikt och problem med lederna. Det var inte roligt att skriva och inte kul att dricka och jag sökte hjälp.
När han var på turné i Norrköping med sin monolog "Ord som makt och tröst" träffade han Jonna och blev förälskad. Han la om hela sin livsföring, gick ner 20 kilo och fick en god anledning att lämna Göteborg, där han som författare aldrig hade känt sig uppskattad.
- Det är fyra år sedan och det bästa jag har gjort i mitt liv.
Ett gäng damer i Göteborg har hört av sig till honom och berättat om sina nya fredagar. Tidigare gick de på teater, men numera stannar de hemma, dricker vin och lyssnar på "Karlavagnen". Strax före tolv släcker de ner för att lyssna på Marcus Birros sista krönika.
Han ger lyssnarna skärvor ur sitt liv och lär sig själv en massa, säger han.
- Inte trodde jag att en lastbilschaufför skulle ringa och berätta att han längtar efter sin son. Sådana fördomar hade jag.
- Det finns ett behov av mötesplatser som "Karlavagnen", ställen där man kan få vara liten och svag i en tid när vinnaren premieras och man helst ska vara lycklig, rik och prydligt vika ihop sina träningskläder.
- Avstånden är långa i Sverige och de flesta av oss lever inte i kaffelatte-land på Götgatan.
Strax sändning. Uppe på Drottninggatan skramlar Norrköpings gula små spårvagnar, och gänget kring "Karlavagnen" här på Gamla Rådstugugatan är samlade, Marcus, producenten Jessica Gredin, teknikern Andreas Tosting och Annika Andersson och Lotta Eriksson i telefonslussen.
Marcus Birro har släckt i studion. Lagom skumt och en kaffemugg för att komma i stämning.
- Hitta skratten, så det inte blir präktighetsvarning! manar producenten Jessica Gredin.
Kvällens ämne om välgörenhet kan inbjuda till sådana samtal.
Josefin Ström i Stockholm ringer och berättar att hon gick ur Svenska kyrkan "när pappskallarna härjade som värst". Nu skänker hon istället dessa pengar till föreningar som värnar naturen och hennes barns framtid.
"Vi säger välkommen till Leo från Göteborg!"
Leo Gramondo har blivit blåst av en tiggare på Järntorget, "rakt av" och tycker att Italien tagit ut ett skitlag till matchen mot Georgien.
"Vi ska till Varberg!"
Därifrån ringer Kerstin och hon brukar inte ge pengar till fyllon på stan.
"Nej, jag tar med dem till ett kafé. De vill ha kontakt!" säger hon.
Sjuttio personer kom fram till slussen i kväll. Men det är många, många fler som ringer, normalt runt 1 500.
När klockan passerat tolv vandrar Marcus Birro upp mot sin vackra lägenhet på Kristinagatan, där han kan se ut över Sankt Olai kyrka.
Ingen bärs, inget vin för att gå ner i varv.
- Jag dricker en kopp kvällste. Två påsar.