Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Marcus Birro: Det är världen mot mig

01:27. En kort intervju med Marcus Birro inför publiceringen i Lördagsmagasinet. På 1,5 minuter ger han svar på vem han är och vad han vill. Häng med!

Han är poeten, författaren, debattören och fotbolls­experten som vann ”På spåret” och tävlade i ”Let’s dance”. Sedan vände allt. De senaste månaderna har Marcus Birro fått sparken från fyra jobb för sina kontakter med personer från främlingsfientliga kretsar. Själv känner han sig missförstådd.

Marcus Birro kliver ur skorna och tar en kniv i kökslådan. Han står i en and­rahandslägenhet på Södermalm i Stockholm. Med någon annans tavlor på väggarna, krukor med ledsna orkidéblad runt tomma stänglar i fönstren och en uppslagen necessär på toaletten.

– Jonna, min fru, än så länge i varje fall, och jag separerar på prov sedan i november. Barnen bor hemma och så tar vi olika dagar med dem, förklarar han samtidigt som han ställer sina bruna skinnkängor på bänken med frystorkat snabbkaffe och brödsmulor.

Marcus Birro bär fortfarande vigselringen. Foto: Lotta Härdelin

Han karvar av skosnörena med knivbladet.

– När det blir knut på dem är jag förlorad. Jag får inte upp dem. Jag förstår inte förpackningar heller.

Det finns en del annat som han inte heller förstår, ska det visa sig. Och många som inte längre förstår honom. Hans bloggar och krönikor är bitvis det mesta på ”k”: kristna, konservativa, kränkta, kategoriska och kontroversiella.

De väcker igenkänning och tacksamhet hos vissa. Avståndstagande och avsky hos andra. Hos några förakt och rent hat. Marcus Birro har mobbats i tyckardrev, mordhotats av anonyma och sökt stöd hos Sverigedemokraternas partitoppar. Ansvariga utgivare har dragit öronen åt sig. På två månader har han fått sparken från fyra jobb.

– Jag tycker att det är jättekonstigt. Kan någon förklara mitt brott?

Marcus Birro föddes i Göteborg 1972. Han är 42 år, tvåbarnspappa, nykter alkoholist, poet, författare och krönikör. ”Den söte” i radarparet Bröderna Birro, lillebror till dramatikern Peter Birro, som han inte längre har någon kontakt med. Vi börjar intervjun, från början.

– Jag hade en ganska vanlig uppväxt i Angered, en förort i Göteborg, de första tolv åren, tillsammans med mamma, pappa och min bror Peter, som är sex år äldre än mig. Mamma var undersköterska och pappa, som kommer från Italien, vaktmästare på ett sjukhus.

– Det var arbetarklass i allra högsta grad. Vi lämnade förorten 1984, när jag var tolv år. Pappa började jobba för ett klädbolag som en kusin i Italien hade. Det gick väldigt bra ett tag. Vi kom in till stan, till ett nybyggt hus i hamnen, och hade råd att köpa bil, en vit Volvo. Ekonomiskt var det stor skillnad i några år.

– När föräldrarna skilde sig blev det svårare igen. Jag var 16 och bodde ensam med mamma. Hon hade tre jobb. Städade extra på hotel Europa i Nordstan och ringde morfar i mitten av månaden eftersom vi aldrig hade pengar.

– Pappa hade en Italienlängtan som var väldigt stark de åren. Han kom hit 1963, till SKF. De bodde i baracker och försökte få tag i vitlök och rödvin. Efter skilsmässan flyttade han tillbaka i ett halvår.

– Namnet Birro kommer från Ungern från början. Pappa pratar inte om sin pappa så jag vet inte varifrån släkten kommer. Farmor var med någon storbonde men jag vet inte vem farfar var.

Du är katolik, fick du en religiös uppfostran?
– Nej, pappa är uttalad ateist och mamma agnostiker. Gideoniterna delade ut Nya testamentet i högstadiet. Det var en nyckel. Jag fick läsa Bibeln. Jag hade med den överallt. På bilresor till Italien. Jag bad. Mina föräldrar tyckte att jag var en sökande yngling, tänkte: ”Han kommer tillbaka sedan.” Jag har varit troende sedan dess. Jag tror att Gud är nedlagd i allting.

Marcus Birro går till kyrkan nästan varje dag. Foto: Lotta Härdelin

Vad fann du i Nya testamentet?
– Trygghet. Hemkomst. Ett ställe att vara i utan att behöva förklara mig.

Vad betydde din storebror Peter för dig?
– Allt. Han var ju så mycket äldre men när jag var 14 upptäckte vi att vi skrev båda två och då började vi hänga. Vi var väldigt tajta under lång tid, gjorde en massa grejer ihop på scen i Göteborg, bildade rockbandet The Christer Petterssons. Vi hade planer på att göra avtryck. Ta över hela världen. Vi tog över Kålltorps fritidsgård möjligtvis.

Det sägs att Håkan Hellström menade dig när han sjöng om ”den store poeten som hon var förälskad i”.
– Det får du fråga honom om men det var fantastiska år, 1990 och framåt. Jag hittade mig själv.

Och vad hittade du?
– En väldigt melankolisk, nedstämd, ung man som försökte förklara en obegriplig omvärld med hjälp av skrivandet. Jag hittade förmågan att formulera mig, stå på scen och läsa det. Det här gjorde vi långt före poetry slam, vi var först.

Och budskapet?
– Jag vet inte om jag hade så mycket budskap i dikterna, det handlade först och främst om att få hångla. Men också om att formulera alla känslor som rasade i en, att förmedla tröst och igenkänning.

– Rocktexterna var bara om att posera i kavaj, köpa skinnbrallor och Dr Martens-kängor och stå med fötterna inåt som Thåström. Sjunga om polismördare i Mexiko och folk som drack sprit och smugglade droger.

Fanns det något politiskt budskap?
– Nej. Jag är ju en del av vänsterrörelsen i Göteborg. Jag har gått mina marxistiska grundkurser. Palestinasjalar. Hata Israel. Hata borgare, vi pratade inte med moderater, ungefär som svenska folket är nu mot Sverigedemokraterna typ, fast jag var 15 då.

Vi återkommer till dem, men först, det gick bra för bröderna Birro då.

– Vi drog mycket folk men vi blev aldrig accepterade av de alternativa: feministerna, marxisterna som fanns i Göteborg då. Vi publicerade oss första gången 1992 med var sin diktsamling i samma bok. Vi var med i tv, hos Robert Aschberg. Fick flyga upp till Stockholm: taxi, dricka sprit med Börje Salming. Det var den stora världen, det var långt mellan Göteborg och Stockholm på den tiden.

– Vi härjade mycket. Läste poesi, bjöd in musiker, sjöng, drack och hade fest. Så höll vi på tills Peter skrev ”Hammarkullen”. Då kom vi ifrån varandra lite, det var nog jobbigare för mig än för honom. Då sprack den där grejen vi skulle göra ihop. Den gjorde han själv.

När började du dricka?
– Rätt sent. Första gången var jag 17. Jag testade en gång och fastnade. Det var som att komma hem. Det började snöa. Jag minns hur glad jag blev för det. Hur det kändes som en hel uppenbarelse: här vill jag vara.

Som att bli frälst?
– Ja, det är ju så. Det blev en gud. Fantastiskt på alla sätt. De första fem åren var jätteroliga, de nästa fem mediokra och de sista fem vedervärdiga. Missbruket och begäret är så nära den ultimata ondskan man kan komma. Jag var sjuk, vägde 12 kilo mindre än nu, hade gikt och kronofogdeskulder på 160 000 kronor. Det var kaos allting.

– Den 7 juli 2005 blev jag nykter efter 15 år med spriten. Jag satt en dag och drack Baileys, lyssnade på Pink Floyd och började gråta. Jag orkar inte ha det så här. Jag hade träffat Jonna två år tidigare och förstod att jag hade fått en chans som jag inte riktigt var värd, så jag sökte hjälp.

– Hela livet vände väldigt snabbt. Jag hade inget bankomatkort ens, tre år senare hade jag ett aktiebolag som omsatte tre miljoner. Jag sände ”Karlavagnen”. Började jobba i ”Kvällsöppet med Ekdal”. Gjorde bort mig i ”Let’s dance” och vann ”På spåret”. Allt hände väldigt fort. Det var en klassresa på alla sätt.

Samtidigt försökte ni bli föräldrar.
– Vi blev gravida i december 2005 med Dante. Plusset på stickan. Glädjen slog till så plötsligt, jag var helt oförberedd, hade inget försvar. I maj 2006 gick vattnet. Vi slogs för hans liv i tolv dygn. Han levde några minuter efter födseln innan han dog. I vecka 23. Då gick man ju sönder på alla sätt.

– Vi blev med barn igen på sommaren. I vecka 17 var vi med om samma sak. Det var en flicka, jätteliten men människa. Det förändrade mig i grunden. Allt jag hade lärt mig höll inte. Det vägde ingenting i förhållande till att hålla Dante. Han var ju klar. Ett missfall trodde jag var en tjej som går på toaletten och så är det klart. Man föder fram ett barn efter en viss vecka.

– Nu tar jag inte längre debatten för då får jag höra: ”Det tycker du bara för att du har varit med om det”. I andra länder är det tvärtom, där lyssnar man på folk som har varit med om saker.


Kristdemokraternas förstamajdemonstration i Uppsala år 2013. Foto: TT

Varför ville du kandidera som partiledare för Kristdemokraterna hösten 2011?
– Det var naivt, förstås. Jag tänkte att partiledarskapet handlade om att gå runt i en snygg kostym och debattera i tv, det är jag bra på, så jag ringde valberedningen. De tyckte att det var en jättebra idé. Samtidigt hade jag skrivit på ett kontrakt som programledare för TV4:s ”Kvällsöppet”. De sade: ”Du kan ju inte vara partiledare och leda ett debattprogram på tv, det fattar du va?” och det fattade jag till slut.

Det tog ett tag?
– Jag fattar att folk hade roligt åt det, åt det naiva. ”Vem tror han att han är, han kan ju inte sitta samtidigt.” Naivitet straffas rätt hårt i det här landet. Jag fattar väl men jag tycker att tanken är rätt spännande. Det hade varit kul att testa ett tag.

– Vi är så rädda för tydliga avsändare, jag tror folk kan avgöra själva. Dra en parallell till sporten. Jag vet vilka lag kommentatorerna håller på. Jag tycker inte att de är sämre journalister för det. Jag höll på Roma och skrev fotbollskrönikor. Det var inga problem. Den journalistiska glorian om opartiskhet är bara bluff och lögn. De är kommunister eller miljöpartister hela bunten.

Jag vet att det inte är sant.
– Jag tror att det är så.

Hur nära står du Kristdemokraterna i dag?
– Inte så nära. Jag har sett potentialen i dem.

När nyheten om Göran Hägglunds avgång kom gick du på nytt ut och bad Kristdemokraterna att höra av sig. Vad hade du gjort om de hade lytt din uppmaning?
– Jag hade sagt nej, så klart. Jag vill inte vara partiledare.

Varför skrev du så då?
– Jag skulle skoja lite.

Två timmar efter det skämtet blev du fotograferad av Expressen när du åt lunch med två personer i Sverigedemokraternas partitopp, Linus Bylund och Mattias Karlsson. Vad handlade det mötet om?
– Linus Bylund och jag har träffats en gång tidigare, för 1,5 månad sedan, och ätit lunch. Det var min idé. Jag hade lust att träffa honom. Jag hade följt honom på Facebook och sett grejer han skrev som inte hade med politik att göra.

– Han skrev en stöttande text efter något som jag hade utsatts för. Jag hade blivit mordhotad ett tiotal gånger. Han skrev: ”Stå på dig”. Jag blev glad och tacksam. Jag kollade honom och såg att han var Sverigedemokrat. Det rörde mig inte i ryggen.

Varför började du följa honom på Facebook?
– Jag kommer inte ihåg.

Du var nyfiken på honom?
– Ja absolut, han är jättetrevlig. Jag degraderar inte människor till deras politiska åsikter. Privat har han en massa lägen. Han är stämd i en tonart som påminner om min, jättemycket som klickade. Vi talade om att vara hatade och spetälska.

Vad anser du om hans politiska åsikter?
– Vi pratar inte politik. Vi pratar mest relationer, livet och kärleken. Om att vara i en utsatt, offentlig position i samhället och medierna, om hur man målas ut och vilket ansvar man har för hur man presenteras. Linus frågade om Mattias Karlsson fick följa med nästa gång. Vi har liknande erfarenheter av att ha blivit orättvist bemötta av medierna, där finns ett möte.

– ”Absolut, det är bara kul”, svarade jag. Jag kunde aldrig för min värld tro att någon skulle ringa och tipsa Expressen. Jag är så besviken på journalister. Att jaga ned någon som man har gett sparken och ta paparazzibilder, det är inte snyggt alltså.

Innan vi pratar om varför du fick sparken från Expressen; vad anser du om Sverigedemokraternas politik?
– Det är inte mitt parti.

Men vad tycker du om deras politik?
– Jag har inte satt mig in i den. Deras fixering vid invandring tycker jag blir lite tröttsam i längden. Men det är uppenbart att de talar för en massa människor som inte anser att de blir lyssnade på.

– Jag tror man måste ha respekt för att de representerar 800 000 väljare oavsett vad man tycker om deras budskap. Jag är glad att vi har en generös invandringspolitik i Sverige, annars hade inte jag varit här i landet, men ibland bottnar rädslan för Sverigedemokraterna i rädsla över att de egna argumenten inte håller.

Sverigedemokraternas Björn Söder hävdade nyligen i en DN–intervju av Niklas Orrenius att judar inte är svenskar även om de är svenska medborgare och lever i Sverige. Vad anser du om den åsikten?
– Jag blev väldigt upprörd när jag hörde att han hade sagt så. Det är vidrigt. Sedan läste jag hela intervjun och man kan faktiskt välja att medvetet misstolka det han säger.

Hur tolkar du hans uttalande?
– Att han faktiskt kanske menade att vissa grupper i Sverige känner sig som annat än svenskar först. Och det är okej, tycker jag. Om man gör det. Jag har nog fyra eller fem identiteter som kommer före ”svensk” och om Söder tycker att det är okej så är det ju bra.


Foto: Lotta Härdelin

Vad anser du om nationalitet?
– Jag är italiensk medborgare enbart och väldigt stolt över det. Jag är stolt över Sverige och svenskheten också. Det är inget problem för mig om man är svensk eller inte. Att hålla på och dela upp folk genom att tala om ifall de är svenskar eller inte är lite tröttsamt.

Kan det även vara farligt?
– Jag tror inte att det är farligt. Jag tror att det är mycket farligare att tysta ned den här typen av diskussioner. Sverigedemokraterna gör ett relativt demokratiskt försök att lyfta frågan på ett hyfsat anständigt sätt och nu pratar folk om den. Det hade varit mycket värre annars. Medie­människorna som bor på Kungsholmen och Södermalm står oförstående inför att så många har röstat på Sverigedemokraterna. De anklagar väljarna för att vara rasistiska. Vänstern föraktar de fattiga som röstar fel.

– Vad det handlar om är ett folkligt uppror mot att journalisterna och politikerna sitter i samma båt. De är ohederliga. De bor vid Hornstull, läser i tidningen om Feministiskt initiativ och har könskvoterade badrum och hbtq-certifierade kyrkor. Varför skriver de inte om verkligheten? Det stora glappet i dag är inte mellan klasser eller kön, utan mellan stad och landsbygd.

Du tillhör ju själv den Stockholmscentrerade medievärld som du kritiserar.
– Jag har ju en röst men jag försöker använda den på ett annat sätt än andra på Södermalm. Det är därför folk vänder sig om efter mig på gatan och spottar.

När hände det senast?
– I höstas.

Marcus Birro i Rosenlunds­parken i Stockholm. Foto: Lotta Härdelin

Efter lunchen med Sverigedemokraterna skrev din fru på Facebook: ”med allt som hänt borde konsekvenstänket kickat in nu. Du har redan fått sparken från en tidning för att du deltagit i en rasistisk pod och att då som motdrag efter att du fått jobb på en annan gå och luncha med toppar ur ett rasistiskt parti kanske inte är att föredra.” I efterhand: Håller du med henne?
– Hur ska jag veta att någon på restaurangen skulle ringa paparazzi? Ska jag ha med det i beräkningen? Tänka den konsekvensen? I så fall skulle jag låta bli att göra allting.

Finns det någon annan konsekvens som du borde ha beaktat? Som att lunchen sände signaler om att du stöder Sverigedemokraterna?

– Jag förstår inte indiansnacket om att ”sända signaler”. Jag vägrar spela det här spelet på någon annans villkor. Jag äter lunch med vem jag vill, när jag vill, och sist jag kollade var det en rättighet också i det här landet.

Tycker du att konsekvensanalyser skulle begränsa dig för mycket?
– Jag är inte intresserad av att göra konsekvensanalyser. Det är tråkigt. Att tänka efter före. Då får man inget gjort. Men svenskar är ju sådana, de ska tänka efter 100 gånger.

Varför fick du sluta som krönikör på Expressen?
– Jag tycker att det är jättekonstigt att jag fick sparken. De säger att det var för att jag var med i en podcast, men de hade velat sparka mig länge. I november ringde en av mina chefer och sade: ”Du får inte skriva om Gud mer i dina texter.”

– Jag svarade att de var mest länkade av alla mina texter, några hade 140 000 länkningar och lajkningar på Facebook. Chefen sade: ”Jag vet det men det spelar ingen roll. Det blir för mycket om Gud. Folk har hört av sig, du får ta bort honom.”

Podsändningen som du medverkade i, Radio Länsman, har ett tätt samarbete med den högerextrema sajten Exponerat.
– Jag var inte riktigt medveten om vilken podd det var. Jag lyssnade efteråt och den är ganska fixerad vid vulgära former av islamkritik. Samtidigt är den inte så helt åt skogen som en del arga vill få den att vara heller. Det är rätt mycket stämpel.

– Jag ville prata om mordhoten mot mig och fick en chans att göra det i podden. Jag sade att det var dåligt av Expressen att inte ta hoten på allvar och det fick jag sparken för. Inte för att jag var med i podden. Det är ett missförstånd som har uppstått.

– Egentligen ville de bara hitta en anledning. Sista halvåret innan jag fick sparken fick jag skriva allt mindre. Tidningen började höra av sig och stoppa texter. När jag skrev att kristna är den religiösa grupp som är i särklass mest förföljd i världen sade de: ”Du kan inte skriva så.”

Hur mycket researchar du fakta innan du tycker till?
– Jag kollade upp det på BBC:s hemsida eller var det var. Det finns en rapport. Statistik och siffror. Du kan googla. Det är vedertaget att det är på det sättet. Det tål att kollas.

Varför mordhotades du?
– Det är en relevant men rätt otäck fråga. Som om felet var mitt. Det är som att skuldbelägga en utsatt tjej för att hon bar kort kjol. Jag skrev en islamtweet om att jag inte köper att alla religioner är lika skyldiga till terrorn i nutid, de flesta terrordåd har islam som grund. Jag trodde inte att det var så laddat, jag trodde att alla var med på det, men det var de inte.

– Efter det fick jag ett tiotal rena dödshot. Jag kunde säkert ha uttryckt mig bättre. En tweet är 140 tecken. Jag hade 50 000 följare men lade ned Twitter efter det.

Vad säger du till dem som kallar dig islamofob?
– Att de är dåligt insatta i vad jag tycker och tänker.

Och vad tycker och tänker du?
– Man gör gällande att terrordåden inte har med islam att göra. Det har de, en perverterad version av islam visserligen, men de som utför dåden gör det i Allahs namn. De flesta muslimer tar avstånd från terrorism men den mesta terrorismen sker i islams namn och det vågar vi inte prata om.

– Jag såg en professor på ”Agenda” några dagar efter terrordåden i Paris. Hans första replik var: ”Det här är inte unikt för islam.” Man vill inte se de relevanta sammanhangen. Cheferna på Expressen vågade inte låta mig skriva att det är militanta muslimer som fördriver kristna i Mellan­östern. De är fega.

Tror du att det är fakta eller generaliserande skrivningar som de vänder sig emot?
– De vänder sig mot fakta. Det är ju så. Varför är det känsligt? Det är fullständigt obegripligt. Det kommer inte sluta hända för att vi inte skriver om det.

– När August Strindberg jobbade på DN en period bevakade han invigningen av en järnvägsstation. Han noterade att kungen var där i sällskap av en dam. Han skrev exakt som det var men han blev censurerad. ”Det är ju sant”, sade han och fick till svar: ”Fattar du vilket liv det skulle bli?” ”Men jag såg det ju.”

– Det är samma med islam. Så kommer ett parti och pratar om det, lyfter debatten och så röstar alla på dem men de genusskolade människorna i medievärlden fattar ingenting. De skriver inget som har med islam att göra men folk fattar hur det är ändå.

Birro har ställt upp ikoner i lägenheten. Foto: Lotta Härdelin

Vad vill du uppnå med dina texter?
– Jag vill vara en röst för dem som inte har någon röst och som uppskattar någon som vågar vara oberoende. Det är sådana reaktioner jag får: ”Jag älskar att läsa det du skriver för det är precis som jag tänker.” Jag är stolt över att inte tillhöra de mediala och kulturella kotterierna.

Varifrån kommer ditt etablissemangshat?
– Jag hatar inte etablissemanget. Ibland har jag bjudits in av det, det mediala i varje fall. Jag har varit väldigt omhuldad många år, men det andra kom i kapp, den stora utanförskapskänslan.

Hur uppstod den?
– Jag vet inte. Det är någon form av brist, en typ av känslighet som gör mig mottaglig.

Det går ett rykte om att du dricker igen.
– Jag hade korta återfall 2006, 2011 och 2012. Det var helt meningslöst. Sedan dess har jag klarat mig utan att dricka något. Jag går på AA-möten, jag var på ett förra veckan. Då lättar det, det funkar varje gång.

– Efter spridningen av paparazzibilderna från min lunch med Linus och Mattias lade jag ut en massa sorgsna låtar på Facebook. Någon hatare fick för sig att jag hade ett återfall, fick panik och ringde polisen. En polispiket kom hit. De var jättefina, de knackade på och sade: ”Det är folk som är oroliga för dig.” De satt här en halvtimma.

Marcus Birro sätter handen för munnen, den som det så lätt kommer både sensibel, känslostark poesi och brådstörtat genomtänkt, självömkande klagosång genom. Han är klädd i italienska fotbollslandslagets tröja. Blicken i hans ögon är en öken. Tom. Full av sandkorn.

Vad har du för relation till din bror Peter i dag?
– Vi har ingen relation sedan åtminstone ett år tillbaka. Han skrev ur mig ur tv-serien ”Viva hate”. Det var det ultimata sveket. En bror som man har bestämt att göra en sak ihop med. Och så spelar han ut mig, gör något annat.

– Han har en annan version men det är min uppfattning. Vi hade pratat så länge om att jobba ihop. Något som vi kunde göra bättre ihop än själva, eller han själv, för det är ju han som är dramatiker.

– Så dök idén upp att göra något om Göteborgs musikscen. Drömmar. Tidigt 90-tal. Det som vi var en stor del av. Vi hade suttit i ”Skavlan” och pratat om det. Vi hade börjat jobba. Han fick andra tank­ar. Bestämde sig för att göra sig av med mig och göra själv.

– Jag älskar honom jättemycket på alla sätt men jag kan inte ha en relation med honom efter det. Jag är inte arg, ilsken eller bitter men han valde att göra så och får leva med konsekvenserna.

Varför inte vända andra kinden till?
– Det är jättesvårt att förlåta. Jag är inte där.

Slåss du mot hela världen?
– Jag slåss inte mot någon, det är hela världen som slåss mot mig. Jag försöker vara ärlig och stå för det jag står för. För det vill jag bli respektfullt bemött, men det är några journalister som går i täten och driver hatkampanj mot mig.

Vad är det som har gått snett för Marcus Birro?
– Jag vet inte. Min terapeut säger att det är något som har gått snett. Det finns en person som återkommer i de massmediala stormarna kring mig.

Vem då?
– Det är ju jag. Det är klart att jag har en del i det som har hänt, naturligtvis. Klart att jag tar på mig ett stort ansvar. Men det är inte bara jag som tycker att en del har behandlat mig ganska illa. Mobbarna tror att jag har något slags plan: ”Nu är han i blåsväder igen. Han hamnar alltid i det.” Men jag har ingen uppfattning i förväg om att det kommer att ske.

”Från hyllad till hånad”, håller du med om den beskrivningen av din offentliga bild?
– Ja, när det gäller den mediala dramaturgin är det nog så. Men lyfter man blicken från den här delen av stan och Sverige går bågen mer i andra riktningen. Av etablissemanget är jag numera rätt illa omtyckt eller föraktad men ute i landet är det inte så. Där är respekten intakt. Det kommer mer folk än någonsin på grejer ute i landet. Så mycket meddelanden på Facebook och mejl som jag fått de senaste tre veckorna har jag aldrig varit i närheten av i mitt liv.

Vad väljer du, finrummet eller folkligheten?
– Folkligheten. Varje dag. Jag är tusen gånger mer riktig rebell än författare som Jonas Hassen Khemiri som är sönderälskade av etablissemanget. Jag är fortfarande punk. På alla sätt alltså. Det är jag stolt över. Jag tar den tuffa vägen jämt.

Hur många jobb har du förlorat de senaste två månaderna?
– Jag fick sparken från Expressen. Allt jag gjorde där försvann ju. Sedan åkte jag ut från mitt bokförlag, Pintxo. Och spelsajten Rekat och klart. Och fotbollssajten Solo Calcio.

I stället blev du krönikör för Tidningen Härjedalen, där läsarantalet tredubblades.
– Ja men chefredaktören, eller om det är ägaren, hör av sig och vill läsa krönikorna i förväg efter den första. Åh herregud, Stasi.

Är inte det rimligt, vi har ju ansvariga utgivare i Sverige?
– Jo absolut, men före första krönikan var det ingen som sade något. Det har blivit en masspsykos. Beröringsskräck.

Vad hoppades du på när du tackade ja till den här intervjun?
– En fördjupad bild av mig, mer än en islamhatande sluggo som har tappat alla grepp, bara skenar i väg, är något slags pajas. Det är ju inte så. En komplex bild av vem jag är. Större förståelse.

– Sedan tycker jag om att tänka på när Expressencheferna slår upp fina DN på lördagsmorgonen och ser mig. De som inte ville läsa mig mer. Ni kommer att få en massa mess och mejl: ”Ska ni lyfta upp den där, bla bla ... ” Det är lite roligt.

– En del av det vi har pratat om har ju handlat om sådant som jag har förlorat på sista tiden: yrke, rykte, status, kanske mitt äktenskap. Så jag nämner en del av de bra grejer jag har varit med om: Jag har gett ut 16 böcker, gjort turnéer, vunnit flera priser och röstades fram som ”Årets förebild” i den kristna tidningen Dagen 2014.

Här slutar intervjun. Marcus Birro ska ta tåget till Uppsala och Lötenkyrkan, där han ska tala under rubriken ”Evangelium enligt Marcus”. Han pekar ut några få egna tillhörigheter i andrahandslägenheten innan vi går: En Romatröja på galge. Några ikoner i bokhyllan och en bild med texten: ”Alltid älskad”.

Läs mer: Marcus Birro får inte skriva för Expressen mer

Läs mer: Birro i möte med SD-toppar

Läs mer: ”Ibland går det lite snabbt för att jag är naiv”

Marcus Birro

Ålder: 42 år.

Familj: Frun Jonna Vanhatalo och barnen Milo, 6 år, och Mimmi, 4,5 år.

Bor: Bostadsrätt på Södermalm med barnen och i en annan lägenhet.

Utmärkelser: Litteraturklubbens Stora litteraturpris för romanen ”Landet utanför” 2005. Nöjesguidens pris för Årets läsning för diktsamlingen ”43 dikter” 2006. Dan Anderssonpriset 2007. Aftonbladets stora bloggpris 2009. Svenska fans Stora läsarpris för Årets sportblogg och Årets krönikör 2009. Vann ”På spåret” 2010.

Birro – Detta har hänt

22 november 2014 Medverkar i podcasten Radio Länsman, som har ett tätt samarbete med den högerextrema sajten Exponerat, tillsammans med Ingrid Carlqvist, ledande skribent på den islamfientliga tidningen Dispatch International. 23 november 2014 Sparkas från Expressen. Chefredaktör Thomas Mattsson kommenterar ”att det också finns en värdegrund och historia som alla bör förhålla sig till.”

7 december 2014 Förlaget Pintxo bryter med Birro.

22 januari 2015 Gör comeback som krönikör i Tidningen Härjedalen.

29 januari 2015 Expressen publicerar bilder från Marcus Birros lunch med Sverigedemokraternas toppnamn Linus Bylund och Mattias Karlsson.

29 januari 2015 Svenska sajten om italiensk fotboll, Solo Calcio, bryter bloggkontraktet med Birro efter bara sex dagar med motiveringen: ”Vi kan inte ställa oss bakom de senaste händelserna som kopplar ihop oss med saker vi kraftigt tar avstånd ifrån.”

Källa: Dagens Media, Resumé, Aftonbladet, Expressen.

Birro vs IrvingUttalandet:”Nu ska
Birro vs Irving

Uttalandet:

”Nu ska jag ta av mig den här jävla bögskjortan.”

När Birro blir utröstad ur ”Let’s dance” nås klimax i en konflikt mellan Birro och domaren Tony Irving. ”Han är ett rövhål”, förtydligar Birro. Februari 2010

Birro vs Virtanen

Uttalandet:

”Köper inte snacket om att ’religioner’ är farliga. Vad har den största delen av världens religiösa terrorism gemensamt? Islam. Fakta.”

Får Aftonbladets Fredrik Virtanen att jämföra Birro med ett näthatande SD–troll. November 2014

Birro vs Birro

Uttalandet:

”Få saker svider som att bli sviken av sitt eget blod.”

Marcus Birro om att brodern Peter inte ville skriva tv–manus tillsammans med honom. Peter Birro har valt att inte gå i offentlig polemik med motiveringen: ”Jag pratar inte om familjerelationer i tidningen.” Oktober 2013

Birro vs Bonnier

Uttalandet:

”Snart är Svenska kyrkan kliniskt befriad från allt kristet.”

Renderar ett långt bloggbemötande av biskopen Åke Bonnier. ”Bäste Marcus, jag hoppas att Du ska komma till ett trossamfund där Du kan få vila från Dina frustrationer.” Juli 2014

Birro vs komikerna

Uttalandet:

”Hur perverterade är deras glasögon när de läser det jag skriver? De VILL missförstå.”

Birro twittrar sedan Soran Ismail och Magnus Betnér anklagat honom för att ha fördomar. Aron Flam svarar: ”Det är faktiskt inte så att vi VILL missförstå Marcus. Det är bara det att det inte går annat än att missförstå honom.” Januari 2011.

Birro vs Ekdal

Uttalandet:

”Jag trodde Lennart Ekdal var min vän.”

Birro slår tillbaka mot TV4–kollegan sedan denne förklarat att det var rätt att sparka Birro som programledare för ”Kvällsöppet” när han samtidigt ville bli partiledare för Kristdemokraterna. Oktober 2013