Annie Lööfs företrädare jur dr Gunnar Hedlund, som levde i andra långsammare tider, lät sig sällan störas på sina semestrar i Italien där han drack svalt Chablis och väntade ut stormarna innan han for hem enligt plan. Han till och med åtalades och fälldes för skattebrott (hade glömt att ta upp en skogslikvid i sin hustrus deklaration) men räddades kvar i regeringen av Tage Erlander. Jag gjorde en intervju med Gunnar Hedlund för Aftonbladet i mitten av 1970-talet. Han gav ordet knipslug ett ansikte. Han var en man som alltid såg till att näringspolitiskt gynna glesbygdens folk. Bönderna och deras kooperationer blev aldrig lottlösa så länge Hedlund var inrikesminister.

Gunnar Hedlund hade det mycket lättare än Annie Lööf. Han visste vilket som var hans folk, och de ­visste vem de kunde lita på i regering och riksdag. Hedlund avslutade varje partiledardebatt med att säga ”vi som står på hemmadöttrarnas sida”. Detta kunde de urbana socialdemokraterna och liberalerna flina åt, men Hedlund räknade in hemmadöttrarna förstås, plus alla i lantbruket som förstod hemmadöttrarnas värde. På samma sätt gjorde han med småjordbrukare, småföretagare, de mindre skogsägarna. Grupp efter grupp identifierades, nämndes vid namn och möblerade landsbygdens eget parti, som växte.

Nu gäller ”catch all”-fenomenet. Varje parti måste fånga alla. I den postpolitiska tid som är vår finns ingen tydlig tradition, ingen påtaglig intresseförankring. Och det är lätt att gå vilse.

Mitt liv består till åttio procent av fiktion. Så kan det bli när det mesta av livspusslet är lagt, och man dessutom är litteraturkritiker och fyller gliporna som blir över från läsning med film, teater, musik. Jag tillhör inte verklighetens folk, om man säger så, utan lever en stor del av min tid i idéer och fantasier, egna och andras.

Ändå känner jag mig på det området slagen av Centerpartiet. Med förundran och fascination följer jag vad som lika gärna hade kunnat vara tv-serier: ”Från småbruk till månggifte”, ”Från Värnamo till marknadstro”. De kommer att sändas hela våren fram till stämman i mars.

Jag har ingenting emot att de fiktiva inslagen i vår tillvaro ökar, men just när det gäller politik, som handlar om hur man konkret organiserar ett samhälle, ska man väl helst hålla sig på jorden. I varje fall ett parti som med namnen Bondeförbundet från 1913 och Centerpartiet från 1957 har rekryterat sin väljarbas bland jordägande bönder, glesbygdsbor och småföretagare. Det var verklighet, inte fiktion.

Centerpartiet har det inte lätt, det kan man se på staplarna, och något måste göras. Ett par historiska missar, där Centern indirekt först hjälpte in Kristdemokraterna i riksdagen, sedan Miljöpartiet (som plockade upp den förlorade kärnkraften), har sänkt siffrorna till en ständig nära-strecket-upplevelse. Just nu har Centerpartiet sitt lägsta stöd någonsin, 3,2 procent, enligt en Sifo-undersökning som presenterades i Svenska Dagbladet i går.

Vad gör man då? Jo, startar en idédebatt, säger den nya, ivriga ledningen och lanserar ett förslag till partiprogram som tvingar partiledaren att vika ihop badhandduken i Thailand och ta nästa flight hem för att prata månggifte, slopad skolplikt och nedmonterad stat. Läs nya ”Fokus”, som berättar historien i detalj. Men dra i gång en debatt? Är det inte snarare en analys som krävs innan man ger förslag på ett partiprogram? Det blev inte bra den här gången. Fel manus. Fel dramaturgi. Fel genre.

Man brukade förut inom litteraturforskningen tala om ”possible worlds”. En diktad värld som rubbar den verkliga världen. Politiker brukar ha känsla för beskrivningar som påverkar den värld vi lever i. Att starta en idédebatt däremot är att ta en mycket stor risk.