Vem har ansvar för vad som skrivs om namngivna människor? I böcker? I tidningar? På nätet?
Pär Nuder hade en artikel i DN (21/3) där han går hårt emot författarna till boken ”En marsch mot avgrunden”, Margit Silberstein och Tommy Möller, som han menar far med kränkande osanning om hans person i samband med händelserna kring valet av Håkan Juholt som partiledare. Pär Nuder använder som utgångspunkt min krönika i DN (16/3) om förlagens brist på ansvar för det som påstås om namngivna personer i böcker.
Vid utgivning av böcker är det författarna som är ansvariga utgivare. Tidningarna har chefredaktörer som tar och kan utkrävas ansvar. På nätet är det mer eller mindre laglöst land. Det går alltid att stämma för förtal, men tryckfrihetslagstiftningen är mycket liberal.
”Svenska Dagbladet” tar (26/3) i reportaget ”Bokbransch i kris jagar snabb succé” upp debatten utifrån Pär Nuders reaktion och ställer frågorna vidare till förlag och andra aktörer i bokbranschen.” Det är författarna som har hela det straffrättsliga ansvaret för vad som står i böckerna. Förlagen behöver därmed inte avstå från skvaller om de ser det som kommersiellt gångbart”, är ett av svaren.
Nils Funcke, journalist, som har arbetat med tryck- och upphovsrättsfrågor, skriver samma dag en rörig text i Expressen (26/3) där han anklagar mig och Pär Nuder för en ”tramsig” debatt. Han tar upp exemplet Bo Balderson och undervisar att förlagen helt och hållet ansvarar för publiceringen av pseudonymer, för döda författare och för dem som försvunnit. Jag hade missat den reservationen.
Så tar han upp Herman Lindqvists två indragna böcker. Det finns enstaka fall där förlagen kan bli delansvariga och risken finns för skadestånd (som i Herman Lindqvist-fallet, vilket jag skrivit om tidigare).
Men faktum kvarstår. Författaren själv är ansvarig utgivare om man inte är död, försvunnen eller pseudonym. Förlagens huvudsakliga roll är att ge ut och marknadsföra boken, inte ansvara för innehållet. Och när det gäller Svenska Dagbladets frågor om ”En marsch mot avgrunden” skjuter förlaget mycket riktigt vidare frågorna till författarna.
För två år sedan föreslog en nu skrinlagd statlig utredning att man skulle tillämpa samma modell på förlagen som på tidningar. Ansvaret skulle flyttas från författare till förlag. Pia Janné Nyberg, jurist på Förläggarföreningen, säger i Svenska Dagbladets reportage att utredningens förslag ”skulle ha tvingat förlagen till en helt annan granskande roll”.
– Det skulle reducera författarens ansvar, och det skulle reducera författarens ställning i förlängningen, säger hon.
Det är sant, och problematiskt. Författarens frihet är väsentlig. Men det är också problematiskt att lögnaktigt personskvaller blir intressant utgivning även på prestigeförlag.
Trots att många förläggare och förlagsredaktörer bistår författare med ett stort och professionellt arbete för att göra en bok så väl underbyggd som möjligt, pågår denna lägre, mindre seriösa genre vid sidan av, ibland på samma förlag.
Villkoren för textproduktion har förflyttat sig snabbt i Sverige, vilket har att göra med papperstidningarnas förändrade villkor. Bokförlagen har tagit sig in längre i journalistiken, på dagstidnings- och veckotidningsmarknaden, men utan den överbyggnad av kritisk granskning som finns på tidningar.
Det är lite besynnerligt att tidningarna, bland tryckta medier, står ensamma kvar med en tung och kostsam apparat för att försvara att det som skrivs om namngivna personer är sant och relevant. Och det förvånar mig att personer som Nils Funcke inte verkar tycka detta är något problem.