Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Marianne Lindberg De Geer ”Full Speed Ahead” på Färgfabriken

Färgfabriken i Liljeholmen har öppnat en retrospektiv med Marianne Lindberg De Geer. Sebastian Johans ser en otäck, rolig och rik utställning.

Utställning

Konst

Marianne Lindberg De Geer ”Full Speed Ahead”

Färgfabriken, Stockholm. Visas tom 26/11

 

Den stora, krossade kaninen av grå granit säger egentligen allt om vad som väntar. Underkroppen står kvar på ett podium. De avslitna öronen, bålen och huvudet ligger på golvet nedanför.

Marianne Lindberg De Geers folkkära kanin är skändad eller åtminstone i upplösning, men är sig ändå lik. De troskyldigt stora ögonen och den vänliga minen är en trygg Ariadnetråd att gripa tag i för den som ger sig in i den labyrintiska väggkonstruktion som fyller Färgfabrikens stora sal. Vi ska få precis vad vi förväntar oss, men vi ska få det i en delvis ny och omprövande form.

Den ljusa, vindlande konstruktionen av väggar fungerar utmärkt och lyfter fram rummets höga mittskepp som får den gamla fabrikslokalen att likna en romansk basilika eller ett kyrkorum. Och nog känns det en smula sakralt att gå runt i MLDG:s stora retrospektiv, som är fylld av verk som både är och diskuterar vad en samtida ikon kan vara. Den omprövning som den krossade kaninen utlovar är helt nödvändig för att leva upp till den kaxiga utställningstiteln ”Full Speed Ahead” och undvika känslan av en stagnerad best off-presentation.

De ryckiga mekaniska kropparna som är en tidig del i mastodontprojektet ”Jag tänker på mig själv” är lindade i säckar i stället för avklädda.

Den samtidsklassiska dubbelskulpturen som visar konstnären som anorektisk respektive överviktig, som väckt så mycket rabalder som offentligt verk i Växjö, är för första gången helt svart.

Ljudverket med röster som bedjande, uppfordrande, argt och desperat ropar efter mamma och pappa har mixats om och presenteras i hörlurar i ett litet biktbås, vilket ger en annan och intimare effekt än om rösterna är utspridda i natur eller rum.

Den stora serien av kollage där konstnären har klistrat in sitt ansikte på kända bilder från både konsthistorien och det civila livet har fortsatt att växa. Numera är MLDG också Donald Trump, Hillary Clinton och Usama bin Laden.

De annekterade hötorgslandskapen vars underförstådda nationalism har kompletterats med schematiska bilder av naivistiska afrikanska skulpturer är placerade i ett märkligt, trångt rum. Betraktaren måste stappla fram närmast dubbelvikt, som om den postkoloniala poängen till slut blivit en tyngd som fått taket att falla in.

Det låga rummet är förstås också en hänvisning till storfilmen ”I huvudet på John Malkovich”, där ett mystiskt lågt våningsplan i ett vanligt kontorshus visar sig innehålla en tunnel som leder rakt in i den kända skådespelaren. Kanske är det en medveten avsiktsförklaring eller inbjudan: I huvudet på MLDG.

MLDG:s konstnärskap möter ibland kritik för att vara för självcentrerat, och visst kan en konstnär som är snabb på att utdela mediala rallarsvingar av varierande dignitet stå i vägen för sitt verk, där det egna ansiktet förekommer så ofta.

Men det är också en del av charmen med den mångsysslande konstnären (filmaren, dramatikern, kostymören, författaren etc), som bygger en ständigt expanderande, nästan relationell helhet där allt blir en del i ett och samma projekt.

När jag-bilderna presenteras i en riktigt stor omfattning spelar det dessutom mindre roll vems plyte som återkommer. Intrycket av narcissism smälter undan och jaget blir en arketyp bland alla andra approprierade arketyper och populärkulturella urbilder som konstnären arbetar med.

I det mest personliga blir hon också som mest allmängiltig. Längst in i utställningen tronar en rad med gripande gravstenar där snabba oneliners blir skakande och vitsiga budskap från andra sidan. Ovanför stenarna hänger ”Jag tänker på mig själv – och min familj”, där MLDG på svart diabas lagt in sitt eget, makens och barnens namn i en tidslinje som stäcker sig över 140 år. Det är bara i mitten de existerar allesammans.

Tillsammans med de både unga och mycket gamla rösterna som ropar på sina föräldrar i biktbåset alldeles intill skapas ett existentiellt urvrål fyllt av smärta över det sköra, korta människolivets fladdrande begränsning.

Mörkret pareras av kitschiga utropstecken, färgglada målningar och kinetiska inslag. Det flimrar och rör sig i flera hörn, och med låga tak och oväntade språng får hela utställningen karaktär av ett tivoli. Den återkommande humorn hjälper också till.

Videon ”Pippi Långstrump – 45 år senare” är exempelvis hejdlöst rolig och dessutom direkt lysande. Inger Nilsson återvänder här till en livsnött version av sin paradroll och sitter i ett polisförhör efter att ha försökt flytta in i Villa Villekulla, som för länge sedan sålts på exekutiv auktion, tillsammans med djuren från en cirkus.

En paradoxal känsla av bitterljuv uppsluppenhet skulle kunna förbli helhetsintrycket av ”Full Speed Ahead”. Men utställningen har också ett appendix som radikalt påverkar helheten.

I en filmsal visas den 80 minuter långa filmen ”Dom 237, Piteå Tingsrätt”, där Carl Johan De Geers lugna berättarröst rakt av läser domslutet från ett uppmärksammat rättsfall där den 4-årige tyska pojken Michael Welke under tortyrliknande former mördades av sin familj, som lämnat Tyskland för att leva nära naturen i norra Sveriges vildmark. Bilderna visar den idylliska strand vid fjällsjön Tjegelvas i Arjeplog där brottet utspelade sig.

Det är fasansfullt att sitta fastnaglad och lyssna till det lilla barnets fruktansvärda slut.

Svärtan i ”Dom 237, Piteå tingsrätt” lägger sig som en strömförande filt runt skallen och gör hela utställningen till en annan. Eller om man så vill – bjuder på en alternativ tagning av densamma, en sampling av de redan samplade verken.

Den omkullvälta kaninen blir ett övergrepp. De kitschiga målningarna blir desperata utrop. Myriaden av jag-bilder ett lönlöst försök att förstå en värld som inte kan famnas. De abnorma kropparna en tydlig samhällsdiagnos. Filmen om Pippi en krossad dröm.

Det är en otäck och snudd på briljant hängning. Marianne Lindberg De Geers konstnärskap har aldrig framstått som rikare.

Ståhej kring MLDG

"Jag tänker på mig själv" – Lena Cronqvistsviten, 2001

Marianne Lindberg De Geer är känd för att inte rygga tillbaka för ömma tår. Kollegan Lena Cronqvist gillade inte alls att se sina grafiska blad försedda med MLDG:s huvud som en del i serien ”Jag tänker på mig själv”. Sedermera är både Cronqvists arga brev och åklagarmyndighetens beslut om att inte inleda en förundersökning införlivade i verket.

Uttåget från Kulturhuset Stadsteatern, 2016

Efter en turbulent tid som konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern sade MLDG högljutt upp sig en kort tid innan hennes förordnande gick ut. Orsaken var namnbråket kring Makode Lindes utställning ”Negerkungens återkomst” och en ryggradslös ledning. Samtidigt hade facket påtalat stora arbetsmiljöproblem på avdelningen.

Pussyhatten, 2017

Med sedvanlig emfas angrep MLDG i en debattartikel i Expressen på internationella kvinnodagen i år den populära pussyhatten, som snabbt blivit en symbol för kvinnokamp och protester mot Trump: ” Som kvinna är jag chockad över hur tusentals kvinnor kan träda en symbol för sitt fysiska kön över hjärnan, utan en enda reflektion över vad det innebär. Jag skäms.”