Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Minnen av flamencons längtan och sorg

Gitarristen Vicente Amigo.
Gitarristen Vicente Amigo. Foto: Juan Perez-Fajardo

Försök aldrig att söka upp flamencon, den hittar dig om du verkligen vill den något. Ja, så har det känns många gånger för mig genom åren.

Ett tillfälle var i Nerja där vi i brist på ”riktiga” flamencoställen hade tillbringat en kväll på en turistisk lokal. Ändå satt vi kvar medan de stängde. När vi skulle resa oss klev en äldre kvinna upp på scenen, såg på oss, och började sjunga. Ensam till en gitarr drog hon in oss i det samspel som är flamencons själ. Och vi följde hennes turer in i och ut ur svärtan. Den rörelse som också alstrar glädjen i flamencon.

Vid ett annat tillfälle befann jag mig i Jerez med några säkra flamencoadresser på fickan. Men trots att det var sen lördagsnatt var inget öppet och de labyrintiska kvarteren låg i tystnad. När det så småningom ljusnade befann jag mig i närheten av mitt pensionat men gick in på en bar för en kopp kaffe. De tidiga gästerna tittade på mig när jag steg in och jag blev inviterad till att slå mig ner vid ett bord. En kort stund senare hörde jag en klirrande rytm från ett kaffefat som slogs mot bardisken av en man som stod med ryggen mot mig. En hetsig buleria-takt som snart ackompanjerade hans sång. Flamencon hade hittat mig.

Jag hade läst Garcia Lorca på 70-talet. Men det som först fick mig bli upptänd av flamencon var ett kassettband med titeln ”La leyenda del tiempo” med El Camarón, som sjöng texter av Lorca med Paco de Lucia på gitarr från 1979. Dessa två flamencostjärnor var som sammantvinnade fram till El Camaróns död 1992. En sorg som hann upp Paco på ett av sina sista album, ”Luzia” från 1998, där han första gången använder sin röst och vrålar ut sin saknad och längtan efter sin vän. Ett av de mest hjärtskärande ögonblicken i flamencons historia.

Minnet av detta väller nu fram när jag hör gitarristen Vicente Amigos nyutkomna album ”Memoria de los sentidos” (Sony). Han tillhörde redan på 80-talet kretsarna kring Paco och El Camarón. På albumets avslutande sång, ”Requiem”, har han samlat en kör av dagens främsta flamencosångare som sörjer och ropar efter Paco. För att, som Vicente säger på denna enastående skiva: ”Det är minnet av alla känslorna som håller samman en människas liv”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.