Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Princes lyckligaste ögonblick. Det var som att uppleva Chaplin och Mozart i en och samma person

01:01. Den 21 april 2016 avled artisten Prince. Här är hans karriär i bilder.

Ett år efter Princes död. Martin Nyström minns funkmästaren.

I Dave Hills bok om Prince, ”Pop life” från 1989, berättar en indignerad Minneapolismusiker ur den äldre generationen hur han hört små barn i staden kunna hela texten till Princes dansanta hitsingel ”Erotic city” från 1984 innan de ens kunnat stava till sina namn. Vilket bland annat betydde att de jublande sjöng med i fraser som ”We can fuck until the dawn”. Något som senare års radioversioner har försökt sminka över genom att redigera den så att ordet ”fuck” låter som ordet ”funk”. En meningsförskjutning som inte var någon stor sak för Prince eftersom de orden betydde ungefär samma sak för honom.

Läs mer: Malin Ullgren: Känslorna som kom med Prince var storstad och fönster på vid gavel

”Erotic city” hade också tillkommit 1983 omedelbart efter det att han varit på en konsert med George Clintons funkkollektiv Parliament/Funkadelic och blivit helt salig av deras ”skrämmande” kraftfulla men också osannolikt lekfulla funk levererad av fjorton musiker på scen.

När jag möttes av beskedet om Princes död, i dag för ett år sedan, var det första jag mindes hans förbluffande öppning i den livekonsert som direktsändes på 80-talet mitt i natten från Syracuse i SVT. En entré där han kommer inrusande in från höger, fäller mikrofonstativet lätt med ena handen, glider fram över golvet i spagat, och fångar det med andra handen – i exakt det ögonblick han skall börja sjunga ”Let’s go crazy”. En scenisk musikalisk tajming jag aldrig tidigare hade sett maken till och utfört med en oövervinnerlig narraktighet. Det var som att uppleva Chaplin och Mozart i en och samma person. Och blev för mig den postmoderna erans kanske allra lyckligaste ögonblick.

När jag under året som gått återvänt till Princes musik har det också oftast varit till de funkbaserade låtar där han med sin osvikliga tajming får världen att röra sig i en närmast utomjordisk lekfullhet. Den funkstil han ärvde uppstod ju på 60-talet i ett jammande där de inblandade musikerna överraskade sig själva med att plötsligt byta roller.

Läs mer: Princes död en chock för miljontals fans

Borta var den hierarkiska ordningen som skilde på melodi- och kompinstrument. Med funken blev alla instrumenten röster i en dialog. Inte olikt så som stämmorna samspelar i den wienklassiska stil som Mozart övertog av Haydn. Och som fick sitt första fullbordade uttryck i stråkkvartettformen.

Genom att betona ”ettan” i takten, i stället för som tidigare ”tvåan”, skapade funken en ny tidskänsla i svänget. Ett luftigt och elastiskt groove som var mindre framåtriktat och som skapade utrymme för musiken att framkalla en stegrande lustkänsla utan slut.

Läs mer: Här är Princes största hits

I ”Erotic city” sker detta också genom hur låten, liksom i flykten, föder nya fantastiska riff och fraser. En alstrande effekt som hos Prince gärna intensifieras mot slutet av en låt. För att den dansande, sjungande och älskande människan skall få fritt utrymme. Och erfara den allomfattande känsla som en annan av Amerikas stora vitalister, diktaren Walt Whitman, beskrev så här:

Himmelens fröjder är med mig och helvetets plågor är med mig.

De första ympar jag och förökar i mig själv, de andra tolkar jag i ett

nytt tungomål

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.