Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Hybris i vuxen ålder är ett vansinnigt trots mot orimligheten

Donald Trump
Donald Trump Foto: ALEX WONG

Att växa upp är att inse att man inte är särskilt unik. Men genom att undanröja vuxna hinder som fakta och kunskap kan populistiska politiker som Trump upphöja tillståndet av hybris till en dygd.

Make America Great Again. Att få hybris är underbart: ett anfall av världsherravälde som jag tror de flesta har känt någon gång, åtminstone som barn. I skolan sa min svensklärare att jag var ovanligt bra på att skriva och när jag någon dag senare gick den vanliga vägen hem kom jag på en storslagen poetisk bild av att livet var som en teater: en scen där alla spelade sina egna huvudroller, och ridån gick upp och sedan ned för evigt. Det var en metafor som tycktes rymma allt, och universum öppnade sig: att just jag hade skapat något så nytt gjorde min tid och radhuset jag bodde i till en mittpunkt, ett avgörande.

Inom grekisk mytologi är hybris en önskan att överträffa gudarna, att utmana deras ordning, och i det finns en befriande kraft. Hybrisen viskar att du är mer än vad andra ser dig som: du är större än ditt sammanhang och dina fysiska förutsättningar, och ytterst gör den uppror mot döden. Den har alla vettiga argument emot sig, och det är därför många förlorar den.

Att växa upp är att inse att man inte är särskilt unik. Att det mesta redan är tänkt och att priset för att vara en gnutta nyskapande är högt.

Att jag upplevde mig ha formulerat något som skulle gå till litteraturhistorien hängde ihop med att jag inte läste romaner. När jag började göra det förstod jag att livet-som-en-scen-metaforerna var vanliga och att det inte fanns någon heltäckande bild av Världen och Livet utan miljoner skärvor, ett splitter.

Av den anledningen är hybris som vuxen ännu större, ännu mer av ett vansinnigt trots mot sin egen orimlighet.

När min kommer slås jag alltid av hur oföränderlig känslan är; en evig femåring, ett lyckligt barn som går loss på ett trumset och i det larmet säljer jag in texter som jag inte tänkt igenom så noga.

I tystnaden efteråt ångrar jag mig ofta och förbannar hybrisungen. Hon skämmer ut mig, och hon är bland det bästa jag har för utan henne hade jag aldrig ens försökt skriva.

Det är inte konstigt att många i vår tid söker barndomens ögonblick av oövervinnerlighet.

Människor jag har träffat som drivit igenom stora projekt – en bok, en långfilm – har utan undantag haft en stark relation till sin hybris: en känsla som, trots att den är snabbt övergående, kan ha kraft nog att sätta i gång år av arbete.

Och det är inte konstigt att många i vår tid söker den, barndomens ögonblick av oövervinnerlighet.

Make America Great Again.

Som många populister lyckas Donald Trump, genom att röja undan vuxna hinder som fakta och kunskap, släppa fram den berusande känslan av att sanningen finns i de spontana tankarna, i sambanden vi ser när vi är rädda, i hjärtats hugg, autopiloten.

Men mer än någon just nu hyllar han själva hybristillståndet.

Han beskriver återkommande sig själv som ”high energy” (Jeb Bush är ”low energy”, Obama slö och långsam), en vulgär och individualistisk version av det som futuristerna i början av förra seklet sträckte sig efter, ”en ny skönhet: fartens skönhet”. I deras konstnärliga rörelse, som så småningom ledde flera av huvudpersonerna till Mussolini och fascismen, hyllades hastigheten och viljan. Inte som medel för att nå ett mål. Inte för att man ville förändra samhället i en viss riktning, utan som storheter i sig själva.

Hybris för hybrisens skull, och den är en del av Trumps resning.

Mina egna anfall av världsherravälde följs alltid av långa och ångestfyllda försök att leva upp till den stora visionen, som på papperet visar sig vara så mycket mindre. Som ett hån. Jag vill säga förlåt, förlåt, förlåt till det där lyckliga barnet men hon bryr sig inte. Hon lämnade mig i samma stund som jag blev orkeslös och ledsen, för hybrisen är till sin natur grym. Och om den blir en faktor i politiken: livsfarlig.

Läs mer. Krönikor