Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Vad som alltid stört mig med epitetet ”duktig flicka”

Foto: Mark Lennihan

Det finns något barnsligt och infantilt i hur man pratar om ambitiösa kvinnor, eller ”duktiga flickor”, i både USA och Sverige. Men ibland kan det var skönt att få spela en enkel roll.

Även de amerikanska kvinnorna förpackas som duktiga flickor. I en stor kampanj uppmanar kända namn som Mindy Kaling och Gwyneth Paltrow kvinnor att våga vara ambitiösa. Man kan köpa tröjorna de poserar i – med adjektiv som stark och ambitiös tryckta svart mot vitt– eller ”en handbok för ambitiösa kvinnor” som peppar en att plocka fram sin favoritpenna och ”måla eller skriva ner sina drömmar”.

Kampanjen är i grunden reklam med ett stort modeföretag som avsändare, vilket också gäller för den uppmärksammade skulpturen av en orädd flicka som står mittemot den framrusande tjuren på Wall Street. Hon har finansierats av ett investmentbolag som vill uppmärksamma bristen på kvinnor i amerikanska bolagsstyrelser, och när den äldre manliga tjur-konstnären nyligen blev sur skapades en perfekt pr-berättelse.

Läs mer: Konstnären bakom Wall Street-tjuren: Bronsflickan bryter mot mina rättigheter

Men att hon just är en liten flicka med hästsvans är också en bra symbol för det offentliga samtalet om ambitiösa kvinnor, skriver Jia Tolentino träffande i senaste numret av The New Yorker. Hon menar att undertonen är infantil, och jag tänker att hennes poäng är ännu tydligare på svenska där debattörer ständigt hyllar och uppvärderar ”duktiga flickor” – med hjälp av ett uttryck som buntar ihop något av det mest motstridiga som finns (vad kvinnor vill med sina liv). Som om duktigheten i sig är överordnad vad den innehåller eller vart den riktas, om den sträcker sig efter att ta över internet, trädgården eller ett nationalistiskt Frankrike. Som om ambition var något entydigt positivt och obekymrat. Som ett barns första steg.

Och kanske kan ”duktig flicka” fungera så, som en trevlig och gångbar mask som lämnar den sanna processen i fred.

Vad som alltid stört mig med ”duktig flicka” är att det till skillnad från epitet som ”fotbollskille” för med sig en hel liten psykologisk profil, som sägs svara på den stora frågan om vad som driver en människa: varför någon vill bli politiker eller ens går upp på morgonen.

Trots att de duktigaste jag vet ofta har de mest dramatiska och skilda drivkrafterna. I Agnes Lidbecks roman ”Finna sig” ägnar Anna varje sekund av sitt liv åt att iscensätta bilden av en perfekt och oumbärlig kvinna. Hon är en arketyp av den duktiga flickan som till synes gör rätt bara för att göra rätt men hon har också sina egna dunkla motiv, och texten skriver skoningslöst fram narcissismen som finns i att offra sig, liksom en omvårdnad som nuddar vid våld och som klipper den andres naglar ömt, så nära huden att det blir en röd rand. Anna vill bli den du inte klarar dig utan, och i smyg göra sig till Gud.

Läs DN:s recension av ”Finna sig” av Agnes Lidbeck

I en ny podd som jag tycker mycket om intervjuas kvinnliga konstnärer om skapande och verkliga drivkrafter. Sara Abdollahi fick idén till ”Hysteria” efter att ha läst Karin Johannissons bok ”Den sårade divan”, om hur kvinnor kunnat använda sina diagnoser som ett kreativt och excentriskt andrum.

Och kanske kan ”duktig flicka” fungera så, som en trevlig och gångbar mask som lämnar den sanna processen i fred. Och ibland är det skönt att få en enkel roll. Jag gick en gång till en terapeut som efter att jag nämnt mitt jobb som journalist fick den sortens ljus i ögonen som jag tänker mig tänds hos chefer som ser en yngre version av sig själva. Hon pratade länge om att sådana som vi ställer så höga krav och är besatta av att prestera på topp på livets alla områden, och även om mitt problem just då mer var motsatsen nickade jag. Sammanbitet och värdigt.

Jag tänkte självklart inte återkomma men gick ändå därifrån med lite lättare och tydligare steg. Minns inte exakt men kanske lyssnade jag på Britney Spears ”Work bitch” och tänkte på alla komplicerade män som faller utan att få landa mjukt i en liten box av bomull.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.