Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Några år efter festivaldöden är utbudet både bredare – och mer nischat

Ni minns hur det lät för några år sedan? Peace & love hade satsat allt på ett, visade det sig, osäkert Rihanna-kort och förlorat. Hultsfredsfestivalen och Siesta gick i konkurs, under mer eller mindre förnedrande former.

 

 

Det skulle i framtiden inte finnas plats för de breda, stora musikfestivalerna som försökte erbjuda lite för alla. Festivalerna skulle bli tvungna att nischa sig mer, koncentrera sig på en sak och sluta tro att folk kunde vara så öppensinnat eklektiska som de var på 90-talet.

Dessutom skulle alla festivaler behöva flytta till storstäderna för att kunna erbjuda riktigt boende (och fler matalternativ än Smålandsrulle, hopgeggad tacotallrik och langos) eftersom ingen längre kommer att palla att få sitt tält söndertrampat av någon packad punkare.

I själva verket har Bråvalla i dag blivit landets största festival genom att erbjuda ett så brett program att det framstår som nästan planlöst hopsatt: mycket metal, en hel del stekig arenahouse, ett par väldigt säkra svenska arenarock- eller indiepopkort, ett par stora hiphopnamn. Och Scooter.

Way out west har blivit landets kanske säkraste – du kan faktiskt åka dit utan att på förhand veta vad som bokas – och bästa festival genom att erbjuda ett genremässigt lika brett, men publikt sett möjligen smalare, utbud.

Festivalpublikens bekvämlighetsdrivna ovilja att campa ute i skogen verkar också lätt överdriven. Snarare har en del av utvecklingen, i alla fall när det gäller mindre entusiastfestivaler, gått i motsatt riktning. Festival Del Mar och PLX gör snarare den idylliska naturen och campingen till en del av upplevelsen.

Och de som, likt undertecknad, har lantställen i Tivedsskogarna kan konstatera att det inte går att komma mycket längre ut i spenaten – eller kan få en mysigare festivalomgivning – än man gör om man åker på Electric Moon Fest i Tivedstorp.

Samtidigt går det att ge olyckskorparna rätt. Både Way out west och Bråvalla är stadsnära, det går mycket väl att ta spårvagnen tillbaka till sitt hotellrum/hyrda lägenhet/vandrarhem om man inte vill bo på camping. Dessutom har båda festivalerna konsertarrangörsjättar i ryggen, vilket ger dem en helt annan trygghet än vad Hultsfred och Peace & love hade.

Vad vi fått efter festivaldöden är egentligen en tydligare skiktning. Några giganter som har musklerna att antingen satsa på internationella namn och brett utbud eller har en inarbetad nischpublik som den kan locka med de största inom genren (som hårdrocksnostalgiska Sweden rock eller den renodlade dansmusikfestivalen Summerburst).

Ett mellanskikt med stadsfestivaler som efter Peace & loves misslyckande på gatorna i Borlänge dragit öronen åt sig och satsar tryggt, säkert och svenskt (eller norskt, det är ovanligt många artister från vårt västra grannland i år). Och så ett sista skikt med små, mysiga entusiastfestivaler som knappast kan växa sig så mycket större.

Bara Skanka Loss och imponerande dansmusiksatsningen Into the factory, båda två med väldigt egna, ambitiösa och fingertoppskänsliga program, kan utmana strukturen. Om de nu vill.

Det kan å andra sidan se helt annorlunda ut igen om, säg, fem år. Är det något vi har lärt oss om musikfestivaler är det ju att man inte kan förutspå någonting.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.