Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Med berättelsen som vapen

Foto: Beatrice Lundborg

Hon är en politisk människa, Majgull Axelsson. Ungefär ­samtidigt som regeringen presenterade sin utredning av övergrepp och kränkningar av romer kom hennes ­roman ”Jag heter inte Miriam” ut. Den är en berättelse om att ­överleva koncentrationsläger men också om att överleva friheten.

Jo, visst minns hon dem från sin barndom. Hur de kom till Nässjö varje år, slog läger i parken och stannade några veckor. Folk gick dit för att titta på dem: Tänk, var det så de såg ut, zigenarna?

Men själv gick hon aldrig med.

– Fast jag kan fortfarande känna skuld över att jag som tonåring tänkte att om bara de romska kvinnorna inte gick omkring i sina stora kjolar, utan klädde sig mer modernt, så skulle de få det bra. Så lätt är det ju inte! säger Majgull Axelsson och skrattar lite generat över sina tonårstankar då.

I dagarna utkommer hennes roman ”Jag heter inte Miriam”, en berättelse om en ung kvinna som under en godsvagnstransport med helvetes­tåget från koncentrationslägret i Auschwitz till det i Ravensbrück, byter identitet. Från romska Malika till judiska Miriam.

Det hela är en överlevnadsmanöver: Malikas klänning är söndertrasad efter ett bråk på tåget och att bära en trasig klänning kunde man bli dödad för. Malika vill leva och fattar ett snabbt beslut. På vagnsgolvet ligger en död kvinna, hon byter raskt klänning med henne. Kvinnan heter Miriam, och Malika ikläder sig inte enbart ­hennes klänning utan därmed också hennes identitet.

Så småningom hamnar Miriam i Sverige, i ­Småland, gifter sig med en tandläkare och lever ett lugnt småstadsliv. På ytan. Sin mörka hemlighet: vem hon egentligen är, att hon är rom och heter Malika, döljer hon ­under alla år. Men minnena hemsöker henne. Hungern, kylan, hoten, slagen, tröttheten, hundskallen, doktor Mengeles experiment och krematorieröken ­dyker upp i drömmarna.

Det är en fiktiv roman hon har skrivit Majgull Axelsson, men med dokumentära inslag och tre ”verkliga” personer finns med i berättelse: Bernhard Pettersson i Aneby i Småland, läkaren och SS-officeren Josef Mengele och lägervakten Binz i Ravensbrück.

De flesta som skrivit romaner om kon­centrations­­lägren under andra världskriget, har egna upplevelser därifrån. Som Hédi Fried, Cordelia Edvardson, Primo Levi, Imre Kertész och Jerzy och Lena Einhorn.

Jag frågar Majgull Axelsson om hon haft några betänkligheter kring det. Att det var kontroversiellt.

Hon funderar en stund, lutar sig tillbaka i den ljusgrå soffan. Här bor hon med maken Jan som arbetar på SVT. De har varit ett par sedan de gick i första ring, har två vuxna söner, och det är här i huset på Lidingö hon sitter och skriver.

– Det har jag funderat på i hela mitt liv, säger hon sedan bestämt. Det höll mig tillbaka under flera år. Det finns saker som är så allvarliga att man inte kan skriva fiktion om dem. Å andra sidan, om ingen skriver om förintelsen och rom­erna – och nu har det faktiskt gått ett tag sedan det hände – då kan jag göra det. Det måste vara tillåtet för oss som inte själva var offer att fundera kring förintelsen.

Beskrivningarna av Miriams fasansfulla upplevelser i koncentrationslägren tar allt mer plats ju längre berättelsen fortskrider. Avsnitten varvas med Miriams liv i Småland, i Nässjö. Ett idylliskt liv, ”paradiset” som Miriam kallar hemmet som alltid är prydligt städat. Själv är hon oklanderligt klädd i välstrukna klänningar, men alltid rädd för att sticka ut. Alltid rädd för att bli avslöjad och avvisad.

Majgull Axelsson har skrivit träffande om det svenska folkhemmet tidigare, om efterkrigstid­ens generationer och deras krossade drömmar.

Men hur var det att skriva om livet och döden i koncentrationslägren? Var det svårt?

– Nej. Jag litade på det som kom i skrivögonblicket. Sedan skrev jag om, tog bort och tog bort och tog bort. Så arbetar jag alltid. Och det som har hjälpt mig är inte sorgen utan vreden. Jag är så oerhört...ARG...på det som hände.

Hur kom egentligen den här berättelsen till dig? Hur fick du idén?

– Det kan man aldrig riktig svara på så här i efter­hand...

Majgull Axelsson häller upp en kopp kaffe. Ett tyst och tätt snöfall har börjat falla utanför de stora fönstren och den mångfärgade tulpan­buketten på bordet tycks böja sig i ödmjukhet inför det faktum att vintern ännu inte är slut.

– ...men det var en valborgsfest för några år sedan då jag och några vänner började prata om tattarkravallerna i Jönköping 1948. Jag hade gått och lurat på att skriva om det där. Det var så skandalöst. Att tio år efter kristallnatten gå ut på gatorna och skrika: ”Ut med tattarna!” De borde verkligen skämmas!

De så kallade tattarkravallerna startade den första juli 1948 när en mobb åkte runt i stadens fattigkvarter och misshandlade resandefolket och bröt sig in i deras bostäder. Påhejade av en folkmassa och utan något ingripande från polis­en fortsatte de terrorn som tvingade stora delar av stans resandebefolkning att fly.

– Så småningom fick jag kontakt med Martin Ericsson på historiska institutionen i Lund som håller på att doktorerar om tattare, och då förstod jag att tattarkravallerna inte riktigt var som jag hade föreställde mig dem. Det var ett gäng busar, småkriminellt folk med alkoholproblem, som ledde förföljelserna mot tattarna. Det märkliga är att Smålands folkblad, den socialdemokratiska tidningen i stan, ställde sig på busarnas sida och beskrev dem som ”de vita”. Det var riktigt obehagligt, otäckt.

– Så jag började samla på mig fakta och gick runt i Jönköping och undrade var hon bodde någon­stans.

Hon? Du menar Miriam?

– Ja, då hade Miriam börjat födas, förklarar Majgull enkelt. Hon kom från Tyskland och hon är rom men det kan hon inte tala i Småland för då åker hon ut illa kvickt. Det fanns ett invandringsförbud för zigenare i Sverige fram till 1954.

– De fick hit ungefär 20 000 människor med de vita bussarna, och det var vackert så, men jag tror inte romerna stod längst fram. Bland de som prioriterades, förtydligar hon.

Majgull Axelsson har haft nytta av sitt tidigare yrke som journalist när hon gjort reseach för bok­en. Det hade hon också när hon skrev sin första roman 1989, ”Rosario är död”, en skakande berättelse om en elvaårig flicka i Filippinerna, ett gatubarn som dör efter att en tysk turist brutalt förgripit sig på henne sexuellt. Den berättelsen följdes bland annat av ”Aprilhäxan”(1998) för vilken hon fick Augustpriset, ”Slumpvandringen” (2000) och ”Moderspassion” (2011).

Att ta steget från journalistik till författarskap i slutet av 80-talet ser hon som ett av hennes livs ­viktigaste beslut. Men att hon från början valde journalistiken istället för att fortsätta sin fasta tjänst på Televerket gjorde hennes pappa rasande.

– Jag var 18 år och han blev så arg att han knuffade omkull mig för att jag var högfärdig, för att jag ”trodde att jag var nåt”. I det låg generation­ers ”tror du att du är något?”. ”Men allt tjänar” som Strindberg sa.

Lever det kvar hos dig, det där ”tror du att du är nåt?”

– Mindre nu.

Då måste du ändå ha trott att ”du var nåt?”.

– Javisst. Ingenting är någonsin svart eller vitt och mina föräldrar visade mig respekt för att jag... kunde skriva. Till exempel.

Vi återvänder till Miriam och boken. För tre år sedan dök alltså idén till berättelsen upp. Året efter begav Majgull Axelsson sig till Auschwitz och Ravensbrück.

– Det var första gången jag var i koncentrationsläger. Jag har alltid läst mycket om den där tiden, men aldrig varit inne i ett läger. Det var väldigt uppskakade. Fortfarande.

– Auschwitz, säger hon sedan och tvekar en kort stund...toaletterna; utedassen. Plank i långa rader med hål i och där skulle man sitta bredvid andra med sin svältande mage och hungerdiaréer. Förnedringen kändes så tydlig där. Dassen var samtidigt fredade platser eftersom de var så illaluktande, vakterna gick inte gärna in där.

– När jag kom till Ravensbrück var det annorlunda. Jag har en bild, du ska få se, säger hon och går med korta snabba steg upp på övervåningen, till sitt arbetsrum, för att hämta den.

Hon kommer ner med tre inramade bilder. De hänger över hennes skrivbord däruppe berättar hon.

– Se här, det här är Die Strasse der Nationen, stenlagd av fångarna.

Bilden hon visar är förföriskt vacker. En bred stenlagd väg med skog på båda sidor som mynnar ut långt där framme i ett solljus. Där låg Ravens­brück.

– När man gått den stenlagda vägen når man något som ser ut som en herrgård och när man öppnar det är det en... ja, kyrkogård. Alla baracker är rivna. Det var bara stillhet.Och träden. Där finns en sorts respekt för offren. Det är ett mycket allvarligt ställe, säger hon.

I sökandet efter hur det verkligen var där och då läste Majgull Axelsson mycket, såg filmer, intervjuade människor. En av dem hon träffade var Irene Hertz-Weitzberg, en kvinna som numera bor i Bryssel men som en gång satt i karantän som de flyktingar gjorde som kom till Sverige för att hämta krafter och få eventuella sjukdomar kurerade.

– Irene Hertz är 85 år idag, rakryggad och snygg i håret. Jag frågade henne hur hon klarade sig i koncentrationslägret och hon svarade att hon var väldigt bra på att ta sig fram i trängsel. Precis som Miriam, ta sig fram för att få en bit bröd, säger Majgull Axelsson och visar: fäller ut armbågarna i midjehöjd.

– Och efter kriget var hon rasande i tio år på nazisterna. Ilsken, skällde. Hennes bästa vän från lägret, Ada, som också överlevde, tystnade. Talade inte om det som hänt och blev i samband med en händelse senare i livet psykotisk. Det blev för mycket för henne.

Det finns ett genomgående tema i Majgull ­Axelssons romaner som handlar om övergivenhet, maktlöshet och rädsla, och det finns alltid ett klassperspektiv nedtyngt av dåliga självkänslor och synder som ärvs i generationer.

Varför är det ditt tema?

Hon tar ett demonstrativt djupt andetag och skrattar men blir genast allvarlig igen.

– Det är mitt livs tema. Jag har inte levt något ensamt liv och inte heller något maktlöst, jag har ju haft tillgång till det offentliga rummet.

Hon tänker efter en stund. Snön har slutat falla därute nu och kaffet är urdrucket.

– Men det är naturligtvis upplevelsen både av hur världen och Nässjö – där jag växte upp – såg ut och min egen plats i den världen.

Kan du förklara det närmare?

– Jag växte upp i en arbetarfamilj med berättelser om det förflutna oerhört levande hela tiden, så tror jag att jag kom att identifiera mig starkt med människor som är maktlösa. Å andra sidan när jag sedan identifierade mig med min moster Elsa så var hon den som gick in och sa: ”Nu ska det bli ordning och reda här. Nu gör vi si och så!”

Majgull Axelssons moster Elsas resoluta kvinno­typ – lite barsk men vänlig – går igen i flera av hennes romaner, så och i den aktuella boken om Miriam. Denna gång i gestalt av Hanna, en ­kvinna som tar hand om Miriam när hon kommer till Sverige. En som lär Miriam att en fin dam bär hatt och handväska och att man alltid knackar på en stängd dörr innan man går in.

Du har en gång sagt att du under din uppväxt fick höra lite för mycket?

– Mina föräldrar grälade ganska ohämmat. Det var otäcka och dramatiska gräl, men inte våldsamma.

Men de där berättelserna som du hörde, om släktens förflutna, vad handlade de om?

– Min pappa drabbades vid Kreugerkraschen och familjen fick flytta från sin fina tvårums-­lägenhet till en källarlägenhet. Han fick en ­depression som nog kom att prägla hela hans fortsatta liv. Om detta har jag hört oändligt många gånger, säger hon och fortsätter:

– Pappas bror fick polio och min farfar gick runt med en lista och tiggde pengar till en rullstol till pojken. Min morfar var bagare och söp. Hans supande fick familjen att spricka och hans dotter – min moster Elsa – sa upp bekantskapen med honom.

Så alla de här levnadsödena menar du är ursprunget till ditt tema?

– Ja, om jag ska sätta mig att skriva tre år på en roman så måste jag känna att det är meningsfullt för mig. Och, tillägger hon, den här senaste bok­en har varit väldigt meningsfull för mig.

”Jag heter inte Miriam” är en berättelse om att överleva koncentrationslägren men också att överleva friheten. Att klara av att leva med minnena. ”Glöm, glöm och överlev” blev ett mantra för många.

Det är också en upplysningsroman om romerna, om att det fanns en hierarki även i lägren, bland fångarna, där de stod längst ner. Om det förakt, den misstro och de lögner de drabbades av i Tyskland men också i Sverige. Romanen berättar också en del om de värderingar och den kultur som romerna har och lever i och där har Majgull Axelsson haft Hans Caldaras som viktig källa.

Vi pratar en stund om dagens romer, om den omdiskuterade registreringen av dem i Skåne (”Skandalöst!” morrar Majgull), men också om de romska tiggarna från Rumänen. Jo, hon ger pengar till dem ibland.

– Men politiskt ska man ju göra helt andra sak­er, konstaterar hon bestämt. Politiskt måste ­Rumänien tvingas till att ta sitt ansvar. Man får väl slå dem mot den känsligaste kroppsdelen: plånboken. Se till att man förbinder vissa EU-bidrag med vissa insatser.

Hon är en politisk människa, Majgull Axelsson och det är också en politisk bok hon skrivit.

Är du uppvuxen i ett politiskt hem med många diskussioner kring köksbordet?

– Det var ett politiskt seminarium från det jag föddes till det jag flyttade hemifrån! Min pappa var troende socialdemokrat och det formade naturligtvis min världsbild. Men jag gick ur det socialdemokratiska partiet för många år sedan. Jag är framför allt demokrat.

Majgull Axelsson sneglar diskret på sin klocka. Om några timmar ska hon vara ombord på en Finlandsbåt, en författarkryssning med tidningen Vi och prata om nya boken. Det är det hon ägnar dagarna åt just nu. Att prata, prata, prata.

Skrivperioderna är annorlunda. Behagliga, tysta och lugna. Frukost, dusch, ut med hunden Molly, skriva, pausa, ut med Molly, lunch, skriva, en sväng med Molly.

Molly är en Irish glen (på dagis denna dag) och har, kan jag konstatera när jag senare slår upp rasens namn på nätet, liknande karaktärsdrag som sin matte: Hon är modig, gillar att undersöka skrymslen och har bra grävtassar.

Innan jag går säger Majgull Axelsson att hon vill poängtera något:

– Tyskland har på ett samvetsgrant och vettigt sätt tagit ansvar för det som hände under kriget – till skillnad från oss. Vi borde titta närmare på vår historia, hur vi har förhållit oss till romerna, resandefolket och invandrare.

Majgull Axelsson

Namn:
Majgull Irene Axelsson

Yrke:
Författare

Bor:
På Lidingö i Stockholms län

Familj:
Maken Jan (chef för SVT:s programetik), två vuxna söner, Andreas och Patrik, samt hunden Molly 7 år, en Irish Glen.

Född:
1947 i Landskrona

Aktuell:
med Romanen "Jag heter inte Miriam".

Några tidigare verk

"Rosario är död" (1989). Debutroman om ett gatubarn, en elvaårig liten flicka i Filippinerna, som dog av en turists råa sexövergrepp.

"Aprilhäxan" (1998). Genombrottsromanen, Augustprisad. En vild och stark berättelse om fyra kvinnor Christina, Margareta, Birgitta samt den institutionsplacerade och hämndlystna Desirée.

"Slumpvandringen" (2000). Berättelse om tre generationers kvinnor från samma familj, sprungna ur arbetarklassen. Om hur livets drömmar byts mot maktlöshet och skam.

"Den jag aldrig var" (2004). En psykologisk historia om en kvinnas sökande efter sin identitet, sitt liv, efter hennes makes död.

"Is och vatten, vatten och is" (2008). En berättelse om två kvinnor, tvillingarna Inez och Elsie, och hur deras vänskap förbyts till rivalitet, och om hur föräldrarlöshet kan gå i arv.

"Moderspassion" (2011). En berättelse om den ensamstående mamman Minna, hennes mor och Minnas högpresterande dotter. Om livslögner och skuld och dubbelmoral.