På film och tv handlade det mest om att krama komiska poänger ur spermaprover. Nu börjar berättelserna komma. Lena Jordebo har läst böcker och sett filmer som speglar vår tid.
Att inte kunna få barn på naturlig väg vänder upp och ned på det mesta. Det som för de flesta är det mest självklara i världen är för några andra en omåttlig längtan och en känsla av misslyckande. Ändå är det ingenting man talar om.
Tystnaden har flera svar: varje människa har sin egen väg in i ofrivillig barnlöshet. Jag tror det har med sorg och rädsla att göra. Kan man sörja något som inte finns eller bara kom en bit på väg? Ja, det kan man. Ja, det gör man.
Rädslan går hand i hand med sorgen, rädsla för att aldrig bli förälder och rädsla för att vara avvikande i ett samhälle där tvåsamheten hyllas och trampet av små fötter förväntas göra familjelyckan komplett. Och även om man inte bryr sig om normer är det fullt normalt att vilja dela sitt liv med ett barn.
Det mest privata blir offentligt. Frånvaron är synlig. I kölvattnet av sorg och rädsla kommer skammen, över att inte vara en hel människa. Inte vara en riktig man och kvinna, om man väljer att definiera sig själv utifrån sin reproduktiva förmåga.
Hittills har film och tv inte hjälpt till. Det har mest handlat om att krama komiska poänger ur män som lämnar spermaprov, som i den svenska feel good-filmen "Hans och hennes". I Noréns pjäser dyker barnlösa medelålders par upp, neurotiska och bittra. Lika tragiska som föregångarna George och Martha i Albees klassiska "Vem är rädd för Virginia Woolf?"
I litteraturen har den mest funnits i periferin, den där barnlösheten som förr stigmatiserade kvinnan som infertil och oduglig. Eller som en tung sorg, det som aldrig blev. Skildringar av dagens ägglossningsfixering, hormonbehandlingar och gråtnätter har det varit ont om.
Men något börjar hända. Det har kommit en välbehövlig antologi i ämnet, "Längta barn" (se anmälan sidan 9). I förordet hoppas redaktörerna Kristina Thulin och Jenny Östergren att boken "ska öppna ögonen för ett ämne som tyvärr fortfarande är tabubelagt". Att människor själva bryter tystnaden och berättar: så här var det för mig.
Eller: så här kände jag. Som ofrivilligt barnlös står man inte bara inför existentiella val om hur långt man är beredd att gå för att få det där barnet eller om livet kan vara bra ändå. Man får också hantera en omgivning som kan vara oförstående eller medlidsam, pest eller kolera.
En missunnsam avundsjuka knackar ofta på. Varför lyckas alla andra utom jag? Sådana känslor finns det gott om i en bok som kom förra året, "Ägglossning" av holländska Judith Uyterlinde. Rädslan för att vänner och kolleger ska bli gravida, alla magar och barnvagnar på stan som gör ont. Hon har svårt att få ihop bilden av sig själv: framgångsrik karriär, underbar man, stort hus.
Men inga barn.
Både "Längta barn" och "Ägglossning" har en uppriktighet som talar till andra i samma situation. Det är bra. Ändå saknar jag något. Sorgen och rädslan får inte riktigt plats, även om den finns där. I "Längta barn" skriver Richard Olsson modigt och fint om barnet de förlorar efter ett fostervattensprov. De blir gravida på nytt "efter tre långa träliga sorgeår där livet och förhållandet ställs på sin yttersta spets". En mening som får det att fladdra i magen.
Innehållet i samma mening skulle kunna fylla en hel roman. Och där har skönlitteraturen ett försprång: att skildra någon som befinner sig mitt i all sorg och längtan. Det har engelska Clare Morrall gjort i "Astonishing splashes of colour", som nominerades till Bookerpriset i höstas. Tyngdpunkten i romanen ligger på huvudpersonen Kittys missfall några år tidigare och vetskapen att hon inte längre kan bli gravid.
Kitty ställer sig utanför en förskola och låtsas vänta på sin son. Kitty sitter på en förlossningsavdelning och insuper glädjen över nyfödda barn. Kitty lånar ett litet barn utanför en affär i några timmar, en handling som inte förbättrar hennes chanser att bli adoptivförälder.
Detta är bara början. Ofrivillig barnlöshet blir vanligare i olika dramatiska sammanhang. Barnlösa par finns redan på film och på tv förhandlar kvinnor med onda makter för att bli gravida, som Paprika Steen i SVT:s övernaturliga thrillerserie "De drabbade" från i vintras.
En spegling av vår tid, där vi skjuter upp barnafödandet och får betala med stigande infertilitet. Den danska dogmafilmen "Førbrydelser", som får svensk premiär i höst, går ett steg längre: en kvinnlig präst som får sin hett efterlängtade graviditet visar sig bära på ett barn med allvarliga fosterskador.
Det finns mycket kvar att berätta. Hur var det för dig?