Med smak för det svarta

Hon är en "niggerlovingfetischistkärring" och hon är stolt över det.

Konstnären Joanna Rytel fortsätter att provocera.

- Men jag är själv provocerad av det enkelspåriga tänkandet. Jag gör konst för att försöka luckra upp normen kring vad som är rätt.

Neger, neger, neger... Joanna ­Rytel använder det förbjudna ordet om och om igen i sitt videoverk "Att tänka tankar man inte vill tänka", om en ung kvinna och hennes afrikanska pojkvän. Kvinnan är besatt av sin pojkväns hudfärg, av hans annorlundahet - hon slickar på hans hud för att se om färgen går bort. Det är obehagligt och lite äckligt, som betraktare känner man sig besmittad av det där hämningslösa exotiserandet av den andre.

- Tyckte du att det var obehagligt? Vad kul.
Joanna Rytel ler förtjust, tanken med filmen var just att tvinga vita att rannsaka sig själva.

Hon vrider till ett extra varv och gör det kontroversiella påträngande och jobbigt. Som med sina glada abortbarn som dykt upp både som små fosterskulpturer i lera och i den installation på konstmässan i Sollentuna då hon firade sina aborterade barns födelsedagar. De fyllde åtta och ett, fick tårta och ballonger.

- Jag vill ta bort skamstämpeln.

Men om du firar dem, sörjer du inte då?

- Nej, jag tror att mina aborterade barn är glada för att jag inte fick dem, jag vill inte föda barn halvhjärtat. Men även om man inte skäms så bär man det med sig.

I sin utställning på Natalia Goldin Gallery, där videon är ett av verken, undersöker Joanna Rytel fördomar om svarta män, genom att skrika ut dem högt. I galleriets and­ra rum visar hon textilier, afrikanska batiktryck med meningar som: "Alla vita tjejer vill ha en mulattunge" och "Joanna hjärta Gambia" skrivna tvärs över.

Där går hon loss på bilden av vita kvinnor som attra­heras av svarta män: tjocka, fula, gamla och patetiska.

- Men jag är ung och skitsnygg och gillar ändå svarta män.

Sånt där säger Joanna Rytel hela tiden och skapar en osäkerhet. Ironi? Provokation? På låtsas eller på riktigt? Utgångspunkten för dessa verk är dock väldigt mycket på riktigt. De grundar sig i en stor ilska över att världen ser ut som den gör, över det inskränkta, rasistiska och sexistiska samhället. Och i personliga erfarenheter. Joanna Rytel blev tillsammans med en svart kille och drabbades av hur starka reaktionerna blev på denna förbindelse mellan vit flicka och svart pojke - både från omgivningen och från henne själv.

Alla konstiga tankar som dök upp i huvudet, all fascination för det annorlunda, blev till verket "Att tänka tankar man inte vill tänka".
Genom det får vi syn på våra egna fördomar och så långt är allt väl. Men sen säger Joanna Rytel:

- Jag har tagit avstånd från den vita mannen och det är så befriande - androgyna män duger men de and­ra har jag uteslutit ur mitt liv.
Och:

- Jag tycker att alla vita tjejer ska bli kära i svarta män och så kan de vita männen sitta där hemma ensamma och runka.

Och då blir det konstigt igen. Joanna Rytel uttalar gärna kategoriska sanningar om vita män och om svarta. DN:s skribent Oivvio Polite har i en krönika (DN 23/4) kritiserat Joanna Rytel för att inte diskutera problemet med vit makt i etniska blandrelationer: "Jag tycker att hon skulle ha funderat lite över om hon är en torsk eller inte".

I ett verk skriver Joanna Rytel: "Svarta killar blir aldrig riktigt fula" och det kanske är ett sätt att avslöja allas vår inre smygrasism, men sen säger hon att bara med en svart man kan hon som vit kvinna leva ut sexuellt.

Är inte det rasistiskt om något?

- Alla människor är utseende­rasister, att jag attraheras av svart hud är inte konstigare än att vissa gillar blondiner och andra brunetter, svarar Joanna Rytel och fortsätter:

- I somras blev jag polisanmäld av nynazister för att jag var rasistisk mot vita män, nu anklagas jag för att vara rasistisk mot svarta. Hur jag än gör blir det fel.

Tidigare har Joanna Rytel bland annat strippat för apor och onanerat för katter men första gången som hon blev allmänt känd som ung, arg och besvärlig konstnär var med Gubbslem-aktionen mot Fröken Sverige-galan 2001 (då som ena delen i konstnärs­duon Un­fucked Pussy).
Joanna Rytel karaktäriserar sig själv som oanpassningsbar. Det var delvis därför hon sökte sig till kons­ten, för att hon inte stod ut med tanken på att någon annan skulle bestämma över henne. Konsten ger henne en frihet, ett rum där allt är tillåtet.

- Om jag hade gjort "Glada abortbarn" utanför konsten så hade jag bara uppfattats som sinnesjuk.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut