Reklamfilmen är en del av den mest påkostade pr-kampanj som The Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints, som mormonernas kyrka heter, har gjort i USA på 2000-talet.
På kyrkans officiella hemsida hittar man ett tjugotal webbfilmer med samma budskap. ”Vanliga” amerikaner berättar om sitt vardagliga liv. De hämtar barn på skolan, går och käkar pizza, åker Harley Davidson, spelar basket, hejar på sina döttrar på fotbollsträningen, innan de avslutar med: ”Och jag är mormon.”
Är det ett sammanträffande att en så ambitiös och påkostad nationell kampanj lanseras samtidigt som USA för första gången har en chans att få en mormon, Mitt Romney, som president?
– Det finns ingen politisk baktanke med kampanjen. Målet är bara att visa bredden och variationen bland mormoner i USA. Vi är surfare, modedesigner, tandläkare, säger Eric Hawkins, pressansvarig på The Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints.
– Det började med att vi gjorde en stor nationell undersökning för två år sedan, där vi kom fram till att vårt främsta imageproblem är att folk helt enkelt inte vet särskilt mycket om mormoner. Så vi ser det här som en informationskampanj.
Vi träffas på pr-avdelningen för kyrkans huvudkontor i Salt Lake City. Utanför fönstret syns kyrktornen och den prunkande blomsterträdgården på Temple Square, som mormonerna själva kallar ”vår motsvarighet till Vatikanen”.
Under de senaste decennierna har kyrkan kraftigt expanderat sin pr-avdelning. På huvudkontoret i Salt Lake City möts man av en våning full av mestadels unga män, i mörka kostymer och smala slipsar, som sitter och arbetar på stora Mac-skärmar. Det kunde vara en reklambyrå i New York.
Deras jobb är att sprida information om mormoner och att stärka kyrkans image i USA. Det har de lyckats ganska bra med.
För ett hundra år sedan var mormoner den mest förföljda och trakasserade religiösa minoriteten i USA.
I dag är det världens snabbast växande religion.
I USA finns det nu drygt sju miljoner mormoner. De har ökat med nästan 60 procent de senaste tre decennierna, medan de flesta andra trossamfund, med undantag för baptister, har minskat.
En stor del av arbetet för Eric Hawkins och de andra på kyrkans pr-avdelning har handlat om att motverka myter och fördomar om mormoner.
– Den i särklass vanligaste missuppfattningen om mormoner är att vi ägnar oss åt polygami. Det har inte varit tillåtet i kyrkan sedan 1890. Den näst vanligaste fördomen är att vi inte är kristna. Det gör mig ledsen att höra, men det räcker förstås med att titta på namnet på vår kyrka för att inse att det inte stämmer, säger Hawkins.
I slutet av 1800-talet kallade Leo Tolstoj mormonerna ”Amerikas religion”. Men det är först på 2000-talet som mormoner accepterats som en del av USA:s mainstream.
Trots att mormoner bara utgör drygt två procent av USA:s befolkning är de just nu flitigt förekommande i amerikansk politik och kultur.
Mormonen Stephenie Meyers enormt populära roman- och filmserie ”Twilight” är, enligt författaren själv, tydligt präglad av hennes tro, inte minst när det gäller synen på avhållsamhet. Årets stora succé på Broadway är musikalen ”The Book of Mormon”, av Matt Parker och Trey Stone, kända från tv-serien ”South Park”. Det är en bitvis elak satir, som driver med de många märkliga detaljerna i ”Mormons bok”.
Bland mormonerna i Salt Lake City rycker man på axlarna och säger sig mest vara glada över uppmärksamheten. Att det går att göra en populär musikal om mormoner bekräftar, enligt Eric Hawkins, att folk i dag åtminstone känner till mormoner.
Den hyllade tv-serien ”Big love”, vars sista säsong snart sänds i Sverige, skildrar en polygam familj med fundamentalistiska mormoner.
Den främsta anledningen att mormoner anses vara särskilt intressanta just nu är förstås att den före detta Massachusetts-guvernören Mitt Romney med stor sannolikhet kommer att bli republikanernas presidentkandidat. Han konkurrerar även med en annan mormon, Jon Huntsman, som länge var populär guvernör i Utah och sedan tillsattes som Kina-ambassadör av president Obama.
Bob Bennett, en av Utahs politiska veteraner, som var republikansk senator i 18 år, är likt de flesta mormoner i Utah en helhjärtad Mitt Romney-supporter.
I republikanernas primärval 2008 fick Romney 79 procent av rösterna i delstaten.
När jag träffar Bennett en morgon på Utah-universitetet, där han numera undervisar sporadiskt, säger han att det finns en rad händelser som markerat mormonernas gradvisa väg in i USA:s mainstream.
– När min pappa blev senator 1960 fanns det tydliga spår av antimormonism i Washington DC. När jag blev senator 32 år senare fanns det inget sådant, säger Bennett.
Så vad hände däremellan?
– Folk lärde känna oss. De insåg att mormoner inte är särskilt annorlunda, att vi inte är som amishfolket eller scientologerna. Vi är inte en sekt.
1978 tilläts svarta amerikaner för första gången att bära prästadömet
i kyrkan, vilket Bennett ser som början på en serie händelser då kyrkan normaliserades. Tre år senare bjöd Ronald Reagan in kyrkans världsberömda Mormon Tabernacle Choir att sjunga på hans installationsceremoni som president, där han presenterade dem som ”Amerikas kör”.
Reaganadministrationen hade fler mormoner än någon tidigare president och sedan dess har mormoner fortsatt att ha en stark representation inom Washingtons politiska elit.
När Salt Lake City fick vinter-OS 2002 sågs det också som en bekräftelse för att Utah och mormoner inte längre var utfrysta, utan välkomnats in i USA:s vardagsrum. Kampanjen för OS drevs av Mitt Romney, som hade konkurrerat om uppdraget med Jon Huntsman.
Tidigare i år skrev Walter Kirn en omtalad artikel i Newsweek med rubriken ”Mormonernas ögonblick”, där han argumenterade för att det är just de egenskaper som gör mormoner unika som har gjort dem så framgångsrika. Kirk Jowers, som är statsvetare på Utah-universitetet, håller med.
– Det som gör att mormoner generellt klarar sig bättre än amerikaner i genomsnitt är dels vårt fokus på familjen. Det går sämre för barn som växer upp i ensamstående hushåll, vilket få mormoner gör. Sedan lägger vi stor tonvikt på utbildning, vi lär oss att tala inför folksamlingar redan från tre års ålder. Vi arbetar som volontärer i högre utsträckning än några andra. Precis som Malcolm Gladwell skriver i sin bok ”Outliers” är det sammantaget en mängd av dessa faktorer som skapar framgångsrika människor, säger Jowers.
Mormoner lever nästan tio år längre än den genomsnittlige amerikanen (de är den enda gruppen i USA som har längre medellivslängd än svenskar) vilket Jowers förklarar med att man följer religionens grundare Joseph Smiths ”Words of wisdom” (Visdomsord), som avråder från alkohol, kaffe och onyttig mat. Omkring 90 procent av mormonerna i Utah följer dessa restriktioner, enligt Jowers.
Utah förblir en av de mest konservativa delstaterna i USA. John McCain och Sarah Palin fick 62 procent av rösterna här, mot Obamas 35 procent.
Men även om Salt Lake City är det självklara andliga centrumet för mormoner så är det ingen konservativ stad. Det har snarare blivit en tillflyktsort för alla som är kreativa, alternativa, bi- eller homosexuella i Utah och de näraliggande delstaterna.
Salt Lake Citys downtown påminner stundtals om Chicago eller New York, med ambitiösa barer som serverar 1920-talscocktails, sofistikerade gallerier, gayklubbar och små biografer som visar europeisk konstfilm. Bortsett från området runt Temple Square ser man inte många som är klädda i den typen av konservativa långklänningar som Chlöe Sevigny bär i ”Big love”, men däremot finns det klädbutiker som säljer Marc Jacobs och Acne.
Storstadsforskaren Richard Florida har kallat Salt Lake City en av USA:s mest spännande och kreativa städer.
Näst efter San Francisco har man den största gay pride-demonstrationen i västra USA.
Barer var förbjudna här i Utah fram till 2002, men under Jon Huntsmans tid som guvernör liberaliserades delstatens alkohollagar och numera har man med råge kompenserat för sin tidigare brist på uteliv.
För att komma till en stad som i stort sett uteslutande befolkas av mormoner får man bege sig en timme söderut från Salt Lake City till Provo.
Här ligger Brigham Young-universitetet, där 34.000 mormoner studerar.
När jag kommer dit en solig onsdageftermiddag har de flesta studenter precis slutat för dagen och många samlas på glassbaren Brigham Young University Creamery.
I ett bås med turkosa vinylsäten sitter Joshua Wilson och Robert Gordon, som båda precis har kommit hem från de två år av missionsarbete utomlands som alla manliga mormoner förväntas göra efter high school. Joshua var i Barcelona och Robert i en liten stad utanför München.
Under dessa två år förväntas de följa strikta regler. De får bara ringa hem till föräldrarna två gånger om året, på mors dag och på juldagen. De får skriva ett brev i veckan. Inget dejtande, tv-tittande eller radiolyssnande är tillåtet.
Under två års tid tillbringar de sex dagar i veckan med att gå runt och knacka på dörrar i städerna där de bor.
För kyrkan är målsättningen med detta inte bara att konvertera fler, utan man hoppas även att dessa unga män ska bli mer övertygade om sin egen tro.
Det kan vara ett tufft sätt för unga män att möta omvärlden. Oftast drämmer folk igen dörrarna i ansikten på dem, enligt Joshua och Robert.
Mitt Romney, som tillbringade sina två år av missionsarbete i Paris och Bordeaux (han talar flytande franska, dock inte offentligt) har sagt att detta var ”den svåraste tiden, men samtidigt den bästa tiden, i mitt liv”.
Jag frågar Joshua och Robert vad de saknade mest hemifrån under åren i Europa. De pekar, lyckligt leende, på bordet framför dem, där det väntar två rejäla ostburgare och chokladmilkshakes.
Provo är den enda amerikanska universitetsstad jag besökt där man inte ser en enda bar. Däremot har i stort sett varje kvarter en bröllopsbutik, där man kan köpa brudklänning, hyra kostym och beställa bröllopstårta, ofta vägg i vägg med en juvelbutik, för diamantringen.
80 procent av studenterna på Brigham Young-universitetet gifter sig medan de studerar här. Varje vecka ordnas mängder av arrangemang för att killar och tjejer ska kunna träffas.
– Vi har aktiviteter i stort sett varje kväll. Danser, sport, hiking i bergen. Vi går på bio nästan varje helg. När Harry Potter hade premiär var det kö runt kvarteret, säger Joshua.
Sedan 1970-talet har mormoner varit den väljargrupp i USA som mest bestämt röstar på Republikanerna.
– Mormoner är den mest värdekonservativa gruppen i USA, så precis som de evangelikala väljarna omfamnade mormonerna Republikanerna efter 1970-talets kulturella turbulens, då Demokraterna uppfattades som alltför liberala i värderingsfrågor, säger Quin Monson, statsvetare på Brigham Young-universitetet.
Häromåret finansierade ett dussintal av Utahs mest förmögna mormoner den påkostade kampanjen för att förbjuda enkönade äktenskap i näraliggande Kalifornien. Lagförslaget känt som Proposition 8 röstades igenom med en hårsmån, enligt många just på grund av att de hade en bättre finansierad kampanj.
Med tanke på att mormoner är de mest värdekonservativa väljarna i USA är det lite ironiskt att de två mormoner som ställer upp i Republikanernas primärval, Mitt Romney och Jon Huntsman, är de två mest moderata kandidaterna.
Om man vill se hur deras tro har påverkat deras politik bör man snarare titta på deras ekonomiska politik. Åtminstone enligt Chris Lehmann, journalist för liberala Harper’s magazine.
Lehmann har skrivit en längre essä där han analyserar mormonernas syn på ekonomisk politik och konstaterar: ”Till skillnad från de flesta protestanter känner mormoner ingen ambivalens inför förmögenhet”.
Just hårt arbete och rikedom är snarare ett tecken på att man är en god mormon, enligt Lehmann, som citerar den libertarianske mormonen Mark Skousen:
”Mormonism är som den protestantiska arbetsmoralen på steroider.”
Detta har bidragit till att mormoner i dag, enligt Lehmann, är de mest högljudda förespråkarna för radikalt konservativa reformer i USA. Man ser inga problem med att kraftigt reducera välfärdsstaten, eftersom kyrkan bör sköta välfärden.
Mormoner förväntas betala en tiondel av sin inkomst direkt till kyrkan, vilket ungefär 90 procent av mormonerna i Utah gör, enligt de statsvetare jag intervjuar. Kyrkan har i dag ett av USA:s största välfärdsprogram och mormoner är kraftigt överrepresenterade när det gäller välgörenhet och volontärarbete i USA.
Enligt Harold Blooms bok ”The American religion” ser mormoner sig själva som ovanligt flitiga. Bloom skriver att de är ”den kultur i religiös historia som är mest besatt av hårt arbete”. Självhjälpsgurun Stephen Covey, som är mormon, visar ett exempel på detta i sin bok ”7 habits of highly effective people”, en av de mest sålda självhjälpsböckerna någonsin i USA. Symbolen för delstaten Utah är en bikupa.
Alla mormoner delar dock inte den här uppfattningen. I Deseret News, mormonernas största dagstidning i Utah, skriver krönikören Hal Boyd att det i själva verket finns en hel del kritik av krass materialism i ”Mormons bok”, där man exempelvis kan läsa: ”Sök inte rikedom utan visdom”.
När jag tillbringar en vecka med mormoner i Utah blir det också tydligt att de inte är någon monolitisk grupp av konservativa arbetsnarkomaner.
Den mormon som har mest makt i Washington i dag är Harry Reid, Demokraternas ledare i senaten, och en stark försvarare av statliga välfärdsprogram. Under ett tal i Salt Lake City häromåret sade Reid: ”Jag är demokrat just eftersom jag är mormon, inte trots att jag är mormon.”
Med tanke på att mormonerna under större delen av 1800-talet utsattes för systematiskt förtryck, våld och förföljelse från staten är det förståeligt att många, likt flyktingar från kommuniststater, gärna vill begränsa statens inflytande i dag.
Många yngre mormoner i Utah har sökt sig till Teaparty-rörelsen.
På ett bemanningsföretag i utkanten av Salt Lake City träffar jag Darcy van Orden, en ung politisk aktivist som startade Utahs första Teaparty-grupp våren 2009. På ett par månader lyckades hon mobilisera en gräsrotsrörelse med 80.000 arga radikalkonservativa som lyckades ersätta republikanen Bob Bennett med en mer renlärligt konservativ Teaparty-kandidat, Mike Lee, som i november 2010 blev senator i DC för Utah.
Darcy van Orden berättar att Gud och Satan, enligt mormonerna, hade ett slagsmål i himlen, där Gud kämpade för individens fria vilja, medan Satan försvarade tvång och tyranni. Denna dikotomi genomsyrar synen på ekonomisk politik och statens roll i samhället än i dag.
Hon säger att hon omöjligt kan tänka sig att rösta på Romney eftersom han svikit sin tro genom att införa en sjukvårdsreform i Massachusetts som innehöll böter för dem som inte köpte sjukförsäkring. ”Det är ju socialism”, säger hon, och lägger sedan till, med en glimt i ögat: ”Han gör Satans arbete!”
Inom Teaparty-rörelsen är känslorna för Mitt Romney generellt svala. FreedomWorks, en Washington DC-baserad lobbygrupp med starka band till Teaparty-rörelsen, driver en påkostad, öppen kampanj mot Romney.
Bland amerikanska väljare i helhet är det få som säger att de skulle ha något emot en mormon i Vita huset. Den enda gruppen som har ett tydligt motstånd till detta är de evangelikala väljarna.
Under den kristna högerns stora årliga sammankomst Values Voters Summit i Washington i oktober väckte baptistpastorn Robert Jeffress stor uppståndelse när han kallade mormoner för en ”kult” och påstod att USA behöver en ”genuin kristen” som president (Jeffress stöder Texasguvernören Rick Perry).
Om Mitt Romney vinner presidentvalet om ett år lär många sekulära, liberala européer bli oroliga: en mormon i Vita huset!
I praktiken lär Romney dock bli en av de mindre radikala republikanska presidenterna i modern tid. Han har en viss potential att kunna föra partiet tillbaka till en mer moderat politik. Sannolikt kommer han att påminna mer om den äldre Bush än den yngre Bush som president.
Men han lär knappast regera med en lika pragmatisk mitten-agenda som när han var guvernör i Massachusetts, då han var tvungen att förhandla med en delstats-legislatur som bestod av 85 procent demokrater. I många frågor kommer det att synas att han delar mormonerna i Utahs värdekonservatism. Exempelvis har han lovat att tillsätta konservativa domare till högsta domstolen, något som kommer att prägla amerikansk politik flera decennier framöver.
Under de kommande tolv månadernas väg till Vita huset har Romney främst två hinder. Dels Barack Obama, vars chanser att bli omvald är bättre än de borde vara med tanke på den ekonomiska situationen. Dels den lilla, men inflytelserika klicken av evangelikal höger som kommer att rösta emot honom i primärvalen och stanna hemma på valdagen.
I vilken utsträckning de gör detta kommer att hänga på hur ”normalt” de tycker att det är att Mitt Romney är mormon.
Där har Romney, och pr-avdelningen på Temple Square, en del hårt arbete framför sig.